Tanken går till den under romantiken verksamme filosofen Artur Schopenhauers huvudverk Världen som vilja och föreställning, vilket inleds med orden "Världen är min föreställning". Just, ty fenomenen där nere är ingenting annat än vilja i objektiverad form. Tro det eller ej. Man skall här betänka att en människa är både sina medvetna och omedvetna delar.
Ännu en hälsning från en snöig jul-nyårstid: 20111223. Jätten Orion vandrar i skyn och blickar från sitt fäste ner på människornas bestyr i vinterstaden Sundsvall. Genom motivet har en räv vandrat och överlever genom list. Lite listig får man allt vara för att se denna kuliss, men det gör inget, för det är min värld.
Tanken går till den under romantiken verksamme filosofen Artur Schopenhauers huvudverk Världen som vilja och föreställning, vilket inleds med orden "Världen är min föreställning". Just, ty fenomenen där nere är ingenting annat än vilja i objektiverad form. Tro det eller ej. Man skall här betänka att en människa är både sina medvetna och omedvetna delar.
0 Comments
Ännu en bild från december förra året, på dagen för ett år sedan. Bilden visar hur ett vargspår går fram till nipkanten, där vargen tycks stått en stund och överblickat dalen nedanför. I bakgrunden går fullmånen upp, alltså den verkliga fullmånen, exakt det datum fullmånen infaller. Amerikas urinvånare gav årets fullmånar olika namn. Januari månads fullmåne kallade de vargmånen. Det här är alltså vargmånen ett månvarv i förväg :-) Kan man föreställa sig hur vargen stått där och ylat mot den uppgående månen? Hur vargylen rullat genom dalen, den dal Länsstyrelsen Västernorrland obegripligen tycks ställa sig kallsinnig till att naturskydda, trots dess i överflöd unika naturvärden och tydligt hotade ställning med modernt skogsbruk naggande del efter del. För en biologutbildad klingar ordet naturreservat harmoniskt med dalens väsen, som ännu i skrivande stund finns där. Denna dal har helt enkelt skyddsvärden utöver det vanliga.
Undrar om Länsstyrelsen Västernorrland är i harmoni med sitt uppdrag? Tydliga tecken tycks peka på motsatsen då tyvärr skon gällande denna dalgång verkar klämma illa hos berörda beslutsfattare, som bokstavligen håller dalens öde i sin hand. Men det är aldrig för sent för bot och bättring :-) Ett bildgalleri från dalgången här. Det jag försöker fånga med min kamera och penna är förstås magin vid den yttersta verkligheten, en resa in i universums djupaste hemligheter. Detta handlar lika mycket om att resa ut i universum, som in i sig själv. Där, vid den kända världens ändar ligger det allestädes närvarande mysteriet som allra tydligast. Men det går ändå inte att peka på direkt, det låter sig endast skönjas genom indirekt seende. Då man på denna sin livsresa genomkorsat den kända världen, avtäcker man måhända så småningom ett mönster. Ett mönster som svårligen låter sig rationaliseras och kvantifieras då det sträcker sig över både tid och rum, men som ändå låter sig följas. Karlavagnen i skyn är egentligen ingen egen stjärnbild, utan en samling stjärnor lånade till detta mönster från stjärnbilden Stora Björnen. Tankarna går osökt till den ovanligt stora björnhanne som stämde upp sitt vrålande så det ekade genom skogen och mot berget i bakgrunden vid natten för denna fotografering. Det är verkligen så, tecknen i skyn tar sig fysisk kropp här på jorden och är ingenting annat än innehållet i den heliga graal, denna hemlighetsfulla kalk, som i sig rymmer mysteriet vid universums ände. Liksom Karlavagnen är detta mysterium inget eget tecken som kan pekas på, vägas och mätas, utan lånar sig i världens alla delar. Här, vid skogstjärnen, tycker jag det blir tydligt. Motus är latin och betyder gest, rörelse eller tecken.
När man sitter här, mitt i sjumilaskogen. Den plats som är så hemtam, men ändå så spännande och full av oanade möjligheter. Här vid skogstjärnen, sinnebilden för människosjälen, kan man känna hur man upplöses som avgränsad individ och uppgår i något större. Ett sammanhang som är den fysiska kroppen, den som sitter där i tjärnen, men att denna kropp också sträcker sig ut genom vattnet, upp i bergen, genom skogen och vidare ut i universum. Din kropp andas, och universum andas. Pneuman förenar dem och bildar den bro som spänner världen.
