Enligt G.W. Leibniz (1646-1716) innehåller varje substans hela universum i sitt väsen, den speglar alltet i sin projektion. Dessa substanser är immateriella, förnimmande väsen vars natur är perception och begär att övergå från en perception till en annan. Detta är monaderna, kraftcentrum utan utsträckning och i tomrummet, tingens element. Dessa monader bär i det närvarande framtiden i sitt sköte, det är dessa som ser sig speglas i andesjön, som sänker sig ner i Physis och världen projiceras som perceptioner, universums förnimmande av sig självt. För monaden är livet vad tankarna gör det till, för att travestera kejsar Marcus Aurelius, den stoiske tänkaren, vilken hyllade logos, den intelligenta etern, den ursprungliga elden – materiens aktiva agent.
0 Comments
Tankar böljar genom rymden, de ser sig speglas i andesjön, sänker sig nyfiket ner och fångas i den materie de själva manifesterar i strändernas holografiska projektion – ingenting annat än intet, hur solid den uppvaknande anden än varslar den mark dess egna projektion står på. Allt är mycket vackert: "universum betraktar sig själv genom oss". Citatet av Carl Sagan, astronom, kosmolog, astrofysiker och populärvetenskaplig författare. Bland annat skrev han boken Kontakt, vilken filmatiserades 1997 och handlar om en signal från stjärnan Vega innehållande en ritning för att bygga en maskin. Någon som tror att detta är en saga?
Gissa vilken stjärna som är den starkaste reflektionen där i förgrundens vattenspegel? Om jag någonsin trott att detta verkligen är en saga, kan jag meddela att dessa tankar nu är skingrade. Skatten finns verkligen där, men tiden att gräva upp den är ännu inte mogen. Dessutom, man måste gå varligt i dessa marker. Det är inte vem som helst som är ämnad för uppdraget. Att ådagalägga skatten innebär ett ansvar, ett ansvar som kräver de rätta resurserna och förmågorna att axla. Även om jag nu vet var skatten finns, har jag inte den mognad, styrka och erfarenhet som behövs för att axla detta ansvar. Tills vidare får den ligga där den ligger.
Under tiden kommer jag att fortsätta utforska dess omgivningar, lära känna dess puls och ande. Företa mina vandringar i sagans marker, den vildmark jag har förmånen att leva intill. De marker i vilka både björn, varg och ett och annat väsen vandrar fritt. För mig känns detta spännande, ett riktigt äventyr! Jag har varit ute på äventyr förr, men detta är nog mitt livs äventyr. Nu när vi vet var skatten finns kan jag säga något om andesjön. Denna finns vid gränsen för det nåbara, så att säga vid det medvetna jagets rand, ja, bortom denna. Utanför ditt jag, ditt rationella jag. Här ligger den sjö i vilket vattnet är djupt, mörkt, vansinnigt men ändå mjukt och famnande. Den ligger just där man tappar greppet om sin värld. Här är inte lätt att orientera, det kan man ju förstå. Dessutom vaktas skatten av en Varelse där i djupet. Man får se till att simma på sjöns yta, det är där den är famnande och behaglig, inte nere i dess djup, men man måste genom djupet för att komma upp till ytan. Här tappar man sig själv och får överlämna sig i Varelsens hand. Förhoppningsvis kommer man upp i ett stycke. När man simmat denna väg har man blivit åtskilligt klokare, man kan känna ett lugn. Det är bara jag här. Man erfars två insikter på denna väg: Du som nu är här har i uppgift att bygga inte bara den fysiska värld vi lever i, utan också att skapa oss själva – det Själv som lever i denna yttre verklighet. Detta är en helig och krävande uppgift, ja, en konst. Det är ett misstag man förr eller senare inser om man ensidigt ser till den ena av dessa båda uppgifter, man blir då dess slav. Många slukas av den yttre verkligheten i detta vatten och inser knappt ens sin egen belägenhet innan det är för sent. När man simmar där på andesjöns yta ser man att allt på stränderna runt omkring är ens egna manifestationer, ens egen skapelse. Här skall man inte låta sig rädas, ty allt är du, och det kan tyckas lite fånigt att vara rädd för sig själv. Kanske känner man först inte igen det som är en själv, men behåll lugnet. Allt är bara en osäker balansgång mellan två världar, men Varelsen i djupet vill dig väl, om du själv vill. Vad du gör, räds inte! Den mytologiske Myrddin, en keltisk bard, profet och vansinnig vilde som flytt ut i den den kaledonska skogen för att leva med djuren är en av de gestalter varur den mer kände trollkarlen Merlin sprungit. Kanske var han en verklig person. Han lämnade samhället och sökte direktkontakt med naturen. Han hade liksom Merlin en siargåva som han upptäckte och utvecklade till fulländning. Merlin förkroppsligar i sin tur C.G Jungs arketyp den vise gamle mannen: häxmästaren, magikern, rådgivaren och vägledaren – den gamle mannen i skogen och sanningssökaren. Han är en gestalt som styr och manar på framåt och uppåt, utan att pressa på. Som styr och ger råd utan att vara befallande, liksom Jahve (han som är, han är) i en apokatastasis. Han är hjälpsam, inspirerande och en fadersgestalt. Faktum är att Jung själv under sina senare år kom att gestalta den vise gamle mannen för människorna runt honom. Speciellt ägnade Jung denna arketyp uppmärksamhet i sin psykologiska analys av vissa sagor: "The phenomenology of the Spirit in Fairytales". För att tränga in i denna måste man dock gå ännu längre in i skogen (vilket vi så småningom skall göra här). Man finner då en excentrisk man, besatt av inre vishet, en enstöring med magisk framtoning: en det numinösas förkroppsligade personifikation. Ser ni där i andesjön, hur den mänskliga anden sänkt sig djupt ner i materiens sublunara värld? Anden (Nous – själens spetskompetens, hjärtats djupaste rum) där ovan ser i sjön sin spegelbild i djupet och sänker sig däri, famnas av materien (Physis – naturen), som uppslukar den och världen manifesteras inför dess uppvaknande ögon. Merlin betraktar processen med eremitens förtegna förnöjsamhet. Och allt är en tanke, som går ut i världen och likt bumerangen kommer åter till betraktaren.
Allt detta kan genom Nous förstås genom dess förmåga att känna Gud och därigenom få kunskap om de skapade tingens innersta väsen. Denna insikt förmedlas genom en direkt förståelse i en andlig varseblivning, på enkelt vis genom betraktandet (av naturen). Vem är den stjärna som faller i andesjön? Vem är det som inkarnerar som kosmos kropp och själ? Vem är iakttagaren av detta skådespel, som står där med sin kamera? Den iakttagare som bär universum likt sköldpaddan bär sitt skal. Utan betraktare, bärare av skalet, inget universum. Vem är det som åker där över berget i Karlavagnen? Vem är det som vandrar Vintergatan fram?
Se, Karlavagnens tistelstång hålls av trollen på berget, de drar denna vagn, goda dragare. Här, sedan jag parkerat undan min rullande motorvagn, jag sätter mig i tanken i Karlavagnen och låter mig av trollen dras över himlen fram. Jag känner mig som Oden, som också åkte denna vagn. Från norr emot syd, i denna cykliska vagn. Oden har sin sittplats på berget, han sitter nämligen under Karlavagnen. Trollen får se upp när Tor kommer, så snart han ett ser han slungar sin väldiga hammare och krossar dem ett efter ett. Det var just till detta berg i öster som Tor åkte för att kämpa med trollen. Man kan ännu i dag se spåren av denna väldiga kamp, bergbranten som uppstått av Tors hamrande. Här vid norrskenets kant, trollen ännu finns kvar och håller vagnens tistelstång i kraftigt grepp. På den nattliga färden mot trollberget där äventyret finns passerar jag en sjö. I natt river vinden vattenspegeln i tusen bitar. Men så, en stjärna faller ner under norrskensbågen! Där ligger bestämt en skatt. Kanske trollens skatt. Nu skall vi bara fortsätta vårt nattliga äventyr och hitta där stjärnan föll. Här där vägen tar slut ställer jag bilen och fortsätter till fots. Jag får tända min lykta för att lysa min väg och hålla trollen på avstånd, ty denna natt är de ute på rövartåg. De tisslar och tasslar bak buskar och snår, grenar vajar och träden knarrar. Vinden susar och viskar: "Här är trollen, här är vi". Men så, vi närmar oss. Skogen öppnar sig där vid tjärnen, skogstjärnen nedom berget – trollberget! Jag höjer min lykta och i dess sken jag ser att hela skogen lyser där borta vid berget. Ja visst, det är här norrskensbågen går ner, hela berget lyser upp av lyktans magiska sken. Här ligger nog en fallande stjärna! Se, där på himlen! Jag går lite närmare. Vintergatan visar vägen, norrskensbågen landar nu på berget, lyktan lyser upp skog och berg med sitt magiska sken. Där uppe, där ligger nog skatten! Vaktad av trollen. Men i skenet av Diogenes lykta, den lykta i vars ljus man kan finna en uppriktig människa, kanske vi finner en skatt! Jag stannar upp en stund, ser mig om. Stjärnan Vega, vars namn betyder falla, eller landa, störtar sin blåskimrande spegling ner på andesjöns is. Men! Här har vi ju den fallande stjärnan! Här ligger skatten, just under Vintergatans fäste. Uppifrån berget jag hör hur vinden susar i trädkronorna, den för med sig trollens ylande – de vaktar sin skatt!
