**) "Veten I icke att edra kroppar äro Kristi lemmar?" 1 Kor 6:15
***) Ljusbringaren, se här.
Vems är uppgiften att tända detta naturens ljus, detta lumen naturae? Vem bär den tändande gnistan inom* sig och är** denna gnista? *) "Ingen kan säga: Här är det, eller: Där är det. Nej, Guds rike är inom er." Lukas 17:21
**) "Veten I icke att edra kroppar äro Kristi lemmar?" 1 Kor 6:15 ***) Ljusbringaren, se här.
0 Comments
Jag skall skriva lite om religion. Religion är en kollektiv företeelse. Detta står paradoxalt nog i konflikt med Gud, som är ett individuellt väsen. Gud har ingen moral i sig, det är bara att läsa gamla testamentet om urskiljningslöst dödande till höger och till vänster. Moralen uppstår i Guds förening med den levande människan, där de båda står i ett mutualistiskt förhållande och blir levandegjorda till den som är. Det är därför föga konstruktivt eller framgångsrikt att söka bokstavstolka moralen ur en helig skrift. Gud gör fel när Gud dödar, vilket Gud tycks helt obekymrat omedveten om i skriftens ofullkomlighet i egenskap av kategori. Förfärande är att många religiösa också är inne på denna linje att det tycks vara rätt när Gud dödar och ivrigt försvarar Guds gammaltestamentliga handlingar utifrån ett gudomligt perspektiv. Fel, fel, fel. Gud i Bibeln och i heliga skrifter är en kategori och är som sådan ofullkomlig. För att använda en religiös klyscha har han inte rätt att döda oss bara för att han skapt oss. Den levande guden finns i dig och endast denna är fullkomlig. Rådfråga hjärtat vid tveksamma fall, där har du moralen i varje given situation. Vad jag säger är alltså att Gud finns i dig, inte i religionen som sådan. Religiösa hänvisar ofta moral till sin religion och heliga skrift, vilket är ett kategorifel och ett stort misstag. Moralen finns i människan med Gud, inte i religionen. Glöm religionen när det gäller sådana här frågor, lägg den åt sidan, ställ dig utanför. Du hamnar annars bara i meningslösa kategoriska konflikter med ditt eget och andras unika väsen. Känn i stället efter i hjärtat, där har du svaret. Med detta menar jag inte att man skall lämna sin religion, men att man skall vara medveten om dess bedrägliga roll i dessa frågor. Detta är heller inget nedvärderande om religion som sådan, jag vill bara peka på dess plats som kategori i denna ring av i sig själva ofullkomliga kategorier. Har du spörsmål, fråga hjärtat, eller stjärnan. Religionen är kollektiv, du är som väsen individuell och i ditt eget unika och individuella sammanhang i denna ring. "Låt oss därför inte längre döma varandra. I stället skall ni se till att ni inte kommer någon broder att snava eller falla. I min tro på herren Jesus vet jag fullt och fast att ingenting är orent i sig självt, men den som betraktar det som orent, för honom är det orent. Om du sårar din broder med vad du äter, då lever du inte längre efter kärlekens bud. Låt inte din mat bringa den i fördärvet som Kristus dog för." Rom 14:13-15 Med detta heller inget ont om Bibeln, se den som skriven enkom för dig i just ditt sammanhang som en apokatastasis på denna livets väg. Detta är inget unikt för Bibeln, alla kategorier har denna närmast magiska egenskap att vara vända som apokatastasis just för dig!
