Rådare har den egenskapen att de kommer fram så fort något får en betydelse, de liksom poppar upp ur marken av sig själva, materialiseras ur tomma intet. Det kan vara vid en sten av betydelse, ett vackert träd, rätten till en strand, nyttjande av naturen eller något så trivialt som olika frågor på en arbetsplats.
Rådare tycks i människors värld ofta vara motsträviga och har konstiga argument och infallsvinklar som ingen kan förstå, förmodligen inte ens de själva. Detta eftersom de aldrig analyserar sin hållning och konstruktivt bemöter synpunkter i positiv anda på deras egentligen orimliga hållning i frågan.
Men råder gör de. Det är inte sällan de sitter på den avgörande makten i sak och göms bakom hierarkier och sociala barriärer av olika slag. De går helt enkelt inte att argumentera med, och de är allt annat än rationella.
Möter man en rådare, gäller det att hålla sig lugn, hur orimlig denne än tycks. När den fått lugna sig blir det i slutändan ofta bra ändå.
Exempel på rådare är sjörået, skogsrået, bergsrået, gruvrået och skeppsrået. Det finns både kvinnliga och manliga rådare, och av de mest skiftande slag.
Egentligen vill de väl, men de gör på sitt sätt, och i det behöver man inte lägga sig i. De blir i så fall lätt vresiga och har en svaghet i att deras väl dolda välvilja lätt förbyts i illvilja om saker inte får gå deras väg så som de vill.
Kommunikation tillhör inte deras starka sidor (även om de ofta slår sig för bröstet just för sin förträfflighet i detta) och störs lätt av försök därtill. De är ju trots allt platsens rådare och som sådan vet de allt om just denna sak, deras synbara irrationalitet till trots. Förmodligen vet de inte heller själva hur de egentligen bär sig åt, men får de bara gno på så som de vill och på sitt sätt blir det som sagt ofta bra i slutändan.