Jag har nämligen haft för mig att det där med helt kolsvart egentligen inte är så viktigt, men efter resan i höstas ut till ingenstans jag gjorde en video om i förra bloggposten, är jag numera helt såld på kolmörker :-)
Här hemmavid, ett par mil in i skogen innanför Timrå, dit jag i vanliga fall åker för att astrofotografera och observera stjärnhimlen, kan jag knappast kalla natthimlen för särskilt mörk längre. Hade en närmast religiös upplevelse att betrakta Vintergatan i all sin prakt från en riktigt mörk plats, och ingenting efter det är förstås mörkt nog längre :-)
På mina vanliga observationsplatser ligger "mörkret" på mellan 15 och 100 μcd/m2 artificiell ljusstyrka. Detta då beroende på hur långt bort från Sundsvall/Timrå/Härnösand man åker. Detta då alla kustnära städer, samhällen och byar bildar en nattlig konstljusmiljö milsvida omkring sig.
Mitt ute i Lögdö Vildmark ligger artificiella ljusstyrkan på ca 16 mikrocandela per kvm. 2 mil utanför Sundsvall på omkring 100 mikrocandela. Båda ställena är mörka platser, kolmörka.
Men, jag gjorde i höstas en tripp dit där det var nere på 10 microcandela, och gudars vilken skillnad det var för det nakna ögat, och även för kameran! Wov säger jag!
Det var en fantastiskt klar och fin stjärnhimmel, där de mörka gasstråken i Vintergatan verkligen var tydliga och gav en helt annan definition av vår galax så som vi ser den härifrån jorden (alltså Vintergatan) :-)
15 microcandelahimlen får jag åka 5 mil hemmifrån till (Rigåsens naturreservat), 10 microcandela ca 8 mil (Stormyrskogens naturreservat) och nu senast åkte jag ca 25 mil till en natthimmel med bara 0,6 microcandela artificiellt ljus per kvadratmeter (Fiskåvattnet ovanför Bågede)!
Ja, alla candelavärden då från satellitmätningsdata på nätet och de är nog mer som riktvärden.
Gud! 50 mil tur och retur... Men det var det värt! Platsen är faktiskt Sveriges näst mörkaste!
Den allra mörkaste, med endast 0,4 microcandela, ligger ännu längre bort, ca 75 mil bilvägen, alltså tre gånger så långt.
Men till hösten, före snön kommer, då det är som allra mörkast uppe i skyn, DÅ!!
En liten äventyrsresa, bokstavligen till vägs ände uppe i den allra mörkaste lappländska fjällvärlden :-)
Men här en liten bild jag mot alla odds lyckades åstadkomma uppe där i skogarna ovanför Bågede, Jämtland. Allt tekniskt som kunde strulade, det som skulle ta 30 minuter att ställa upp, tog i stället tre timmar (minst). Dessutom visade sig en batteriadapter blivit kvar hemma. Egentligen en oumbärlig grej, då kamerans egna batteri inte tål kyla och endast håller igång kameran ett par minuter då. Och det var förstås kallt, runt minus 14.
Det enda som hjälper då är ett löst batteripack med några vanliga alkaliska AA batterier från ICA för några tior(!)
Kameratillverkarens egna fina och fancy exklusiva sällsynta jordartsmetallbatteri med massor inbyggd mikroelektronik och fantastiska funktioner för närmare tusenlappen stendör på fläcken vid blotta tanken på mer än tio minusgrader.
Ja, ja. Men jag lyckades i alla fall få till tre stycken bilder på runt en minut exponeringstid vardera på orionnebulosan som står fint på himlen i söder den här tiden på året. Planen var att ställa upp kameran på en halvtimme med kameravridare, polinställning och allt och sedan exponera ihop i alla fall en timmes exponeringstid under det att den stod och jobbade själv i största enskildhet. Men icke! Kameragrejen tog hela kvällen i anspråk, och det blev ändå bara tre minuter sammanlagd exponering. Polinställningen blev heller inte ens bra, vilket syns av de något ovala stjärnorna på bilden jag knåpade ihop :-)
Nåväl! Jag fick i alla fall prova mitt nya supertele, ett 40 år gammalt Canon nFD 500/4,5. Verkar funka fint för astro, något kromatisk aberration, eller små "blå troll" runt de starkare stjärnorna (fotade på full öppning). Men fullt godkänt!
Till sist då bilden: