Det var en underbar soluppgång i dag, solen som följer efter nattens måne. Jag beundrade uppgången från min balkong under det att jag tänkte på gårdakskvällen ute vid trollmärket. Det är inte utan att man undrar, i alla fall jag. Där jag står lyfter ett flygplan i vyn. Likt Aniara, men mot kosmisk gryningssky: I och med att Odens båda korpar flyger ut över världen är föreställningen över. Detta sker varje dag i gryningen, i skymningen kommer korparna åter och rapporterar för Oden vad de sett med Hugins intuition och Munins förnuft.
0 Comments
Jag har forskat lite i det här trollmärket jag vandrade förbi häromdan: Jag ser nu, det är ju trolltecken, alltså trollens skrivtecken. Ser ni? Det står att trollet lever och är vid god hälsa. En ganska vänlig hälsning alltså. Jag skriver ganska, för den är en varning samtidigt. Jag hoppas jag kan visa med en annan bild nästa gång jag är där. Och nästa gång är nu, redan samma kväll som nyss i skrivande stund: Ser ni? Det är tecknet Zje i det kyrilliska alfabetet, ж. Tecknet härstammar från trollens tid och är fortfarande i bruk. I det tidiga kyrilliska alfabetet hette tecknet živěte, vilket betyder liv/lev, ja, nästan som en befallning, imperativ. Detta enligt Wikipedia. Det hela skulle då bli: Kom till liv! Troll finns ju när man tror på dem... Skall man tro på det här? Imperativ kan också vara en varning: Troll!
"Solen kom från söder i sällskap med månen på höger hand över himlaranden. Solen ej visste, var salar hon hade, månen ej visste, vad makt han hade, stjärnorna ej visste, var de skimra skulle." Ur den poetiska eddan, valans spådom. This image was declared as public domain on en.wiki, see: http://en.wikipedia.org/wiki/Image:Nornorna_spinner_ödets_trådar_vid_Yggdrasil.jpg here] {{PD}} The Norns spin their tapestry at the roots of Yggdrasil De tre nornorna hade i sig av både sol och måne och sägs ibland ha fört in tiden i världen, manifesterad genom månens tre faser, växande, helhet och försvinnande. Nornan Urd står för ödet, Verdandi för varandet och Skuld för nödvändigheten, eller uttryckt som så: Det gångna, det varande och det kommande. Svanparet i vattnet associeras mytologiskt med solen och månen. O denna måne, detta vandrande trollmärke! Valans spådom, ur vilken det inledande citatet är hämtat, beskriver världens uppkomst, öde, undergång och en ny och bättre värld som därefter uppstår. Om nornorna: "...Urd heter en, den andra Verdandi - de skuro i trä - Skuld är den tredje; de skipa villkor, skifta livslotter, mäta ödet åt människors barn." Nu i skrivande stund är det fullmånetid: Och så levde de lyckliga i alla sina dagar...
Då jag välkomnade till den här sidan för knappt en vecka sedan, hade jag ju redan då bestämt mig för att avgränsa temat till nationalromantiken i tid och dess natursyn genom folksagan till innehåll. Det tror jag var en lyckträff. Sagan är ett alltför vidsträckt område att täcka in i alla dess former, dels alla olika typer av sagor, dels med sagor besläktade litteraturformer och inte sällan otydliga gränser däremellan. Folksagan, konstsagan, båda med sina underkategorier som tex undersagan, novellsagan, djursagan och skämtsagan. Besläktade med sagan är i sin tur tex myten, sägnen, legenden och fabeln för att nämna några huvudkategorier.
Men folksaga känns helt rätt. Denna uppstod under nationalromantiken och utgör ett rikt arv av en tidigare muntligt traderad kulturskatt. Dess kännetecken är att den därför saknar känd upphovsman. Folksagan ses representera det enkla och ursprungliga, folksjälen. Folksagan indelas i sin tur i olika underkategorier, som jag redan nämnt ovan. Det är nog främst undersagan, eller chimärsagan som den också kallas, som jag kommer att uppehålla mig vid. Den kan sägas börja med orden: "Det var en gång för länge sedan..." och avslutas med: "Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar". Man kan använda fina ord som symboler för dessa fraser, som tex enteleki för inledningen och eudaimoni för avslutningen, ord vilka jag ju nyss använt i en tidigare anteckning, "Jag" den 22 februari. Undersagan uppehåller sig också mera vid det övernaturliga och magiska, jämfört med de andra folksagoformerna. Den är inte heller lokaliserad i tid och rum och har alltid ett lyckligt slut. Nu misstänker jag ju att dessa summariska gränser kommer att överskridas då och då, tex fantasytemat. Men jag kommer att försöka sträva efter detta huvudspår. Inte heller kommer jag alltid att uppehålla mig med att parafrasera de klassiska folksagorna, utan genom ett eget berättande i bild och form gestalta fria episoder, det jag har inom mig som måste få komma ut, och då är vi ju inne på konstsagans område, vilken i sin tur ofta använder en mera medveten symbolik. Det ovan sagda blir förmodligen den huvudsakliga inspirationskällan för detta. Heureka! Jag ställde ju tidigare frågan om när troll fanns. Men en egenskap som troll tycks ha är att de finns då folk tror på dem. Enligt folklivsforskaren Ebbe Schön finns det nedtecknade berättelser som visar att folk trodde på troll för 1000 år sedan, dvs redan på vikingatiden. De beskrevs då som elakare än i senare tider. En tidig uppgift om troll är från början av 1000-talet, när Olof den helige blev beskjuten med pilar av troll från ett berg. Jag skrev ju tidigare att troll inte nämns i den fornnordiska mytologin, men en trollkvinna samtalar i Snorres edda med 800-talsskalden Brage skald Boddason och inleder med orden:
Troll kalla mik trungl sjǫtrungnis, auðsug jǫtuns, Orden betyder ungefär: "Trollen kallar mig månen av bostället Hrungnir", eller: "De kallar mig ett troll, månen av Hrungnirs bostad". Jag säger ungefär, för jag har inte tillgång till en bra översättning just nu. En uppgift jag funnit är också att man skall skilja på folktrons- och folksagans troll. I folktron utgör de föreställningar (tro) om supranormala väsen. I folksagan är deras uppgift att vara övernaturliga motståndare till sagans hjältar, alltså, ingen behöver tro på dem. Men som jag ser det så utesluter ju inte det ena det andra. Troll är en skandinavisk företeelse, och finns hos oss företrädesvis i södra och mellersta Sverige. Jag skriver finns, för enligt uppgift kan de nog inte helt dö ut och försvinna. De är sociala varelser, som levt och lever vid vår sida sedan hundratals år. Jag har efterforskat mer sedan i går, i sagans, trollens och älvornas värld. Mycket fascinerande och stimulerande! Jag har hittat så mycket, en trollmålning i ett skåp i hallen av Rolf Lidberg med två troll som beundrar stjärnhimlen. Jag tyckte mycket om denna när jag köpte den för flera decennier sedan. Jag hittade också en bok i bokhyllan av Ebbe Schön, Älvor vättar och andra väsen. Jag har också skannat av internet och är överväldigad av vad jag funnit.
Inser ju att detta med sagor är något speciellt. Från början, när sagorna traderades muntligt, var de avsedda för vuxna, eller snarare för alla åldrar. De berättades inlevelsefullt i stugorna om aftnarna medan mörkret stämningsfullt sänkte sig. Det var stor underhållning. Sedan har de fallit i glömska och setts endast som förströelse för barn, detta i takt med det skrivna ordets framväxt och samhällets omvandling genom den industriella revolutionen. Men kanske går sagan en renässans till mötes? Jag känner mig i alla fall förlorad i denna värld. Den ger utlopp för sådant jag har inom mig och som måste få komma ut. Den blir en ventil, en slags tryckventil. Men trollen då? När fanns de? Jag har ännu inte fått klarhet. En del menar att de fortfarande vandrar omkring ute i skogar och bakom berg, men att deras väsen skyms av det moderna samhällets oljud och buller av skogsmaskiner, industrier, timmerbilar och städer. Kanske är det så, att de ännu finns? Jag var nyss på biblioteket och lånade några underbara böcker, bla Rut & Knut tittar ut på sagoväsen. Kanske får jag veta närmare hur det är med trollens historia i dem. Jag gick också förbi en plats från industrialismens barndom, innan trollen var så dränkta i buller och slammer. Jag tycker att dessa pålar genom sitt intryck påminner om ett trollmärke, ett troll som manifesterat sin närvaro. Nu, eller i det förgångna. Men se hur trolldimman omsluter pålarna, nog verkar märket ännu levande? Jag har gjort lite efterforskningar. En fråga som dykt upp är när trollen egentligen fanns? Har de ens funnits? Edit: Vid tiden för skrivandet av det här inlägget uppgav Wikipedia att de inte omtalas i den fornnordiska mytologin, men det visade sig senare vid närmare efterforskning att de omtalas upprepade gånger i eddorna.
