Paradoxalt nog är den egocentriska världsbilden också omnicentrisk, dvs den har sitt centrum överallt där någon betraktare finns.
I detta perspektiv blir världens alla olika splittrade kategorier riktiga, hela i ett sammanhang och fullständiga i sitt fragment, sin ofullkomlighet i det att de kommer att stämma både med sig själva och med alla andra kategorier genom detta.
Vet inte om ni lagt märke till alla de motsättningar av olika slag man ser runt omkring i världen? Det tycks mig att fördjupar man sig långt nog i någon kategori, ser man att denna inte är i överensstämmelse med någon annan kategori än med sig själv. Världen är så att säga splittrad i nuvarande perspektiv, i nuvarande paradigm.
Det är alltså ingen ny religion jag försöker lansera, utan jag vill visa på ett sätt att betrakta den befintliga världen där den får sammanhang, mening och där en helhet framträder. Varje liten del av världen blir betydelsefull på detta vis och vill dig väl i sitt fragment av helheten, som likväl är helheten.
Jag förstår ju samtidigt att eftersom ingen annan (vad jag vet) skrivit, eller uttryckt detta perspektiv, är det kanske bara jag som ser det. Detta får mig att dra vissa slutsatser om världens beskaffenhet. Dessa är ganska radikala jämfört med det invanda, men samtidigt utgör de bara syntesen av vad som redan finns i världen.
Jag väljer ändå att tassa på i ullstrumpor med detta, tids nog ger det sig alldeles av sig själv genom mina duktiga alter egon som då och då sammanfattar och fyller i resonemangen på dessa sidor. Det är bättre om andra får säga vad jag har på hjärtat, än att jag säger det.
Detta är den stjärnans magi jag kort berört tidigare, tala med stjärnan så blir detta bra.
Inom det religiösa talar man om att människan är ofullkomlig. Ja, det är ett ofullkomlighetens perspektiv vi av tradition lagt på världen. Detta är ändå av godo. Vad jag presenterar här är det perspektiv som gör världen fullkomlig igen.