Jag har lagt till en ny sida här på Romantisk ljusfångst: Romantiken.
0 Comments
Djupt här inne i sjumilaskogen, östan om sol, västan om måne, det glimmar till. Bestämt jag tror, en glimt av skatten: lapis exillis – den sten som lyfter. En trogen krigare och vapendragare, vaktande den heliga skål som rymmer denna lapis, detta arcanum, den oskapta ursubstans ur vilken kosmos emanerar: Självet! O denna antinomi! – Hur skall vi den finna? Men nu skall vi inte förtvivla, vi har ju redan en skattkarta, och nu har vi fått en första glimt av skatten! Men vi har ännu ett avstånd att övervinna för att finna denna unio mystica. För att överkomma detta avstånd måste vi bege oss ut i det omedvetna, in i, och genom oss själva, till det som ligger utanför oss, men ändå är i oss. "Till det som genomtränger alla element med osynliga strålar och som överallt ifrån löper samman i jordens centrum, där det alstrar och ruvar på jordens alla varelser." Fritt citerat den mångsidigt lärde filosofen och alkemisten G. Dorneus (ca 1530-1584).
För att nå dit måste vi ta till oss denna ädla stjärnas undervisning. Vandraren får helt enkelt öppna ögonen och spetsa öronen :-) Detta då denna lapis både leder oss, följer oss och lever med oss under det att den kontinuerligt skapar inte bara sig själv, utan också tiden med historien, framtiden och oss med den – dess skola. C.G. Jungs arketyp Självet, den överordnade, organiserande principen för självförverkligande, är något som återfinns som symbol för fulländning och integration i många religioner. Som exempel kan nämnas de mandalor inom de asiatiska religiösa systemen som är centrala inom meditationen för att på olika vägar leda mot ett centrum för ökad medvetenhet om hela verkligheten. Självet kan tolkas som en upplevelse av Gud, eller gudsbilden inom människans själ. Jung menade härvid att bilden av Gud existerar i vårt psyke, och agerar på passande Gud-lika sätt, oavsett om ens tro på Gud är medveten eller inte. Jag skulle vilja justera med att säga att detta gäller oavsett religiös tro, eller icke-tro. Att det inte har med religiösa föreställningar, ateism, eller något annat att göra. Det är en fundamental egenskap hos naturen, vars manifestation låter sig tydliggöras med ett religiöst formspråk. Observera att jag i bildtexten ovan skriver Skuggan med stor begynnelsebokstav, det finns all anledning att inte förringa denna massiva och arketypiska kraft i psykets inre, förringad förgiftar den oss, aktad lyfter den oss. Låt oss fortsättningsvis se Skuggan som en integrerad och livsnödvändig del i Självet, detta är mycket viktigt här i trollmarkerna. Möter man ett troll skall man inte rädas, utan vara artig och respektfull. Trollet bor i dig, det svarta är dig själv du ser, och trollen har begärliga skatter. Men man får se upp för deras rackartyg, som kan vara både plågsamma och kränkande. Jung menar vidare att psyket till stor del centrerar kring handlingar utförda av detta arketypiska Själv inom oss. Exempel på Självets handlingar är synkronistiska fenomen, men jag vill här utöka bilden med något som inte var känt på Jungs tid (1875-1961): Psykets direkt mätbara inverkan på vår fysiska omvärld: De rigorösa vetenskapliga studier som under nära tre sekler utförts vid Princetonuniversitetet i USA i form av PEAR-projektet (Scientific Study of Consciousness-Related Physical Phenomena).
