Januari månad, midvinterns allra djupaste dagar och nätter. Jag fångade ett väsen. Hon drog fram där över nejder, lägdor och dalar. Hon hade rimfrost i sitt hår, men hon bar inom sig ett ljus, ett rike och ett löfte. Detta i en dyster vildmark, midvinterns djupaste och kallaste märke. Inte desto mindre vackert. Men ljuset lyste för tomma och grumliga ögon. Troll var allt som var här. Modell: Sejdun
Hon drar fram över hygge och myr. Hon pekar vid dagens slut, som ändå gryr. Modell: Sejdun
Kylan andas frost i fullmånens silversken. Det är natt, norrskenet flammar försiktigt upp ett enda andlöst ögonblick och försvinner sedan igen. Tindrande ser stjärnorna på.
Det är just nu och här, midvinterns djupaste, kallaste och vackraste natt. Jag har varit ute i en vildmark, ja trakten heter faktiskt så på kartan. Men i ett mer bildligt sammanhang är hela livet en vildmark, världen så som den ter sig i dag där verkligen ingen som sitter på resurserna vill. Vill det bra alltså: samarbete, vänlighet, omtanke och omsorg. I stället söker dessa hela tiden konflikt av olika förment nödvändiga skäl. En never ending story. Det är så omvärlden är i denna vildmark som kallas ett liv. Tjaa. Vacker är den i alla fall. Vildmarken. Fullmånens sken, gnistrande snö och tindrande stjärnor, smällkallt. Jag går där med min lykta, lyser i dunklet. I ljuset dansar änglarna, men de är inte här. I stället rasar demoner utom räckhåll och ingenstans syns slutet på denna vildmark. "Så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet; och I gören väl, om I akten därpå, såsom på ett ljus som lyser i en dyster vildmark till dess att dagen gryr, och morgonstjärnan går upp i edra hjärtan." 2 Pet 1:19
Hon går där med sin stav. Går genom tiden och årstiderna är hennes dräkt... Ljuset är hennes blick... Hon ser vad som kommer och livet följer hennes väg... Solen är gnistan och ljuset på denna färd... Årstiderna är hennes magi... Hon står där, fast vi inte ser. Hon går genom skog, över berg och över myr... Ja, detta är hennes ljus. Om vi bara kunde se... Modell: Sejdun
En gång var jag i en diskussion om att en kyrka på en höjd i varje by var ett ovedersägligt bevis om att Gud finns. Infantilt tyckte jag då. Naturligtvis fanns heller ingen substans som kunde backa upp påståendet, ändå gav sig inte motparten i diskussionen, sakliga argument bet liksom inte. Men världen är varken saklig eller rationell. Den bara är. Något jag sedermera förstått. Här står nu kyrkorna. Det är ingen slump att de står där, precis exakt där de står. Det är heller ingen slump att världen bara är precis exakt så som den är. För den som inte ser hjälper det inte att tala om att det ligger en intelligens bakom allt detta. Gud är en del av denna intelligens, liksom alla skapelser och yttringar i världen. Men ingen del i denna yttervärld är helheten. Helheten är du. Japp! Bara du bär den inom dig i din värld, den värld du erfar. Och detta min vän är den enda värld som finns. Nu talar jag i egenskap av fysiker och jag begär inte att bli förstådd. Det är också en för lång sak att utveckla här så jag nöjer mig med att påstå. Men det är egentligen knappast någon idé att jag sitter här och skriver detta. Rationella argument biter inte. Världen vill varken se eller förstå sig själv. Den vill vara i konflikt. Bita sig själv i svansen likt en Ouroborus, den orm som slukar och föder sig själv i en cirkulatorisk process. Så vist är det ordnat. Motsatser som möts och förgör varandra i en kontinuerlig och kaosartad skapelseprocess som kallas nuet.
Men, det behöver inte ske på det vis som sker nu där kaos och anarki råder, det kan ske i harmoni och balans. Av kärlek i stället för genom kamp och förödelse, men detta säger jag för döva öron. I varje by står i alla fall en kyrka på en höjd och Herrens vägar är outgrundliga. Det mysterium vi här i jordelivet fötts in i erfar vi genom våra sinnen. Detta är din värld, ingen annans. Den speglas i dina sinnen och det är bara du som erfar dessa. Världen är för dig, den tycks stor och dig oberoende. Materiell. Men den är en livsnödvändig och levande del av dig. Den ser dig och är dig.