Men förväxla inte någon av dessa kategorier med sanningen i sig, den finns endast i dig som adept om du söker den! Detta som är, mysterium tremendum et fascinans, det som är i mötet med det helt annorlunda. Detta som den kristna teologin menar att man kan förstå och närma sig endast genom Jesus. Här vill jag flika in att Jesus kan vara en god väg, men varje litet sandkorn av skapelsen innehåller i sig en väg till detta. Eller annorlunda uttryckt: varje litet sandkorn utgör i sig och tillsammans med allt annat den väg som pekar mot detta. Nu råkar jag ju dock vara kulturkristen, därför använder jag kristna metaforer, och eftersom kristendomen på denna vishetens magiska väg är jag (men då inte som den återges i någon av världens alla kategorier), är denna väg god som någon. Så här är det: The Wholly Other, det helt annorlunda, är skilt från världen. Det är inte världen i någon av dess kategorier, det är hela världen, både den immanenta och transcendenta, med alla dess manifestationer, ty det är detta som bor i och finns i ditt huvud, och detta huvuds innehåll är världen. Ditt huvud kanske innehåller kristendom och en bild av Gud, men detta är inte Gud, ty Gud är helt annorlunda. Säger kristendomen, som är en av världens alla olika kategorier, att den enda vägen till himlen går genom Jesus, Kan det lätt bli missförstånd. Jesus, som Jesus framställs i Bibeln, är en kategori. Denna framställan är inte Jesus, utan Jesus är så att säga det som finns i dig och som kan kan leda till The Wholly Other. Vad Bibelns Jesus är, är inspirerade mäns beskrivningar av Jesus och Gud, men det är inte den levande Jesus och Gud. Det är inte heller detta jag skriver här som är det levande, min skrift är också en kategori. Vad det är, är det helt annorlunda. Det är dit vi skall på denna vandring. Kanske kommer vi aldrig fram, som tur var är det själva färden som räknas :-) Men längs denna färd, kan vi ibland sikta och få en glimt av detta helt annorlunda, och detta är livet. Kanske blir en och annan rent av lycklig på kuppen :-) Målet är som sagt Andromeda, och där väntar lyckan på alla och envar allt efter fason, under beaktande av axiomet – detta är vår stjärna och vår ledning. Nej, det helt annorlunda är inte denna bild av en ring. Det är det som finns i ringens mitt, det som är, ty det är detta som formar och skapar denna ring med alla sina manifestationer i myriadernas kategorier: Detta är det sköldpaddsskal i cirkelns mitt vi alla erbjuds att äta ur, denna livets soppa, dess elixir. Minns axiomet.
Så, nu tycks alla vara på fötter och med på vandringen igen. Vi fortsätter och styr färden mot, trumvirvel..... ännu en skogstjärn :-) Denna gång har vi fått sällskap: I slutet av filmen hör man hur två lite större fiskar slår i vattnet i tjärnen strax framför fötterna på trollkkonan, ja, hon titulerar sig så. Naturen är medveten, och den är med på denna färd :-)
Klappa era vänner lätt på axeln och meddela att pausen för att låta saker och ting sjunka in nu är slut, dags att vandra vidare! Före pausen snittade besöksfrekvensen på sidan 350 unika besökare per dag under en fjortondagarsperiod. I och med pausen sjönk det till omkring 200. Wakey-wakey :-) Filmsekvensen* återger 45 minuter av gryningens inledning. När jag sedan packat ihop mina grejor kunde jag vandra hemåt genom skogen i det första gryningsljuset bitvis utan pannlampan tänd.
Under klippets inspelning gol en tupp nere i byn, proklamerande att nu gryr dagen och det är dags att påbörja dagens sysslor och bestyr efter fason. Kom, låt oss nu vandra vidare! *) Musik på klippet: Dawn av Le Fol. Vi skall nu fortsätta denna vår färd i betraktandet av naturen som ett återvändande till det andliga jaget. Före pausen nämnde jag cirklar, dessa helhetens magiska symboler. För att nämna två cirklar kan omtalas matematikens enhetscirkel och musikens kvintcirkel. I dessa finns fullheten inlagd och uttryckt, de är en tankekonstruktionernas fullkomliga pleroman. Men nu till något annat. Man behöver varken vara musiker eller matematiker för att se och uppleva denna fullhet. Det räcker med att besöka en skogstjärn, denna själens, eller fullhetens symbol. Skogstjärnen, ofta rund till sin form, eller snarare rundaktig. Precis som du och jag, rundaktiga i vår manifestation av kropp och själ. Dessa separeras ofta av ett dualistiskt synsätt, men är i sin kärna ett och samma med allt, de är allt. Allt det du erfar med dig i centrum av detta medvetande, ja, du är centrum i denna cirkel. Helt stilla och tyst, två ugglor flyger nära i mörkret och vars ensliga läten ekar mjukt över vattenspegeln mot berget. Norrskenet skiner skogens skuggor och vad som kan vara ett kreatur utstöter då och då läten som först får nackhåren att resa sig, men som sedan förtätnar nattens nokturn. Då och då skvätter en fisk i vattnet och månskäran går sinnligt upp bakom träden i ryggens fond.
Ja, allt detta är natten. På treslaget rullar en avlägsen kyrkklockas fylliga klanger genom de viskande dimmorna och magin är fullbordad. Ja så står jag där och upplever denna fullkomlighetens intelligibila och inför mina ögon hypostaserande paradox av kategorier. Visst är det vackert? Obegripligt vackert, men i sitt upphovs kärna så fullkomligt och enkelt. Kanske undrar någon över allt länkande hit och dit i dessa sidor. Tyvärr går det inte med min webbeditor att länka till bokmärken på individuella ord i texterna, så jag får länka till hela blogginlägg/sidor i stället. Ett tips är att klicka på min länk och sedan på målsidan genom webbläsaren skriva in länkens ord i läsarens sökfunktion för just den sidan, "Sök på denna sida", då hamnar man vanligen på just det ord och stycke jag menat länka till. Lite omständigt förstås, men det är ändå ett tips. Ja, men allt länkande då? Jo, det är en helhet jag vill fånga, beskriva och uttrycka, den jag har inom mig. Dessutom handlar detta om programmering av en kvantdator, den som återfinns i det runda elementet. Detta kräver en procedur av alkemiskt slag, och det är denna ni ser här, en slags maskinkod Mimans skötare begagnar sig av. Jag får ibland höra att ingen förstår vad jag säger och menar, nej, detta är den hårdkokta maskinkoden. Samtidigt är det den kropp denna webbsida ikläder sig. Alter egon som Dr Michio Kaku, eller min husfysiker Stephen Hawking, för att inte tala om min förstepsykolog C.G. Jung förser alla kroppen med den empiri och de ord för begrepp och koncept som med tiden bildar dess hyle. Men, heller inte alla nämnda här, heller ingen glömd. Denna helhet bildar sammantaget en GUT, en Grand Unified Theory, eller TOE, Theory Of Everything. Som den uttrycks här är den resultatet av de mångåriga studier som behövs för att sköta och programmera detta rotundum. Möjligen kommer någon av mina duktiga alter egon att presentera en matematisk formel som i fysikens rot sammanfattar denna den fysiska kroppens manifestation i en GUT, den av fysiken länge eftersökta storförenande teorin för allting, fysikens heliga graal. Den som ständigt tycks gäcka om hörnet snubblande nära. Men, här är den alltså, uttryckt med maskinkod på dessa webbsidor, i fall nu någon undrar vad jag skriftställer och illuminerar om här. Sidan är varken enkel, eller lättillgänglig i alla delar och nivåer, en kvantdator är en multidimensionell historia och programmeringen är holistisk men med bibehållen reduktionism i sina rötter, vilket kräver en sinnenas matematik. Ibland är dessutom roten kronan och kronan roten, det gäller alltså att hålla isär begreppen och följa tråden, något länkningen bidrar till :-) Jag rekommenderar verkligen att följa länkarna, även om jag vet att detta nog är praktiskt ganska ogörligt då det tar tid. Men massa, längd och tid* är det enda vi har i denna första skapelsens kropp :-) *) Hela det nu kända universum går att beskriva fysikaliskt med endast dessa tre storheter. Jo det är faktiskt sant. De fyra övriga grundenheterna i SI-systemet, vilka används för beskrivningen av vår värld, går i sin tur att härleda genom endast dessa tre, och där är universum i sitt nötskal :-)
I skymningen packar jag min kameraryggsäck, lastar min cykel i bilen och styr kosan bort från staden, ut på landsbygden och in i det vackra nattmörker som där råder. Här, borta från alla gatlysen, kommer nattens naturligt vackra ljus fram. Ett ljus som lockar och fascinerar mig. Det är inte helt lätt att bemästra, bara en sådan sak som att orientera ut till sina motiv i nattmörkret. Den sista biten är alltid svårast, då jag ställt bilen och fotvandrar genom skogen. I mörkret är alla katter grå och det gäller i synnerhet för en tät skog. Som tur är finns det en stig att följa fram till målet för denna natts resa. Så småningom kommer jag till skylten "Här slutar allmän väg". Här får jag parkera, för så här i tjällossningstider är bommen som spärrar den skogsväg som här tar vid nedfälld och låst. Nu kommer cykeln till pass, detta då det är lite drygt tre km skogsväg framför. Jag cyklar genom mörkret i pannlampans sken. Den är inte så stark så jag får cykla sakta så jag inte drattar omkull i något tjälhål. I och för sig ingen svårighet då det mest bär uppför. Så småningom blir det för brant att cykla och jag får leda cykeln upp till skogsvägens slut där stigen tar vid. Det är en härlig natt, helt vindstilla och alla skogsbäckar och flöden jag passerar porlar glatt av smältvatten. Egentligen ser jag inte så mycket, batterierna i pannlampan är på upphällningen, så andra intryck tar över: hörsel, lukt, fuktighet och temperatur längs de sträckor jag passerar. Ibland hörs någon fågel och jag skrämmer upp ett skogshöns invid vägen som brådstörtat flaxar upp genom riset och skogen med ett buller. Jag undrar alltid hur detta går till, hur kan de se att flyga mellan träden och kvistarna i mörkret? Så, svettig står jag då vid skogsvägens slut. Jag parkerar undan cykeln mot ett träd, letar upp stigen och anträder fotvandringen. I och för sig inte så långt, sexhundra meter genom skogen och över några små bergsknallar. Halvvägs kommen har en skogstraktor kört upp förvirrande spår över stigen och ett tag tror jag att jag förlorat den, men så hittar jag den igen och kan fortsätta. Skönt, inte så kul att tappa orienteringen mitt inne i skogen mitt i natten. Äntligen! Det börjar luta utför ner mot mitt mål. Strax är jag framme vid den skogstjärn jag tidigare rekognoserat i dagsljus sent i höstas sedan isen lagt. Nu får jag se vad det egentligen finns för motiv här. Första natten på ett nytt ställe är alltid spännande, man vet aldrig vad man kommer att hitta. De fotografiska förutsättningarna är perfekta, isen har smält bort på tjärnen under de senaste dygnens värme. Det är också både helt vindstilla och en molnfri himmel där ovan. Stjärnorna speglar sig så där makalöst och magiskt i det mörka vattnet. Jag fäller upp kamerastativet och skrider till verket. Systematisk försöker jag fånga stämningen vid tjärnen. Som på beställning startar norrskenet när jag hittat en komposition. Makalöst! Det hela är andlöst vackert. Medan jag fotograferar hör jag något djur som morrar till i natten på sidan om tjärnen. Ingen aning om vad slags djur, låter inte så stort. Natten är förövrigt så där knalltyst som det bara blir ute i naturen en helt vindstilla natt. Om magen oväntat kurrar till kan man ibland tro att det är något djur som morrar åt en i mörkret :-) Jag fortsätter med mitt fotograferande, natten är helt magisk. Det är inte ens kallt, kanske strax under noll nu fram efter midnatt. Trotts att jag klädde mig lätt inför cyklingen och vandringen blev jag ändå blöt av svett på vägen hit. Men nu har jag torkat upp och det är helt behagligt. Har eftersom tagit på en tröja och sedan jackan för att hålla god fotoform genom natten. Att bli kall hämmar avgjort både förmåga och kreativitet. När så natten börjar ljusna så smått är det dags att avsluta och packa sig hemåt. Jag orienterar stigen och så åker jag mest på rull med cykeln hela vägen åter till bilen. Jag får ta det lugnt för batterierna till pannlampan är ännu svagare nu, men det första gryningsljuset börjar bidra så smått så jag tycker jag ser tillräckligt. Annars har jag nya batterier med, men jag sliter på de gamla tills de är slut.
Vilken natt! Nöjd rullar jag fram till bilen och lastar in cykeln. På hemväg från bergens djupa skogar ser jag månen gå upp i gryningen som en stor gul ost i en svacka mellan två berg i vägens riktning. Helt magiskt. Ord räcker nog inte. Ordet helig kommer från fornsvenskan och betydde där troligen okränkbar, fridlyst och som ej får skadas: "det som måste bevaras helt eller intakt, fullständigt, helhet, som inte kan överträdas eller kränkas". Det betyder vidare det som anses stå i direkt förbindelse med den gudomliga naturen, gudomen, och därför skall behandlas med religiös vördnad. Skogstjärnen, denna sanctum sanctorum, det heligaste av det heliga bakom det andra förhänget. Den just nedgångna månskäran flankerar till vänster, Andromeda till höger. Ett stilla norrsken böljar under Vintergatan och då och då ljungar isen så att det dånar genom skogen och rister i marken, ekot studsar från berget. Nattkylan knäpper i träden och en pärluggla poar sitt po, po, po i fonden denna helt vindstilla natt. En helgad stund och plats i detta sinnenas tabernakel.
Äntligen tycks den här vinterns täta molntäcke lättat, det täcke som skymt vinterljusets nattliga magi för skogen. Men nu är himlen åter öppen, magin sveper tjärnen och dess väsen. Under Vintergatan: Skogsmannen, källan, den fallande stjärnan (speglas i källan), berget, de sju nymferna Plejaderna vilka beledsagar gudinnan Andromeda.
|
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|