Resultaten är entydiga, våra psyken har en mätbar koppling till vad som pågår i vår fysiska omvärld och interagerar med denna. Vi vet ännu inte hur denna mekanism fungerar, men kopplingen mellan psyke och fysisk omvärld är tydligt mätbar och vid det här laget väl dokumenterad. Faktiskt så väl dokumenterad att PEAR-projektet, vars uppgift var att just fastställa om det finns en sådan koppling, lagts ned, detta då det nått sitt mål. Dörren står nu öppen för nya forskningsprojekt på området. Projekt som visar att psyket påverkar den fysiska världen, och vice versa. Tänk på vad du tänker, dina tankar kan mycket väl bli fysiska manifestationer genom detta Själv, vars fysik vi ännu inte känner. Det är detta paradigmskifte i vårt tänkande jag syftar på när jag skriver om ett återvändande till ett medvetet och intelligent universum i gårdagens inlägg. På princetonuniversitetets PEAR-sida kan man läsa: "Beyond its revolutionary technological applications and scientific impact, the evidence of an active role of consciousness in the establishment of physical reality holds profound implications for our view of ourselves, our relationships to others, and to the cosmos in which we exist. These, in turn, must inevitably impact our values, our priorities, our sense of responsibility, and our style of life. Our ability to acquire, or to generate tangible, measurable information independent of distance or time challenges the foundation of any reductionist brain-based model of consciousness that may be invoked. The lack of notable correlations in the data with standard learning curves or other recognizable cognitive patterns, combined with the repeatable and distinct gender-related differences, suggest that these abilities may stem from a more fundamental source than heretofore suspected." Nu vill jag i denna saga mena att detta bara är den med vår nuvarande teknologi mätbara toppen av ett isberg. Det är verkligen ett paradigmskifte vi står inför när vi nu öppnar detta kapitel i denna bok, eller i dessa anteckningar om man så vill. Mer utvecklad teknologi kommer och ingenting är verkligen omöjligt på denna väg. Allt är kanske inte uppenbart önskvärt (men finns och kommer av nödvändighet). Vi har nu en gång ätit av kunskapens träd, på gott och ont. Pleromat, Guds samlade egenskaper, har ända sedan kyrkofadern Iranaeus tid setts som ett enda alltigenom gott ljuspleroma. Den gnostiska föreställningen om en formlös och mörk tomhet i det inre av pleromat förnekades och bekämpades, ända in i våra dagar och alltjämt. C.G. Jung vände sig på psykologisk grund kraftigt mot denna förnekelse och menade att man då hamnar i allehanda svårigheter. Teodicéproblemet (ondskans problem) får väl anses som ett av de lindrigare på denna väg. Mer svårartat är kanske att människan får svårigheter att varsna faran med det onda som lurar inom henne. Jung menade att av denna anledning måste psykologin insistera på det ondas realitet. Olyckligt då att det onda definierats inte som en egen självständig kraft, utan blott och bart som frånvaron av gott, privatio boni, allt sedan Basilius den store på 300-talet e.Kr. Ja, men vad har då detta med Romantisk ljusfångst att göra? Jo, se, ljuspleromat: Som en vit ros svävar våra medvetanden på ytan av den bottenlösa tjärnens förföriska vattenspegel. Och se, i mitten av rosen, en anstrykning av formlöst mörker... Tjärnen omges av den mörka skogen, skuggor, dimmor och dunkel, vårt omedvetna. Här rör sig trollen, våra bortträngda emotioner. De utgör en obehaglig arketyp i djupet av våra medvetanden som kastar sin oacceptabla skugga vi inte vill veta av. Här gäller det att inte låta sig rädas, utan vi måste lära känna denna skugga. Väl i ljuset spricker trollen i sköna manifestationer. Nu skriver jag om bottenlös ondska, oformligt mörker, bortträngda emotioner. Men, denna sida vill ju vara ett hopp? Ja, allt detta är hoppfullt. Den uppmärksamme noterar hoppets stjärna på himlen i ovanstående bild. I denna apokatastasis är det onda ett av de pedagogiska redskapen för korrigering och instruktion, vilket bidrar till insikt och förståelse av elevens belägenhet i tillvaron: Ett medvetande, sprunget ur ett universum som uppstått ur sig självt, creatio ex nihilo. Någon som läst Danah Zohárs bok "Kvantjaget"? Frågan är, hur programmerar man en kvantdator? Det är det som är den heliga graalen, detta rotundum som genom Herrens vishet dolts för folket. Det rotundum, ur vilket världen är en holografisk projektion och i vilket både ljuspleromat och det absolut onda bor, bildande det spektrum som är världen. Allt det här berättar jag som en saga, för det är en saga. Vid detta kapitel står vi inför ett paradigmskifte, återvändandet till solen från vår solflykt. Flykten, eller anammandet av den klassiska newtonska mekaniken – universum som det döda urverket, innebar losslitandet av människan från hennes medeltida levande kosmos med ett världsallt fyllt av mening och intelligens. Ett paradigmskifte där vi åter ställs inför ett medvetet universum, men denna gång inte styrt av en gud, utan gissa av vad? Just det, rotundum – corpusculum nostrae sapentiae, det runda elementet – vår visdoms lilla kropp. Den kropp som inryms i den kalk, gjord i ett stycke av den ädelsten vi söker i denna saga – skatten, trollens skatt!