Jag var ute på äventyr i natt, skattjakt! Norrskenet dansar, Vintergatan vandrar över himlen. Jag vänder bilen och styr i himlagatans riktning tills vägen tar slut. Då ställer jag bilen och fortsätter till fots. Jag tror jag vet ett berg där trollen bor, det är dit vi skall...
Det är i och genom medvetandet som kosmos tar sig form till varsebliven verklighet. Skogstjärnen ligger där, för dig! Med hela sin spegling, skogen, norrskenet, den väldiga bifrostbron av miljoner stjärnor. Denna vår kosmiska hemvist, Vintergatan. Och inte nog med det, hela universum speglar sig till perception i våra sinnen. Det bara ligger där, tar form under våra fötter: den frasande frosten i gräset, ekot mot berget, den brusande forsen i fjärran.
Och i allt detta råder logos, detta logos som är det högre du: inbegreppet du genom alla tider, det som skapar din värld oberoende av linjär tid. Ständigt skapar och omskapar, till ditt bästa, i den bästa av världar. Och det är du som är denna värld. Det heter ju att en bild aldrig ljuger. Jag är beredd att hålla med, men på ett mer filosofiskt plan. Det avbildade är sant i sig själv, det ljuger inte. Om däremot fotografens intentioner krockar med betraktarens upplevelse och tolkning av bilden kan en lögn uppstå dem emellan, mer eller mindre rotad i den ene, eller den andre.
Naturalismen är heller ingen lögn, den är också sann i sig själv. Men den kanske inte ger hela bilden, eller rättare sagt, vi vet att den inte ger hela bilden. Naturligtvis är det detta jag försöker peka på med mina illuminationer, det som ännu inte syns, eller bara kan skönjas. Likt Hermes, gudarnas budbärare, vandrar jag med min kamera, tolkandes gudarnas budskap till mänskligheten. Jag får härvid använda mitt synkronistiska kunskapsunderlag som bas för gestaltningar och tolkningar, som sedan kan överlämnas till världen. Tolkningar som kan förstås genom kropp, sinne, ande och intuition. Det hela är ett avatara, ett avsiktligt nedstigande av det högsta väsendet till människorna. Ett medvetande har vaknat och det tar sig kropp. Sakta men säkert. Därmed inte sagt att jag talar om Gud, men religiöst formspråk passar tolkningen väl. – Är det du som tänker? Frågan är inte helt tagen ur luften, och kanske inte helt självklar. Fysikern James Clerk Maxwell uttryckte det som så på sin dödsbädd år 1879: "Det som görs av det som kallas jag, görs troligen av någonting i mig som är större än jag." Upplysningsförfattaren och vetenskapsmannen G.C. Lichtenberg skrev omkring ett sekel dessförinnan som så: ”Man borde icke säga, jag tänker, utan i stället, det tänker i mig”. Mycket av inspirationen till denna sida kommer av detta, att det tänker i mig, tankar som får fysisk kropp. Det är dessa tankar och kropp jag försöker fånga och presentera här i sin kontext. Använd kropp, sinne, ande och intuition på denna väg som bär till skyn. Men se upp för trickstern i dig! Trickstern, källan till omvandling och förändring. Men i denna alkemins corpus hermeticum är han också en narr, tjuv och bedragare. Inte desto mindre uppträder han i tider av förändring, metamorfos. Håll utkik :-) |
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|