Fradgande illvilja, raseri och destruktivt beteende. Sjukdomar, krig, fanatiska religiösa djupt troende som frälser genom granater, bomber och slipade knivar. Kriminella vettvillingar utan sans och ingen förmår ändå kalla saker för deras rätta namn och heller vidta rimliga åtgärder. Fullständig disharmoni och ovilja till harmoni. Den ena lösningen kränker den andre, ingenting går. Vansinnet fortgår. Det är uppenbarligen så vi vill ha det, detta under att alla ondgör sig över sakernas tillstånd.
Detta är det som kallas en värld. Alla stretar och drar förblindade åt var sitt håll. Alla kämpar för det bättre, kriminell, troende, vettvilling, hjälparbetare och andra. Alla är de blinda, men stretar och drar. De kan inte se varandra, inte förstå varandra, inte samarbeta. Men de stretar och drar. Okontrollerat och allt blir fel.
Men hon står där, världen. Iklädd norrskenets ljus och stjärnornas stoff. Hon är kapabel, men vill inte, eller får inte, eller hindras. Eller en kombination. Hon har det hellre som hon har det, än alternativet harmoni. Kanske är hon skrämd, eller rädd. Hon har ju ändå det hon har. Eller också är allt bara idioti, från dåren med kniven till guden i himlen. De är ju ändå varandra, oskiljaktigt förenade genom universums mekanik. De kommer inte ifrån varandra. Ändå slåss de och kämpar, vill åt var sitt håll.
Kanske är de bara okunniga, de vet inte att i denna båt kan man också sitta ner. Allt blir så mycket lugnare då, man behöver inte streta och dra så förtvivlat åt världens alla olika håll i politisk, ideologisk, religiös eller någon annan blind övertygelse. Vi sitter alla i samma båt. Tänk om vi förutom att sitta ner också kunde lära oss att ro åt samma håll.
Hon står där, själen iklädd norrskenets ljus och stjärnornas glittrande stoff. Hon som är vi, alla vi. Stjärnornas barn. Gudar som människor, växter och djur. Vi är alla här för varandra och förenade med varandra. Samma kropp, samma kosmos. Hon som står där speglas i skyn, liksom vi i varandra. Vi är kapabla och kunniga. Vi kan bättre och vi ser om vi vill. Då ser vi att vi kan sitta ner och vartåt vi skall ro och allt skulle gå så mycket bättre. På denna färd är var och en expert, var och en behövs utifrån var och ens fason och fasonerna är många och inte sällan rent fasansfulla i nuvarande disharmoni.
Sitt ner! Ro, titta, se vart stjärnorna pekar! Det är dit vi skall och alla skall med. Knivslaktare, massmördare som helgon och välgörare. Intill sista själ och förvirrade gud.
Detta är universums mekanik och villkor. Se i stjärnorna, du vet! Och där finner alla sin harmoni. Det kan kallas paradis, och det är det alla vill ha och behöver. Rannsaka dig själv, det finns där. För dig och alla andra, i harmoni. Alla du slåss med, alla du misstycker med, alla som gör dig illa, alla du älskar, alla som vill dig väl. Allt finns där för alla. Det kan kallas paradis, men detta ord är bara en metafor för det som där är för de som är. Och det är vi alla.
Konstigt nog är det dit vi är på väg. Det varande ger oss kunskap om vägen och vi börjar redan ana och skönja dessa stjärnor i skyn och vartåt de leder. Vi åker med Karlavagnen, hisnande vackra är ändå vyerna från denna. Blinda på rad i denna himmelska omnibuss, kivande och stridande. Tro det eller ej, men vi är redan på väg i denna glittrande sky!