Jag besökte min favoritskogsbacke i dag, den backe där fjärilarna trivs så här års: Där fick jag fånga en fjäril jag inte lyckats med tidigare, den vackert lysande citrongula: Utöver dessa tre fick jag också fånga vinbärsfux och påfågelöga, alltså sammanlagt fem olika arter. Jag vet inte om det finns fler än dessa fem dagfjärilar som flyger denna årstid, själv har jag inte stött på någon ytterligare fjärilsart vad jag kan dra mig till minnes. Men mot sommaren kommer ju ännu fler sorter :-)
1 Comment
Jag tänkte skriva lite om en bild jag tagit, jag har använt den i ett blogginlägg tidigare innan den var riktigt färdigredigerad, men nu när den kan börja anses som klar tänkte jag skriva om själva bilden som sådan. Jag fotograferade den en septembernatt för 1,5 år sedan (den 19/9-2014), men det är egentligen först nu den blivit färdig. Av och till har jag redigerat på detta projekt, för ett projekt får man kalla det. För att göra bilden fotograferade jag med ett ljusstarkt objektiv på min kamera med bildsensor i APS-C storlek, ett 24 mm f/1,4 objektiv på full öppning (jag går inte in på att förklara teknikaliteterna bakom dessa siffror, den som förstår förstår, andra är förmodligen ointresserade). Detta för att med bra bildkvalitet kunna fånga den synnerligen mörka vyn en natt när den minsta månskäran gick upp i öster, alltså längst till höger i bild (men nere bakom berget och trädtopparna). Bilden är ett panorama med ungefär 180 graders synfält i horisontalled och nästan lika mycket i höjd. Panoramaprogrammet har sedan skapat en rektangulär bild av perspektivet. I bildens överkant tittar man i stort sett rakt upp på himlen För att täcka in denna vida vy med ett 24 mm objektiv har jag alltså fått skapa ett panorama genom att fotografera flera på varandra horisontella rader med bilder sida vid sida och med visst överlapp mellan dem. Det behövdes ungefär 25 bilder för att täcka in hela vyn. Men det stoppade inte med det, skärpedjupet är nämligen papperstunt vid denna bländare. Därför fick jag fokusstacka bilden med en uppsättning om 25 bilder med fokus på vardera förgrund, mellangrund och bakgrund. Sammanlagt ca 75 bilder alltså. Förutom detta behövdes också bilder på mig där jag står ute i vattnet. För detta fick jag gå ut i tjärnen, ställa mig där jag trodde var lämpligt, markera min position genom att där sticka ner en pinne i botten så jag hade en referens, fotografera en bild med fjärrutlösaren, gå upp till kameran och kolla hur jag stod, på nytt ut i vattnet, justera min position, på nytt markera med pinnen, ta en ny bild osv tills jag hade hittat rätt position. Dessutom ändrade sig himmelsljuset över tid beroende på norrskenets skiftningar så jag fick ta några extra bilder för att vara säker på att jag sedan kunde redigera ihop panoramat i datorn. Sammanlagt blev det 130 bilder tagna på motivet, var och en med en exponeringstid på 30 sekunder. Det gick tre timmar från första till sista bild och jag fotograferade oavbrutet under denna tid. Av dessa tre timmar var 65 minuter ren exponeringstid, alltså tid som kameran stod med öppen slutare och exponerade. Övrig tid gick åt för att gå upp och ner ur vattnet, byta om, rikta om kameran mellan varje bild och systematiskt försöka se till att jag inte missade något väsentligt i motivet. Ja, det var själva fotograferingen. Sedan började redigeringen i datorn för att sätta ihop alla bilder till ett färdigt panorama. Av de 130 bilderna valde jag ut ca 100 stycken som först råkonverterades med lämpliga justeringar och sedan laddades in i panoramaprogrammet. Ur detta renderade jag sedan lite förenklat fram tre olika panoraman med fokus på respektive för- mellan- och bakgrund. Efter detta åkte bilderna in i bildredigeringsprogrammet för slutgiltig sammanslagning och justering. En process jag jobbat av och till med egentligen ända fram till nu i skrivande stund, 1,5 år alltså. Men nu kan jag alltså säga att bilden äntligen är färdig! Den gestaltar Människan. Ett känt väsen, men som ändå tycks okänt för mänskligheten så som denna hittills manifesterat sig. Med detta sagt är det inte alls säkert att detta väsen någonsin kommer att bli känt för denna. Men här är det i alla fall på bild :-) Allt eftersom bilden vuxit fram, har den gått under olika namn: Pneuma, Lumen naturae och så nu Människan. Ja, detta om en bild. Modell: Jag
Jag mötte ett troll i skogen, en själ från en annan värld. Det satt på en sten i skogen och norrskenet speglade i dess ögon. Det var allt, det satt där och norrskenet spelade. Där, i en glänta i månskärans sken, stilla och tyst. Ja denna troglodyt, detta trollens troglodytarum, i naturens ljus, det ljus vi inte ser men alla skaldar, saknar och strävar. Finns det väl här? Modell: Sejdun
De kommer om våren, med löfte om en annan tid. Våränglarna. Hela vintern har de bidat sin tid, suttit i något litet skyddande krypin och bara väntat på vårvindars doft och solens värmande strålar. Så kommer då de dagarna, de beger sig ut på friarstråt, söker sin kärlek, virvlar i vind. Hänförande är de att åter se, dessa kärlekens livliga vingar. De har åter besegrat den kargaste vinter, snöstormar, köldknäppar och annat. Uthålligt har de väntat sin tid. Och nu är den här! Med ivriga vingar söker de nektar i solgula tussilagors famn, från blomma till blomma, öppnar sina vingar för solens varm. Förunderliga väsen i levande kosmos, allt har en tanke och allt bär en vishet om hänförande ting. Om sådant som inte syns, men nu är här i den skepnad det bär.
Hon är inte så lätt att se, trollet. Ändå finns hon där, vid den forsande vårbäcken. Sitter i en solig glänta, ser det som sker, solen som ler. Hennes ögon är som forsen och skogen i dom sig ser. Modell: Sejdun
|
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|