Här kommer de utlovade bilderna på månen vid Draghällans fyr: Bilder.
0 Comments
Hon skriver så fint, Anna Lenah Elgström. Skriver om blåsippornas källblå ljus och livets och skogens magi:
"Hela vägen är omgiven av blåsippor. Uppför backarna glimmar det klarblått i breda flikar, inskurna i det gula fjolårsgräset. De likna springor, genom vilka man ser ned i en underjordisk rymd av källblått ljus". http://runeberg.org/ordochbild/1922/0109.html Läs gärna i länken, texten är magisk. Se hur trollet betraktar den av oss osedda blåsippan, hur det storligen gläds i sin trollsjäl. Dessa vårens små blåa och tappra hjärtan: I Ord och bild 1922 skriver Anna Lenah Elgström så fint om blåsippor och troll: http://runeberg.org/ordochbild/1922/0109.html
Visst är det något speciellt med månen? Den är så vacker och fascinerande, speciellt då den går upp. Stor och gul, som en slags sol. Den är ju också solbelyst, så det är ju solens ljus den sprider. Måne och sol, dagens och nattens väktare av himlen. I förrgår var jag på plats vid ett av mina favoritmotiv vid månens uppgång, Draghällans fyr i Sundsvallsfjärden. Det blev en bild, även om de astrogeografiska förutsättningarna kunde varit bättre. Man måste stå på en speciell plats i förhållande till fyren och det är inte vid alla månuppgångar de geografiska förutsättningarna medger bilder med månen bakom, eller omedelbart ovan fyren, vilket är de bilder jag tycker bäst gör motivet rättvisa. Här är i alla fall bilder från denna uppgång: Det är spektakulärt att se månen gå upp ur havet, eller snarare upp bakom en landremsa 2,5 mil bort från denna vinkel. Jag hade en fotokompis med som entusiastiskt upplevde motivet för första gången. Kul! Hon visar sina fina bilder från kvällen här i sitt blogginlägg den 27/4.
I ett uppföljande inlägg planerar jag att visa det bästa från några tidigare fotograferingar vid detta motiv. Spänn fast säkerhetsbältena inför denna visning :-) Tror ni på ödet, eller rättare sagt det som psykologen C.G. Jung kallade synkronicitet? Till synes slumpartade händelser, men som för individen bär en djupare mening och innebörd på ett närmast övernaturligt plan? Jag tror på denna, men kan inte förklara den, även om jag har en teori med förankring i naturvetenskapen. Min dag i dag har varit synkron. Mycket synkron, nästan så jag ryser. Jag skall inte klä allt för mycket i ord, vilket för övrigt inte går. Synkroniciteten låter sig inte så gärna fångas, den undflyr pennan fortare än tanken hinner transkribera till handen så att säga. Jag försökte en gång fånga synkroniciteten. Efter 400 sidor med referenser och korsreferenser på akademisk nivå gav jag upp. Den här världen är magisk, i större mått än vi tror. Men den är magisk på villkor. Våra villkor. De är inte lätta, men inte desto mindre fantastiska för det. Jag blir allt mer övertygad om detta för varje dag som går. Vi reser här, komna ur ingenting, på rymdfarkosten jorden mot kosmiska mål. Det största av alla mysterier: Varför finns det ett något, i stället för ett ingenting alls? Finns det ett ingenting? Saker blir lättare att förstå om ingenting inte finns. Jag tror inte ingenting finns i naturen, detta tillstånd är en rationell tanke. Världen är inte rationell. Magisk är vad den är. Törnenas magi. Det är inte enkelt att komma ur ingenting, koka soppa på en spik. Lyfta sig själv i håret. Men detta är vad som sker här i universum. En bild från den dag som var i skrivande stund: Jag besökte en stuga: Stugan var osannolikt demolerad. Inte bara hade tidens tand angripit den, golven var uppbrutna, fönstren urtagna, kaminen borttagen, masoniten som klätt väggarna inte bara åldrad och utsatt för väder och vind, utan nedriven. Fullständigt kaos och vettlöst fördärv. Det enda som fanns kvar av ordning var en ensam madrass inrättad på golvet (vilket skett efter att stugan demolerats) och ett skafferi med innehåll som konstigt nog överlevt fördärvet: ett paket bitsocker, ett ljus och en bok: En helt osannolik bok att finna här. Dessutom i en kontext där på skafferihyllan med för mig magiska saker jag inte går in på här. De skymtas på bilden, men är synkrona endast för mig. Mycket synkrona. Jag ryser som sagt vid tanken. Om inte detta är magi, så är inget. La Lumiere Du Chemin är en bok på franska. Den har sitt ursprung i studiet av det gamla egypten, alkemi, magi, numerologi och helig geometri. Ja, ni förstår kanske... Jag återvände efter mörkrets inbrott, i fullmånens sken: Stugan, en gång någons pärla där vid älvstranden, med flaggstång och allt. Nu en ruin, vittnande om ett förflutet. Drömmar, önskningar, mål och strävan.
Boken låg kvar där på hyllan, jag tände ljuset: Ny gestaltning tillagd, Tecken i skyn. Kometen PanStarrs fångad på himlen vid påsktid. Ett järtecken i skyn, vackert, i forna tider skrämmande. Men här i denna kontext bådar det bara gott. Vandringen på sagans stigar har startat och får liksom sin bekräftelse i den väldiga skyn. Drakar och jättar vaknar och kan där ovan skådas. Håller man ögonen öppna kan de rent av skådas här nere på jorden också.
Det blir sant det som sägnen säger: "Djävulen var från början en ängel. Han blev utkastad från himlen och föll ner på jorden och vidare till underjorden. I sitt fall drog han med sig hela sitt stora anhang av onda andar. De regnade ner i tre dagar. De som föll vid hus och gårdar blev tomtar och vättar. De som föll i sjöar och åar blev näckar och sjörån. De som föll i skogarna blev skogsrån. De som föll bland bergen blev jättar, troll och drakar". Trollen nu varslat detta tecken i skyn. Vårens och sommarens trollskog blir spännande, vilka väsen skall väl Miman fånga? Vilka sällsamma platser skall väl mimaroben och Miman besöka på sina vandringar efter dessa? Vilka upplevelser döljer sig ännu i sommarens hyle, de som nornorna spunnit in i livets garn...? Jag ondgjorde mig ju i gårdagens anteckning över en liten naturpärla som förintats. Skogen och naturen är ett gemensamt arv vars värden vi alla har del i enligt ett sunt och etiskt synsätt. Det skall helt enkelt inte i ett sådant perspektiv vara möjligt att avverka sådana här platser nära en centralort, där rekreationsvärden och skogens värden i sig som skog som hem för insekter, växter, djur och plats för kontakt med sitt naturliga ursprung och rötter som människa. Men det är likväl vad som skett. Här är platsen: Solumsberget. Avverkningen har skett i omgångar, den sista nådastöten kom sent i höstas. Skog finns fortfarande kvar högre upp på berget, men inte av samma kvalitet. Oavsett ägare till marken borde sådana här områden skyddas, om etik och moral får råda. Mig veterligen finns inget naturreservat avsatt i närområdet med de kvaliteter och skogs-/naturtyp som fanns och kunde upplevas och njutas här. Jag är faktiskt osäker på om det ens finns inom kommunens gränser. Ett litet område, naturskönt som få, lättillgängligt. Nära centralorten. En sällsynthet och riktig naturpärla. Som jag skrev i går finns det ett till skogsområde, inte så långt från detta, närmare centralorten, vilket har liknande kvaliteter i ett söderläge, men inte alls i samma mått. Även det är nu dödsdömt, vilket de plastband skogsbolaget markerat avverkningsgränserna med vittnar om. Detta är vad jag förstår den sista skogsresten av denna kvalitet som finns kvar här inom åtminstone några mils radie som jag undersökt. Nu känner jag inte varenda liten skogsdunge, vilket ju skogsbolaget gör. De har örnkoll på sin skog och översikten. Med det följer ett speciellt ansvar för de naturärvda resurser vi alla brukar, delar och nyttjar. Oavsett vem som nu råkar vara den lagliga ägaren på ett papper. Med ägandet följer ett etiskt ansvar, som uppenbarligen sträcker sig långt utöver den certifiering av alla de slag bolaget/-en uppvisar och följer genom lag. Nu vill jag egentligen inte klaga på bolaget (i det här fallet). Det gör ett utmärkt jobb och sköter sig fint, men behöver kanske en spark i rumpan. Kanske har det blivit lite hemmablint och ser inte skogen för alla träd så att säga. Nu hyser jag ingen egentlig förhoppning om att den planerade avverkningen i den sista sydsluttningen av denna typ i trakten skall kunna stoppas, men det aktuella skogsområdet ligger i Gräsdalsbergets sydsluttning vid Solum. Egentligen skall jag väl inte säga för mycket om dess kvaliteter, då jag bara varit där då marken varit mestadels snötäckt. Men skogen är fin och av lite blandat slag och ålder med lågor i olika grader av förmultning vad jag kunde se. Linnea växer där kunde jag konstatera. Kanske också blåsippor, men det är nog lite mindre troligt då jag anar vårfloran mindre frodig här under det snötäcke som ännu dolde skogens skatter. Ett lättillgängligt område, nära centralorten. En liten oas. Men inte alls med samma kvaliteter som Solumsbergets nu avverkade sydsluttning. Hur är sådant möjligt, att skog avverkas och ersätts med virkesåker i ett