Detta är en mycket djup sanning, ett mysterium som är större och djupare än vi tror. Vad vi tror är bara ekande fragment av en andens och materiens strävande återförening till ett levande helt i denna insikt. Men det kommer en tid, då den själsliga splittring som okunskapen och ignoransen av detta mysterium tremendum et fascinans gett upphov till, kommer att helas så att den gudomliga gnistan, det intelligensens ljus som emanerar ur all skapelse, åter skiner klart och tänder vårt ljus. Detta naturens egna ljus, Lumen naturae, som lyser ur mörkret, startar en process. Den är cirkulatorisk som årstidernas gång, den går i större och större cirklar och slår med större och större kraft. Den anses till slut göra att den andliga och den materiella sfären åter skall existera samtidigt i harmoni. I dag befinner sig dessa sfärer närmast i krig med varandra och det materiella har nästan släckt det andliga. Men när ljuset åter tänds, då den ursprungliga meningen med alltet återställs, blir materien och kosmos åter levande. Medvetandets inre kosmos blir ett med yttervärldens fysiska universum i harmoni. En medvetandehöjning från det materiella, till det andliga och en försoning i konflikten dem emellan. En försoning där kärleken fritt kan gå ut över världen, hela världen. Inom alkemin talar man om återföreningen av materia och ande, om motsatsernas förening. En individuell renings- och mognadsprocess. En återupptäckt av naturfolkens ursprungliga animism, där alla objekt är besjälade. Kristendomen kallar detta paradiset och säger att detta skall återupprättas, den ursprungliga gudomliga meningen och avsikten med människolivet. Livet självt är denna process, om detta sker medvetet eller ej. Jag talar om gudomlig mening, men detta är ingen specifik gud. Det är en process i vilken hela historien, hela vår kultur, alla våra gemensamma kunskaper, all vetenskap, all humaniora och alla gudar ingår. Samtliga gudar. Processen är större än summan av dessa enskilda delar. Den är större än vetenskapen och större än Gud. Dessa delar pekar på helheten, men den är din att finna! Det är bara du som erfar dina sinnen, bara du kan ge intrycken mening och mål. De är bara för dig. De ger dig din kropp, mat, sömn, en säng, vänner och ditt hem. De ger dig ditt liv, som så småningom leder till insikten att materien inte är död och meningslös. Du ser att en sten bär på en ande och denna insikt leder slutligen till ett liv där den andliga och materiella sfären samtidigt existerar i balans och utan att de försöker utplåna varandra. Med bild och ord försöker jag fånga och illuminera denna process. Bilderna är fragment och ekon av denna sedan länge glömda och i naturen dolda vishet. Visheten att individen själv är centralgestalten i allt detta. Att individen själv bär sitt universum med sig likt sköldpaddan bär sitt skyddande skal på sin rygg. Ett universum som märker dig och oss, reagerar på oss och är mycket mer fantastiskt än vi vågar tro i vårt nuvarande. Det är bara den som erfar alla sinnen som kan se denna helhet, den i vilken världen speglas till medvetenhet om sig själv och så kan samverka mot det högre medvetandets mål. Ett högre medvetande som är du om du ser, ett medvetande som vill tända ett ljus så att allt fantastiskt kan bli verkligt. Narkissos var ensam i sitt slag i det att världen förnam sig själv genom hans sinnen, i dem såg världen sig själv. Han var en vacker yngling i sin själ och alla som såg honom kunde inte gripas av annat än kärlek. Men Narkissos själv kände inte igen denna kärlek, vad han kände igen var tillit, förtroende, hjälpsamhet, empati och förståelse. Allt världen kunde ge, förutom en rent livsuppehållande omsorg, var girighet, egoism, intolerans, missunnsamhet och ondska.
Narkissos svalt därför av brist på emotionell tillfredsställelse. Men en dag fick Narkissos syn på sin egen spegelbild i en skogstjärn. Så oerhört vackert suckade han! Som förtrollad naglades han fast vid denna spegelbild, världens skruvade vansinne bleknade bort och själv tynade också Narkissos sakta bort. Bit för bit, långsamt men säkert. Han bara satt där, sakta förvandlades han till en vit blomma på tjärnens yta, den vita rosen. Han drömde om en nymf, en najad. En skön färskvattennymf med inget av världens fulhet i sig, att bli förälskad i. Men allt han förnam när han såg sig omkring var hennes eko. Det ekade mot berget när han ropade, det ekade ur rymden när han höjde sin blick. Men ingenstans fanns denna najad att finna, bara hennes eko. Hon ekade i allt, tomt och ihåligt. En för Narkissos öde värld, död, förvriden och förtvinad. Troll befolkade däremot världen. De älskade att hitta på illdåd för varandra, att såra och göra illa, att bli kränkta under det att de kastade nedsättande tillmälen omkring sig inför konstruktivt beteende. Nymferna, vilka var personifikationer av naturens kreativa och utvecklande krafter, drog sig undan och allt som var kvar av det utvecklande och goda var trollens hånfulla ignorans. Narkissos kunde bara sitta där vid sin speglande tjärn, sakta tyna bort i långsam förvandling. Världen omkring ekade allt mer ihåligt och allt var ett sken av det icke önskvärda. Någonstans ekar en najad, men detta är ekot av en dröm och den finns inte här. Inte nu, kanske inte heller sedan. Kanske ingenstans och aldrig. Narkissos suckade, men rosen var vacker. |
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|