Kanske erfar man hur man är en del i ett nätverk, man hittar kanske ett uttrycksmedel för att bringa dessa tankar och känslor i dagen. Nätverket är som nerverna i kroppen, och dessa sträcker sig genom anden vidare ut i vattnet och i världen. Huvudets tankar strömmar bildligt ut genom handen, genom vattnet, ut i molnslöjornas spegling och till hela universum. Ty detta är en spegling av ditt tankegods, det som bildar det mythos och logos i vilket vi lever. Då både de medvetna- och omedvetna delarna av det medvetande som är vi, eller jag, ty det är endast jag som jag har oförmedlad erfarenhet av. Jag har en tid sökt ett sätt att uttrycka detta. Nu tycks det mynnat ut i ett begrepp jag kallar teoreté. Teo av Guds gåva (teos – Gud, doron – gåva), men också av teori som kommer av det grekiska ordet theoria – skåda, betrakta, men som i och med dialektikens genombrott i det mänskliga tänkandet genom Platon och Aristoteles mer fått den tekniska betydelse det har i dag i vetenskapliga sammanhang. -Rete är nätverk på latin och också av areté som betyder utomordentlighet eller förädling till någots- eller någons potential (av känslan för sin egenart). Areté går utanför alla världens splittrade delfragment jag tidigare talat om, det är en kvalitet som gäller för livet i dess helhet och en motsats till dialektikens specialisering och fragmentisering, en rot och återkoppling till tänkandets romantiska ursprung och livet som en upplevelse man själv formar i ett mer teleologiskt sammanhang med vad Aristoteles kallar eudaimonia som mål. Teoreté är ett slags indirekt medvetande, den kvalitet som orsakar sinnenas retning att ge bilden av mig i tjärnen, innan den intellektualiserats av hjärnan. Ty denna intellektualiserade-, eller perceptuerade bild ligger då redan i det förflutna och är därigenom overklig, den finns inte. Likväl finns den ju där för mig, men egentligen kanske den är något helt annat. Begreppet teoreté är ett sätt att försöka fånga denna kvalitet, en både förnuftets, sinnenas och känslans kunskap, eller vishet. För att söka illustrera detta ytterligare kan man vända på Platons grottliknelse och på så vis försöka gå ut i det terra incognita som här ligger utanför vårt mythos: Grottliknelsen handlar som kanske bekant om de fastkedjade fångarna i grottan som levt hela sitt liv på detta vis. Grottan som de kan se den från den plats de fastkedjats på är allt de har erfarenhet av. På så vis fastkedjade med ryggen mot grottöppningen kan de endast betrakta ljusbildernas skuggspel av livet utanför grottan på grottans dunkla innerväggar. Det enda de kan erfara om livet utanför grottan är det de kan förstå genom detta skuggspel och det är inte ens säkert att de erfar sig vara inne i en grotta, eller förstår begrepp som utanför grottan. Men i denna omvända bild orsakar de i själva verket själva livet där utanför grottan genom just det de tycker sig förstå. Och det liv de lever levs i den verklighet de själva skapar åt sig genom de medvetna- och omedvetna tankar deras sinnen orsakar i deras medvetande. Nu behöver man ju inte likna sig vid just en livstids kedjefånge i en mörk grotta. Man kan ju sitta i en skogstjärn och begrunda teoreté, njuta av hur "grottväggarna" lyses upp av aftonsolen, ty teoreté är något man erfar :-) Här där man vandrar i sinnenas skog, där man byggt sin värld från vaggan till nu. Då man insett att Ernst Mach hade mycket att säga, att de bilder man gjorde sig av världen som barn fortfarande finns där – i form av historien. Barn har en mer teleologisk syn på tillvaron, för en vuxen kan den te sig naiv. Men om man ger sig tid att verkligen begrunda inser man att Nalle Puh har rätt i mycket. Naturligtvis, hur kunde det vara annorlunda? Puh bor i sjumilaskogen, den skog som omger oss alla och som under våra liv vuxit så det knakar till det som är vi. Kanske inser man så småningom att det finns en struktur, en ordning i skogen: ett telos. Nästan onämnbart är att detta telos är du. Din