I och med kristnandet förtäljer källorna att trollen fördrevs. Kyrkor uppfördes runtom i landet ute i bygderna på höga höjder, många var fornkristna kultplatser. Trollen uppges förfärat ha flytt bygderna, då de skyr kristendom och speciellt kyrkor. Hm. Detta tarvar en närmare undersökning (och det var ju då det visade sig att trollen visst fanns under också den fornnordiska tiden). På den fornkristna tiden härskade jättarna, vilka omtalas i eddorna. Men inte ett troll så långt ögat kunde nå. Sedan uppfördes kyrkorna direkt i samband med den fornnordiska tidens slut. Kyrkorna, som alltså skulle fördriva trollen? Numera påstås de vara utdöda. De har alltså funnits, annars kunde de inte dö ut. Mystiskt. Troll omtalas inte i den fornnordiska mytologin (Obs! se edit ovan), men en del av det som i de isländska sagorna berättas om jättar, förekommer i trollsägnerna. I 1800-talstranskriberingar av de fornnordiska sagorna kallas jättarna ofta troll. Under nationalromantiken omskrevs vid transkribering inte sällan sägnernas jättar som troll. Då kände man alltså till troll, de försvann inte alls med kyrkorna. Och jag ser ju trollen, de är bara lite diskretare, de ställer sig inte och skakar kullersten i munnen på torget direkt. De dväljs där i skogarna, vad kyrkorna paradoxalt nog gjorde tycks vara att locka fram dem från sina underjordiska salar, jättarna fördrevs möjligen, men trollens tid var stundad! Ja, ännu är det nog för tidigt att dra denna slutsats, jag är ännu för dåligt insatt i trollens historia. Detta är mer en fundering och ett spår värt att följa upp. Min arbetshypotes i skrivande stund är att kyrkorna i själva verket lockade fram trollen, och kanske alltjämt lockar. Troll älskar silver, kyrksilver... Denna gäckande fråga, vem är jag? Vilka är "vi"? Den skotske fysikern James Clerk Maxwell funderade mycket över tillvaron. Han efterlämnade en samling frapperande ekvationer i dessa spår, vilka är helt nödvändiga för vårt moderna samhälle, vår existens: Säg mig mina vänner, på vilket språk skriver troll? Hur ser deras skrift ut, deras trollformler? Vilken enteleki höljer sig i deras teckens hylle? Vad är deras teleologiska bestämmelse? Eudaimoni? "Det som görs av det som kallas jag, görs troligen av någonting i mig som är större än jag." James Clerk Maxwell på sin dödsbädd 1879 Maxwell skrev och sjöng även poesi, denna inledning under det att han spelade på sin gitarr: Gin a body meet a body Flyin' through the air. Gin a body hit a body, Will it fly? And where? By James Clerk Maxwell (original photographic slides) ; scan by User:Janke. [Public domain], via Wikimedia Commons Visst är bilden fin? Den anses vara en av Wikipedias finaste bilder. Jag tycker den är fantastisk till uttryck, gestaltning och innehåll i sin kontext. Ser ni, trollknuten/kroppen med änglavingarna, hur den flyger genom rymderna mot sitt mål och mycket mer?
Egentligen är ju den här webbsidan rena rotvälskan. Vem skall följa och förstå? Det är ju inte vad jag säger och berättar som är mitt egentliga budskap, utan vad det sagda pekar på: inbegreppet. Men om man inte förstår vad jag säger, då blir det ju omöjligt att veta vad jag pekar på... Nåja, det får jag ta med ro. Jag ser ingen annan råd. Jag påtar på. Detta då jag har ett behov av att uttrycka mig som behöver få ett utlopp. Det sker här. Kanske är det bara jag som läser, skriver och läser. Det väcker ändå mitt hopp och kropp.
Troll talar väl rotvälska? I alla fall under sina rotvältor. Då är jag förberedd inför exkursioner och möten i trollskogen :-) I dag gjorde jag ett fynd! Jag åkte ut (!) till ett antikvariat. Normalt åker man ju in till sådana, men denna gång åkte jag alltså ut. Ut ur stadens jäkt och stress, ut till antikvariatet. Det låg i ett litet hus med tjock snö på taket, ja, nästan översnöat. Snön hängde ner i ett sjok över den oansenliga dörren med en blank mässingsskylt "Antikvariat". Man fick nästan huka sig för att komma in under snöutsprånget. Jag knackade på och den lite kärvande dörren jag trodde var låst öppnades strax med en vänlig gest. Huset var till bredden fyllt med böcker, fint organiserade i rader av proppfyllda hyllor. Det luktar så spännande i antikvariat! Ett riktigt eldorado.
Jag hade siktet inställt, Bland Tomtar och Troll, först utgiven år 1907. Det är egentligen inte en enda bok, utan en hel serie böcker, en ny har utkommit varje år vid jultid ända sedan 1907. Ja, vad tror ni de hade? En hel hylla med bland tomtar och troll... Jag köpte inte alla, utan fyndade en jubileumsutgåva från 1987 då det firades 80-årsjubileum. Och det bästa av allt, den innehåller en utvald samling sagor och illustrationer under dessa 80-år, ända från 1907 och framåt. Vilket fynd! 80 kr fick jag avhända mig och hon som jobbade i antikvariatet tackade så fint, ja hon nästan neg. Jag tänkte att jag redan är i sagans värld :-) Nu ligger boken här bredvid, sagoskatten. Jag har inte läst den än, knappt bläddrat igenom den. Det får bli en högtidsstund när inspirationen kommer smygande. Kanske ute på balkongen en varm dag i solens sken. Det är ju bara februari, men när solen ligger på genom glasen blir det gudagott där ute. |
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|