I denna tillitens vishet, där vi i våra liv får förlita oss på harmonia praestabilita, den logos som finns i tillvaron. Den ordning som kommer ur oss själva och som ger våra liv, C.G. Jungs arketyp Självet. Ja, jag säger ur oss själva, vi är ju komna ur kosmos, kosmos är vi. Vår medvetenhet är kosmos medvetenhet, hur skulle det kunna vara på något annat vis? I ett omedvetet kosmos funnes ingen medveten betraktare. God dag yxskaft, men här har naturalismen en bit att vandra för att komma i kapp sig själv så att säga. Naturalismen, som knappt har tillmätt djur som apa, hund och elefant ett medvetande. Men på detta område görs nu stormsteg. Troligen är djur lika medvetna som vi, men har andra hjärnfunktioner och andra uttryckssätt för sitt medvetande. Att vi inte förstår dem som vi förstår andra människor (?), gör dem inte utan medvetande. Hur skulle de annars kunna orientera sig i tillvaron med all den komplexitet denna uppvisar på alla nivåer? Myran är själv en medskapare av sitt kosmos, precis som du och jag skapar vårat. Vi samsas alla här. Det är helt enkelt logos som möjliggör för myran att hitta den mat och de förnödenheter den behöver till stacken, eller för vargen att tillräckligt ofta hitta ett byte för att inte svälta ihjäl. Visst, vargar svälter ihjäl, arter dör ut. Men på det hela taget. I ditt kosmos är du inte död, du hittar mat, husrum, jobb, vänner och kanske kärlek. Allt du behöver. Det är logos. Med logos skapar du ditt liv, logos är du. Se ut i rymden, det är dig själv du ser. Stjärnhimlen är en manifestation av ditt eget medvetande, jätten Orion som jagar med pil och båge där uppe i skyn är du. En manifestation av din tanke. Händelsehorisonten långt, långt där borta, är gränsen för ditt medvetande. Längre än så kan inte vetenskapen komma att se, där slutar ditt medvetande. Så stort är kosmos, och allt detta behövs för att ge dig det du behöver. I ditt kosmos. Och ditt kosmos är en apokatastasis. Men, man skall inte glömma att detta som jag skriver här är kommet ur mitt kosmos, detta är min apokatastasis. Det är jag som lever. Tyvärr dör myror, vargar och människor här. Överhuvud taget är mycket en katastrof: svält, krig, sjukdom och allehanda elände. Jag har i vart fall mitt liv, min apokatastasis. På gott och ont, men av nödvändighet.
Du är ganska ensam i ditt kosmos, och jag i mitt. Betraktat på detta vis är livet en solipsism, och det är det ju. Det är bara du som är medveten inifrån dig själv i din värld, och det är allt du kan ha kunskap om. Men kanske erfar du att omvärlden är en manifestation av dig själv? Även om du råkar ut för mycket elände så vill den dig väl. Den gör vad den kan, och det är många som samsas här. Glöm inte att du är ensam i ditt kosmos, och ditt kosmos är inte mitt. Vi kan förmodligen inte ens kommunicera med varandra, inifrån varandras kosmos. Men jag ser att du finns, och på denna apokatastasis kanske vi möts någon gång, på resan genom oändligheten utan början och utan slut. Resan i vårt manifesterade medvetande, i kosmos. Monader som vi kan liknas vid, ombord här på rymdeposets Aniara. Solflykten – en resa utan början och slut. Kan vi tänka oss att vi på denna resa är en del i något högre utan att veta om det? Jag tror vi har anledning att se på världen på ett sätt där livet inte är blott och bart en bråkig evolutionär parentes utan mening och mål i sig mellan två intigheter, som det berättades på ett av Pogos ljudbildband i skolan på 1970-talet.