sådant läge och med sådana kvaliteter i ett för övrigt monokultiverat skogslandskap? Skogsbolaget sitter ju med de skarpaste och mest välutbildade hjärnorna inom gebitet, de måste ju noterat områdets läge och vilken pärla det utgjorde i sin naturliga- och kulturella kontext? Är verkligen dessa människor sådana slavar under räknenissarnas ok att de blundar för de faktiska omständigheterna? Hoppas att detta blir en liten spark i baken på i alla fall någon som kan tänkas behöva det. Det är som sagt ett gemensamt arv. Rent etiskt och moraliskt var det som skedde vid Solumsberget fel enligt mig som kommuninnevånare och människa. Hoppas att lärdom och erfarenhet kan göras av detta och att dessa kan komma andra naturområden till del. I en skog som inte längre finns. En speciell skog, i ett speciellt växtläge och dessutom både centralt och lättilgängligt. Här kunde man uppleva essensen av folksagan, se den inspiration John Bauer fick direkt av naturen. Surrande insekter, sjungande fåglar. Allt detta i en för trakten mycket ovanlig, ja unik, naturtyp och läge. En natur som orörd borde fått gå i arv till kommande generationer. Speciellt nu, då den var på väg in i ett mer moget och mycket vackert tillstånd i sin skogliga utveckling. Traktens sista skog är strax avverkad. Med skog menar jag en granskog med ett bestånd i varierande ålder. Det är ingen natur- eller urskog, men en skog med lågor, äldre och yngre växande träd och också inslag av tall och lövträd. En skog som är så där betagande och vacker att man blir glad i hjärtat. Virkesåkrar där alla träd är i samma ålder och av samma slag i tätväxande bestånd utan gläntor räknar jag inte som skog i detta sammanhang. Men faktum är att även vuxna skogar av denna virkesåkerskvalitet är lite av en bristvara här i trakten. Det är som om skogsbolaget bestämt sig för att avverka ner varenda kvadratmeter skog till plantstadiet här i närområdet runt fabriken. I alla fall är detta den känslomässiga reaktionen på skogarna häromkring. Men det ser väl lika dant ut överallt kan jag tro.
Jag hittade en sådan jättefin liten skog av ovan nämnda kvalitet förra våren. Blåsipporna växte så fint i detta lilla skogsbestånd på sydväxtbergets sluttning. En riktig liten skogsoas och pärla i virkesåkern. Kommunbiologen hade även han noterat områdets kvaliteter. Men så skedde av spåren att döma avverkning av sydväxtbergets sluttning i omgångar. Det sista lilla bestånd på kanske 100x200 meter jag så tacksamt hittade markerades i slutet av sommaren med skogsbolagets plastband, som en markering att här är skogen dödsdömd, dess själ kommer aldrig tillbaka. Denna lilla plätt skall även den dö virkesåkersdöden. Jag menar, 100x200 meter skog i ett tätbefolkat område, rimligen i behov av natursköna rekreationsområden och blomstrens oaser. Kan ju knappt vara mödan värt att köra dit en skogsmaskin med lastbil för att utföra avverkningen. Men tydligen är fabriken i desperat behov av den sista lilla biten kvalitetsskog till sin pappersmassamaskin, fabriken som för övrigt är kvalitetscertifierad enligt ISO 9001 och miljöcertifierad enligt ISO 14001 samt energicertifierad enligt EN 16001. Dessutom har den spårbarhetscertifikat enligt FSC och kan producera FSC-certifierad pappersmassa. Där fick ni! Kändes skönt att säga! Hur sjutton resonerar ni med alla dessa certifikat? Hur som. Nu när jag sorgset konstaterade att denna lilla skogsrest försvann i höstas har jag lusläst närområdets karta, den över det tätbefolkade området, rimligen med ett rekreationsbehov av kvalitetsskog i estetisk bemärkelse, inte med dollartecken för ögonen och en massa certifikat som backar upp det hela (ja, jag vet, bygden behöver fabriken, men lite vett och fason vore klädsamt, certifikat till trots). Jag hittade faktiskt en till skog med denna kvalitet. Kanske växer inte blåsippor där, men det kommer våren att utvisa. Blandat bestånd, gran och tall i olika ålder och förmultningsstadier, liksom lövskog. En svag sydsluttning, dock inget örtrikt sydväxtberg. Området syns direkt på flygfoton. Det har även skogsbolaget sett. De har markerat beståndet, inte stort, med sina karakteristiska och certifierade plastband. En styggelse i den betydelse de nu har: Här kommer strax en avverkningsmaskin att effektivt döda den skogens själ som ännu dröjer sig kvar ett stycke tid i denna lilla oas. Inte det som man kunde tro av certifieringen: Att plastbanden markerar ett stycke skyddsvärd skog, den sista av sitt slag i trakten. Nej, tragiskt nog markerar de traktens näst sista skog av denna kvalitet. Sedan finns bara en kvar. Tills plastbanden åter markerar nådastöten. Virkesåker kommer i miljöcertifieringens namn hastigt att planteras och ursprungliga värden av stort rekreationsmått går förlorade. I denna trakt inom överskådlig tid för alltid. Nu hoppas jag att denna sista lilla skogsrest inte ännu är avverkningsmogen, utan att blåsippor och andra örter kan fortsätta njutas i många år än i denna underbara och formidabla skogsmiljö som bör tilltala även den mest utpräglade ägare/ägarrepresentanter med uppenbarligen allt för många dollartecken för ögonen. Skäms! Så ni behandlar era skogar i deras kontext! Låt det som ännu inte är omvandlat till virkesåker förbli det det är. Visst, ingen urskog, men ändå med höga naturvärden jämfört med resten skog. Lämna åtminstone ett sydväxtberg i tätbebyggt område för rekreation. Med tätbebyggt menar jag några mil från huvudorten nära fabriken. Gallra om ni måste, men för guds skull, omvandla inte till virkesåker! Det är ju här rekreationsbehovet finns, inte sex mil bort till något eventuellt naturreservat. Min rubrik ljuger lite, i skrivande stund finns två skogar kvar i trakten med dessa kvaliteter, dock är den ena dödsdömd inom en snar framtid. Sedan finns bara en kvar, den sista. Fast ingen har de kvaliteter den skog som avverkades i höstas hade. Det var verkligen den sista skogen i sitt slag. Omplanterad, ja. Dömd till virkesåker, ja. Miljöcertifierad, ja. Sover någon gott över detta? Fjäril vingad syns på Haga, mellan dimmors frost och dun, sig sitt gröna skjul tillaga, och i blomman sin paulun; minsta kräk i kärr och syra, nyss av solens värma väckt, till en ny högtidlig yra eldas vid sefirens fläkt. Carl Michael Bellman, Fredmans epistel N:o 64. I går fångade jag årets första fjäril på bild. Snön ligger fortfarande närmare halvmeterdjup i skogarna, men i söderlägena är det snöfritt. I vissa skyddade lägen i sluttningarna nedanför bergfötter är det tom riktigt varmt och ombonat , fjärilarna vaknar ur sin vintersömn och fladdrar kärleksivriga omkring i vårvinden. De får sätta sig ner och vila då ett moln glider förbi solen och fylla på matförrådet med nektar från tussilago för att klara vårkylan, som ännu biter i vinden. Ännu har inte den riktiga sefiren kommit igång, men fjärilarna är ivriga, kanske kan de ana sefirens fläkt över land och hav. Cumulus humilismolnen glider över himlen, ett säkert löfte om våren och sommarens bris. Men de får ännu solhungriga fjärilar att vila. Det är inte bara fjärilar som fladdrar i solgläntorna, nyckelpigorna gör dem sällskap i luftrummet med sitt surr. Det är en härlig tid!
Persefone, den mystiska gudomen av underjorden och våren. Personifierande odödlighet och återfödelse. Likväl vandrar hon nio av årets månader på jorden, i vegetationens tid. Hon har som gudom sannolikt ett förgrekiskt ursprung och har varit tillägnad kult och tillbedjan under långa tider. Hon är dödens gudinna, men återkommer varje vår från dödsriket till jorden då växtligheten och livet återföds varje år. Hon har dyrkats som vårens gudinna. Se, även i år med denna försenade vår bringade till slut Persefone med sig nycklarna till våren och låste upp dörren för denna: Persefone har dyrkats i en mysteriekult där hennes namn inte fick uttalas, jordens fertilitetsgudinna, agrar mystik, dans och ritual. Se, visst bringar hon vår även i år? Sipporna återfödas, mystiken är stor. Man kan tro det beror på jordaxelns lutning i solsystemsplanet. En finstämd harmoni, men här härskar Persefone vid vetandets gräns. Varför denna harmoni och exakta vinkel? Multiversum med oändlig slump, den starka antropiska principen att just i ett sådant solsystem i just ett sådant universum måste vi finnas för att reflektera över denna harmoni. Men vilka är vi? Vilka är sipporna? Vem är Persefone? Ett levande universums genklang, här, just nu och just så slår en harmoni an. Det är vår! En sak vill jag lova, mystiken är vår. |
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|