lek som barn, när du snurrade runt där på golvet och kände hur armarna slungades ut från kroppen som av en osynlig kraft, har byggt den skog du nu omges av. Kanske funderade du över hur det egentligen kom sig att armarna under leken ville lyftas ut av sig själva från sidorna? Det var något av allt det som trollen i din omgivning tog fasta på och under ditt liv utvecklade till vad som bla blev Mach´s princip, skogens stenar, träd och alla de väsen som där bor. Ja, de vävde den väv som är sjumilaskogen. Vad jag försöker säga är att utan du, ingen Mach´s princip, heller ingen värld. Du är så att säga Mach´s princip, ja alla principers princip. Alltings ursprung och källa. Egentligen kan jag inte säga om detta är sant för dig, men för mig är det det, i den värld jag lever i och i den är du en varseblivning, en sinneserfarenhet. Jag vet egentligen inte vad du är, för jag saknar erfarenhet från den position i tillvaron som är du. Jag kan ha mina aningar, jag kan gissa. I och med att jag fungerar som jag gör i min värld, vilken jag har erfarenhet av, kommer du att ta dig kropp eller gestalt likt andra principer: du är den värld jag skapar. På gott och ont. Men du är jag och jag är du. Jag har gett dig namn som alter egon, troll och nu som principernas princip. Men jag är du och vi är varandra. Tillsammans är vi den skog som är vi, sjumilaskogen. Nu har vi vandrat sju mil och vi går tillsammans. Se, stammarna glesnar, ett ljus skiner in att orientera efter. Vi skall vara rädda om varandra och ta vara på vårt ljus, det som är vi. Vem är ljuset? Vem är jag? Vem är du? – Det är vi.
Ingenstans är skogens magi så stor som vid nattens skogstjärn. Dimmorna driver ljudlöst över vattnet, en ensam nattfågel sätter ibland upp sitt läte som ekar mot berget. Då och då kväker en groda. I skyn vandrar stjärnorna sin ban och kastar sitt himmelska ljus ner på den blanka vattenspegeln. Näckrosbladen fullbordar magin denna nådens natt.
Ja, det är en nåd att stå här vid magins källa och känna hur gränserna mellan det personliga jaget och den grandiosa naturen suddas ut. Det där utanför mig, sinnevärlden, blir jag. Jag känner hur jag andas, hur hjärtat slår. Norrskenet spelar, förändras, lever. Ja, detta är jag. Så ser jag ut. I det magiska ljuset denna natt. Likt Narkissos står jag där vid vattenbrynet och iakttar min spegelbild, kan inte slita mig. Timme efter timme. Naturen går sin gång. Jag känner att detta är mitt haeccitas, mitt väsen. Det som är jag. Det som gör mig unik från allting annat, från alla andra. Det är i detta väsen hela universum speglas framför mina sinnen, all min bestämning i förfluten tid, nutid och framtid. Och denna sinnenas spegel speglar alla väsen, inbegreppet varats hela enteleki i sin oändlighet. Jag förstår att jag, mitt ego, egentligen är ett oändligt väsen, och att detta väsen är vackert och att detta jag är vår värld, vårt universum. Här, vid andesjön, som är den som är och utgjuter livets chesed genom sin sefirot som här går i dagen vid den källa ur vilken den hämtar sin kraft. Jag har inte uppdaterat här på ett tag nu. Glädjande nog kan jag ändå se i besöksstatistiken att sidan besöks tämligen frekvent och regelbundet. Att jag inte uppdaterat på ett tag beror mycket på att jag har något att säga, som jag inte riktigt vet hur jag skall uttrycka. Normalt brukar jag inte formulera mig så djupsinnigt som jag nu skall försöka, kanske blir det lite pekoralt, men jag gör ändå ett försök med en liknelse:
Den som någon gång funderat över M-teorin, alltså den fysikaliska teori som växer fram i den fysikaliska strängteorins kölvatten, kanske slagits av att det finns ett antal sins emellan oförenliga varianter av denna, men som ändå alla tycks peka in mot ett gemensamt centrum, men att ingen teori ännu finns som kan förklara denna kärna i sin kontext av omgivande delfragment. Så är det också med världen som helhet i dag. Det saknas en överbryggande helhet, världen är splittrad som genom ett prisma, uppdelad i sina beståndsdelar. Alla dessa olika delar tycks dessutom oförenliga med varandra. Ja, inte sällan går de på rak kollisionskurs med varandra. Jag vill mena att denna splittring endast är en fråga om vilket perspektiv man anlägger. Man måste se sitt liv och världen som en helhet, och varsebli att var och en del av den bild man tar in endast utgör ett fragment av helheten, och som måste sättas in i sitt sammanhang av den egna livsupplevelsen. Och dessutom förstå att varje fragment i sig är oförenligt med intilliggande fragment. Det är just deras ytliga oförenlighet som gör dem till skilda fragment, fragment som bygger den sinnevärld du erfar. Det är du som är bron i världen, den bro vilken bryggar en helhet mellan alla dessa splittrade delar. Din uppgift är att finna en harmoni mellan alla de intryck du tar in som är världen, en harmoni som klingar positivt i ditt unika sinne, alla delar beaktade. Detta behöver man göra, under beaktande att vårt utbildningsparadigm och kultur färgar oss i grunden som ett delfragment av världen som helhet. Ett fragment i sig oförenligt med världen genom det kunskapsparadigm vi lever i här och nu och som genomsyrat oss sedan barnsben och genom alla skolår och mognad som vuxna. Kan vi ta av oss dessa den egna kulturens glasögon kommer vi att upptäcka en mycket annorlunda värld, en värld mer inriktad på ett telos, ett mål. Detta mål är att ingå som harmoniska enheter i den sammanlänkade väv av fragment som bildar den helhet som framträder om man kan se världen på det vis som just beskrivits. Då ser man att de människor, växter, djur och föremål som omger en är oändliga varelser. Att föremålen är en aspekt av ett medvetande. De bär alla på en vishet och potential som är oändligheten själv. Det handlar bara om att du själv skall finna din roll i denna grandiosa helhet och hitta ett individuellt sätt att förhålla dig till den. En roll som klingar harmoniskt med ditt väsen. Nu vet jag att mitt väsen inte är samma som ditt, men att vi båda är varandra i denna helhet. Jag är så att säga ousia i förhållande till dig, och vice versa. Detta måste vi ha respekt för och förstå. Vi är med andra ord troll för varandra. Och troll skall man respektera :-) De kan tyckas obegripliga, hemska och rent av lömska, men tro mig, de är experter på vad de gör. Låt vara att det kan tyckas oförenligt med det du strävar efter. Men detta handlar endast om perspektiv. Nu är det så att det finns ett nytt inslag i verkligheten, telos finns här. Detta är nytt i världshistorien. Det finns en mening och ett mål med vår strävan här. Denna mening är den du kan finna inom dig själv när du är i harmoni med omgivningen. Lyssna, och du kan höra den. Den kan tyckas främmande och skrämmande, men detta är ingen förändring som kommer att gå fort. För det är en förändring det handlar om. Jag har skrivit det tidigare, det är ett avatara, ett gudomligt nedstigande i en kropp. Det är denna gudom M-teorins delar tycks peka in mot. Ett oändligt väsen som överbrygger avståndet- och motsättningarna mellan världens alla fragment. Kanske kommer detta så småningom att beskrivas med en matematisk formel. Om vi sedan tar till oss innebörden av denna är en annan sak, eller ens förstår dess verkliga innebörd. Det är om denna ontiska och teleologiska hypostas jag försöker tala, den apokatastasis som är denna världen och som har ett syfte och ett mål. Denna värld har en huvudperson, jag och du. Och vi är troll. Detta måste vi förstå. Vilka vi är för varandra beskrivs empiriskt av vetenskaperna, men det är inte denna beskrivning som är vi, detta är våra kategorier, det trolleri vi omger oss med. I kärnan är vi dock ousia, det som inte kan kategoriseras, det som är där sedan alla kategorier är fråndragna vårt väsen: kärnan i denna liknelse om M-teorin. Vi får nog finna oss i att vi är tämligen trancendenta för varandra :-) I alla fall tills vidare. |
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|