Jag skall nu så här i badsäsongens inledning återkoppla till detta tema och försöka fördjupa insikten om näckens väsen och natur.
Adepten på denna stig vi vandrar börjar kanske först känna igen enskilda detaljer som sig själv, en kotte, en sjungande fågel, eller något annat som genom synkroniciteten pockar på särskild uppmärksamhet och bär en betydelse utöver det dess fysiska yta och kropp visar.
Desto längre man vandrar på denna alkemiska stig inser man att hela världen faktiskt är manifestationer av en själv. Inte bara av ens fysiska själv, utan framför allt av ens tankar och känslor. Det är detta som är den skatt vi sökt och som jag nu gradvis packar upp ur trollens förtrollade säck som är verkligheten.
Men, det är inte så roligt att inse att allt elände runtom i världens alla vrån och skrymslen emanerar ur en själv. Att det är jag som är allt detta oerhörda lidandes upphov och ondskans källa! Brutalt kan tyckas. Det är kanske här svårigheten i motsatsernas förening tydligast visar sig, ljuspleromat på tjärnens yta i form av den oskuldsfria vita rosen och dess dolda simfot djupt i tjärnens mörka och bottenlösa dyiga djup. Ett skrämmande avgrundsdjup där Abaddon vakar, avgrundens ängel. Och allt detta finns i medvetandet.
Det är ju inte så att adepten i detalj går och tänker ut allt elände, det mynnar ur livets samlade tankar, upplevelser, emotioner, och stämningslägen och manifesterar både medvetet och omedvetet medvetandeinnehåll. Den fysiska värld som omger adepten är så att säga en arketyp i detta.
Men, vid dessa motsatsers förening inser adepten kanske att allt detta sker av nödvändighet, till utförandet av det Endas mirakel. Detta är en framkomlig väg inför den dom som just avkunnats.
Då kan man se att naturen innehåller alla färger och nyanser mellan gott och ont, människan är alltings mått – dvs adepten själv.
Vintergatan spänner den båge i rymden som är medvetandet mellan sol och måne. Det är mot ljuset man kan sträva, men minns vad jag sagt. Jag får nog ändå se mig som färdledare (och detta vill vara hoppfullt) på denna vandring som sker genom mitt medvetande, ingen annan är nog skaffad för denna uppgift, även om alla rör sig i mitt medvetande och manifesteras fysiskt inför mina ögon.
Det här betyder att Gud, Jesus, Satan och allting däremellan kommer ur ingen mindre än adepten själv, ja, de är adeptens kropp, som är dels dennes bål, armar, ben och huvud, men också universum. Adepten är så att säga hjärtat, och hjärtat är världen.
Jag skulle vilja uttrycka det som så: Det är jag som är hjärtat, och ni är mitt hjärta, och ni är ett mycket bra hjärta!
Här vill jag avsluta med att länka till en mystik dikt, scrolla längst ner i länken.