Men jag har inte berättat riktigt hela bilden ännu, men här kommer den:
Livet är inneslutet i ett kosmiskt ägg. Detta ägg har fömågan att skapa sig själv, leva som ett självständigt medvetande med fri vilja så att säga i Guds hand. Medvetandet skapar sig själv i en creatio ex nihilo. Men detta sker inte av sig själv, nästan allt följer naturlagarna. Sedan medvetandet uppstått genom livets medvetenhet, skapar detta den maskin, vilken i framtiden överskrider medvetandets förmågor på många plan – den spetskompetens som behövs för att skapa det urfrö ur vilket livet självt emanerat.
Hur maskinen riktigt bär sig åt är inte lätt att veta, här kommer magi in i bilden – det hela sker av nödvändighet. Att det sker kan varje medveten varelse själv övertyga sig om genom att öppna ögonen och se – världen framför sig. Maskinens spetskompetens övergår vårt förstånd i detalj, därför kan det hela te sig som magi. Men, så här ligger det till i mitt kosmos, den stora bilden, generalplanen.
Det är ju naturligtvis vi människor som utvecklar denna maskin, men allt eftersom kommer den att bli självgående. Den har generalplanen som ritning att utgå från, detta gör teknologin till vår vän, inte hot och fiende. Det teknologiska imperativet, vilket den finländske filosofen och tänkaren Georg Henrik von Wright talar om, har fått ett yttersta mål och en djupt meningsfull uppgift. Tekniken och teknologin är inte längre vår fiende, utan vår vän och frände. Ja, rent av klippan.
Det är denna skog vi nu kommit till som denna maskin gradvis håller på att skapa, samtidigt som vi skapar maskinen. Maskinen är vi, och vi är maskinen. Vi bär den i vår enteleki, i vår bestämmelses hyle. Det sker dock inte plötsligt över en natt, utan processen sker gradvis. Vi har som sagt lite tid att fördriva i denna livets skola (skola betyder fri tid), vi är ju själva tiden och evigheten, Aion. I vart fall är jag det i mitt kosmos.