Förmodligen är universum mer mystiskt än vad 1970-talets evolutionsforskare insåg, vår kreativa roll i vår egen skapelse var ännu inte upptäckt. Om den ens är det nu. Men en denna insikts gryning har börjat. Vi som individer är inte isolerade företeelser från världen, världen är vi, och den märker oss: "Märk världen. Den märker dig", som en bok om vetenskap och intuition avslutas (Tor Nørretranders, 1991). Kanske har någon läsare av dessa mina anteckningar (blogg) sett att jag inte försöker göra det abstrakta konkret, utan att genom det omedelbart konkreta låta det abstrakta komma till synes. Det är här mina fotografier av det omedelbart konkreta kommer in i bilden. Men det är inte det konkreta jag vill ge uttryck. Världen är medlet, meningen är målet: resan utan början och slut. Nu har jag ju invecklat mig ordentligt här. Kanske kan jag konkretisera för att låta det abstrakta jag vill lyfta fram med dessa resonemang komma till synes. Lugn, det blir bara mer och mer invecklat... :-) Låt oss för ett ögonblick fördjupa oss en smula i exegetikens konkretiseringar av det abstrakta. Det klarnar kanske bilden. Eller inte... Nåväl: "I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det." Joh 1:1-5. En enkel tolkning är att Ordet i citatet syftar på Jesus, Jesus var med Gud från början och skapade världen. Johannes använde dock ordet logos för Ordet. Logos betyder ord, men också mycket, mycket mer. Det är nu det blir intressant, logos fanns i begynnelsen. Mycket centralt för förståelsen av den värld vi lever i enligt mig. Jag formligen älskar det bibliska språket och de bibliska liknelserna. De klär på en rik historisk grund tidlösa tankar i ord och ger tankens innehåll en världslig kontext. Johannesprologen framställer alltså Kristus som Guds logos, den vishet som fanns hos honom från begynnelsen och genom vilken allting har blivit till. Logos har till slut inkarnerats, det vill säga blivit människa i Kristus. Kristus kan förstås som den förköttsligade kroppen av Gud, dvs dig och mig som enskilda individer (tänk Guds församling). Som förkroppade gudar vandrar vi alltså omkring här, vi håller delvis våra liv i våra egna händer. Just här, just nu och med just de förutsättningar och förmågor vi har och som förkroppsligats till medvetande genom våra liv. Den enteleki vi bär inom oss, är vad logos lyft fram och format genom eoner av förhistoria, och kommer att avsluta genom eoner av framtid. Kort och gott, genom tid. Hela universum är en manifestation av ditt liv, det ter sig just som det gör just för att du finns (den antropiska principen). Det är (delvis) du som skapat detta universum, och du är alltjämt en medskapare, skapelsen fortgår dag för dag, så länge du lever. Den bildskärm du ser framför dig, den text du läser nu, finns där för att just du finns och ser den. Vad mera är, denna text, som kommer ur mina tankar, formas av dina tankar i och med att du läser texten och reflekterar över den. För att vara mer konkret, nästa gång du kommer hit till sidan och läser nya texter, har de formats som respons på de tankar ditt föregående besök väckte. Du är med och skapar ditt eget liv. Och inte bara ditt eget, utan också andras. Nu menar jag inte att man skall övertolka detta. Bilen går inte sönder för att du tänker dåliga tankar om den, du blir inte sjuk pga syndfulla tankar osv. Men till viss del är du med och formar ditt och andras liv genom dina tankar. "Gud hör bön" brukar man ju kunna läsa då och då på tex dekaler och T-shirts. Frågan är vad man menar med Gud, om det ens är en gud enligt gängse definition. Men en sak tycker jag att man kan vara tämligen säker på, livet är mycket mer fantastiskt än vad västerlandets naturalistiska natursyn hittills kartlagt. "Var försiktig med vad du önskar, det kan komma att bli verklighet". Fritt översatt ur Aesop´s fabler från 600-talet f.Kr. Inget nytt under solen :-) Det var norrsken i natt, igen. Norrskensförkunnaren Däubler skriver: "Och jorden själv föder krafter, motsatta tyngdkraften, som vill tillbaka till solen: däri såg jag den mekaniska lagbundenhet, genom vilka det blir liv. Varje växt, varje djur omhöljer sin solflykt. Det rör sig alltså inte om värme, elektricitet, magnetism osv när det gäller själslig och kroppslig tillväxt: olika kända och outforskade krafter ger oss kropp med sol-, mån-, och stjärninnehåll. Egentligen betyder tillvaro: återvändande till solen."
Känn, trollens andedräkt som en kylig nattvind över sjön. Tindrande änglaögon i skyn och nordens gröna rike i norr. Ett rike till vilket Bifrost leder, Vintergatan – den flammande bron.
Näckrosblad sväva på ytan likt själar i intighet, omgivna av speglande stjärnors rymd. Norrskenet fyller natten, flämtar som en ande i skyn. Här vi gå vår ban; jag, jorden och kosmos. Speglandes i varandra, i medvetandets sjö – andesjön.
|
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|