Men så kom molnen. Seidun tog dock bort dem precis lagom till månförmörkelsens början och himlaskådespelet kunde starta. Först skuggades ena sidan av månen:
Runt henne gnistrade alla himlens stjärnor som diamanter i skyn, den tindrande Vintergatan bugade sedan vackert där ovan i fullaste lyster. Stjärnor föll då och då som gnistor ur rymden och det var bara fantastiskt allt ihop. Hela naturen var med och det går egentligen inte med ord beskriva: