Den bro, om vilken man följer, leder över till gudarnas rike i norr. En meteor faller, önska något!
0 Comments
Och jag tyckte mig ana dem där i mörkret då de alla tindrade både där ovan och där under. Ljuset till vänster i bild är solen, den närmaste stjärnan, som står under horisonten, men nu inte så långt under att dess ljus försvinner helt, ens mitt i natten som här. Det är vår!
"Tecken skall visa sig i solen och månen och stjärnorna, och på jorden skall hedningarna gripas av ångest och rådlöshet vid havets och vågornas dån. Människor skall förgås av skräck i väntan på vad som skall komma över världen, ty himlens makter skall skakas. Då skall man få se Människosonen komma på ett moln med makt och stor härlighet. När allt detta börjar, så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse närmar sig." Luk 21:25-28 Ja, lite svavelosande där. Gladare här: "...medan alla morgonens stjärnor sjöng och gudasönerna jublade?" Job 38:7 Stjärnorna syftar alltså på änglarna, gudasönerna. Ja, det var i alla fall en gudomlig natt och man får räta på sig under det att: "Det som är nedan är såsom det som är ovan och det som är ovan är såsom det som är nedan, till utförandet av det Endas mirakel." Tabula smaragdina Nu när björkarna har musöron och det är sådant där strålande väder utan ett moln på himlen med bara svag vind är det dags för årets första dopp på en söderstrand i lä. Sagt och gjort, jag åkte ut till havet (det är ju is på många insjöar än). Men, gissa vad jag hittade i sanden? Jo, det skogens öga jag fotograferade natten innan :-) Jag kunde inte undgå att notera att gårdagsnattens norrskensbåge egentligen ser ut som ett strålande öga som blickar på en från horisonten, ovan och under i speglingen. Se: Det här alluderar ju på "Det allseende ögat", Guds vakande öga över mänskligheten. En symbol som går tillbaks till det gamla Egypten. Här är vad jag hittade i sanden: Ögonfransarna är ju norrskensstrålarna i föregående bild. Ringen runt hela ögat är Vintergatan med alla stjärnor (den finns ju där i bilden i form av dess spegling, men denna syns inte riktigt på fotots spegling). De två böjda trädgrenarna som bildar själva ögat symboliserar norrskensbågen och skogen i föregående bild och cirkeln i mitten är ju alkemins runda element, eller Gud.
Det hade nog gått en ängel före mig där på stranden och gjort denna bild. Doppet då? Det blev inte så långvarigt om man säger så, det är ju ändå bara april och detta är Norrland :-) Men uppfriskande och jättehärligt! I skymningen packar jag min kameraryggsäck, lastar min cykel i bilen och styr kosan bort från staden, ut på landsbygden och in i det vackra nattmörker som där råder. Här, borta från alla gatlysen, kommer nattens naturligt vackra ljus fram. Ett ljus som lockar och fascinerar mig. Det är inte helt lätt att bemästra, bara en sådan sak som att orientera ut till sina motiv i nattmörkret. Den sista biten är alltid svårast, då jag ställt bilen och fotvandrar genom skogen. I mörkret är alla katter grå och det gäller i synnerhet för en tät skog. Som tur är finns det en stig att följa fram till målet för denna natts resa. Så småningom kommer jag till skylten "Här slutar allmän väg". Här får jag parkera, för så här i tjällossningstider är bommen som spärrar den skogsväg som här tar vid nedfälld och låst. Nu kommer cykeln till pass, detta då det är lite drygt tre km skogsväg framför. Jag cyklar genom mörkret i pannlampans sken. Den är inte så stark så jag får cykla sakta så jag inte drattar omkull i något tjälhål. I och för sig ingen svårighet då det mest bär uppför. Så småningom blir det för brant att cykla och jag får leda cykeln upp till skogsvägens slut där stigen tar vid. Det är en härlig natt, helt vindstilla och alla skogsbäckar och flöden jag passerar porlar glatt av smältvatten. Egentligen ser jag inte så mycket, batterierna i pannlampan är på upphällningen, så andra intryck tar över: hörsel, lukt, fuktighet och temperatur längs de sträckor jag passerar. Ibland hörs någon fågel och jag skrämmer upp ett skogshöns invid vägen som brådstörtat flaxar upp genom riset och skogen med ett buller. Jag undrar alltid hur detta går till, hur kan de se att flyga mellan träden och kvistarna i mörkret? Så, svettig står jag då vid skogsvägens slut. Jag parkerar undan cykeln mot ett träd, letar upp stigen och anträder fotvandringen. I och för sig inte så långt, sexhundra meter genom skogen och över några små bergsknallar. Halvvägs kommen har en skogstraktor kört upp förvirrande spår över stigen och ett tag tror jag att jag förlorat den, men så hittar jag den igen och kan fortsätta. Skönt, inte så kul att tappa orienteringen mitt inne i skogen mitt i natten. Äntligen! Det börjar luta utför ner mot mitt mål. Strax är jag framme vid den skogstjärn jag tidigare rekognoserat i dagsljus sent i höstas sedan isen lagt. Nu får jag se vad det egentligen finns för motiv här. Första natten på ett nytt ställe är alltid spännande, man vet aldrig vad man kommer att hitta. De fotografiska förutsättningarna är perfekta, isen har smält bort på tjärnen under de senaste dygnens värme. Det är också både helt vindstilla och en molnfri himmel där ovan. Stjärnorna speglar sig så där makalöst och magiskt i det mörka vattnet. Jag fäller upp kamerastativet och skrider till verket. Systematisk försöker jag fånga stämningen vid tjärnen. Som på beställning startar norrskenet när jag hittat en komposition. Makalöst! Det hela är andlöst vackert. Medan jag fotograferar hör jag något djur som morrar till i natten på sidan om tjärnen. Ingen aning om vad slags djur, låter inte så stort. Natten är förövrigt så där knalltyst som det bara blir ute i naturen en helt vindstilla natt. Om magen oväntat kurrar till kan man ibland tro att det är något djur som morrar åt en i mörkret :-) Jag fortsätter med mitt fotograferande, natten är helt magisk. Det är inte ens kallt, kanske strax under noll nu fram efter midnatt. Trotts att jag klädde mig lätt inför cyklingen och vandringen blev jag ändå blöt av svett på vägen hit. Men nu har jag torkat upp och det är helt behagligt. Har eftersom tagit på en tröja och sedan jackan för att hålla god fotoform genom natten. Att bli kall hämmar avgjort både förmåga och kreativitet. När så natten börjar ljusna så smått är det dags att avsluta och packa sig hemåt. Jag orienterar stigen och så åker jag mest på rull med cykeln hela vägen åter till bilen. Jag får ta det lugnt för batterierna till pannlampan är ännu svagare nu, men det första gryningsljuset börjar bidra så smått så jag tycker jag ser tillräckligt. Annars har jag nya batterier med, men jag sliter på de gamla tills de är slut.
Vilken natt! Nöjd rullar jag fram till bilen och lastar in cykeln. På hemväg från bergens djupa skogar ser jag månen gå upp i gryningen som en stor gul ost i en svacka mellan två berg i vägens riktning. Helt magiskt. Ord räcker nog inte. Visste ni att världen gick under vid vintersolståndet år 2012? Detta inföll den 21 december, den dag många konspirationsteoretiker spådde att världen skulle gå under. Detta med stöd i att den uråldriga mayakalendern då slutade. Men här proklamerar jag alltså nu att världen verkligen gick under denna dag! Jaha, men allt är ju som vanligt? Nej, allt är inte som vanligt. Jorden har gått under, terra firma finns inte mer och vi är inne i en annan era. Jorden är ett det förflutnas minne blott. Framför oss har en port till något helt annat och nytt gläntats och öppnas gradvis allt mer. Mörkret har lyfts och de uråldriga mysteriernas krafter släpps in i världen och omvandlar denna genom sitt ljus. Kanske följer en mer gemensam syn på det gudomliga och en enhetlig mänsklig filosofi, vilken tar fasta på den sanning som i alla religioner, och faktiskt i allt, döljer sig i den mysteriösa kärnan. Den sanning som i djupet finns inristad i allt och alla och som kan ge genklang på detta ljus i det att dess döljande slöja faller.
Det är en sådan syn dessa webbsidor söker uppenbara. Sidorna vill inte lära sanningen i sig som ännu en dogm, utan påminna om något som redan finns i var och en och anlägga ett perspektiv på detta ur vilket helheten tydligare framträder. Sidorna vill också följa och dokumentera denna process. Sanningens och upplysningens ljus släpps alltså nu genom denna apokalyps in i världen och för med tiden till ett annat rike, metaforiskt omskrivet som paradiset i Bibeln. En upplysningens tidsålder om man så vill. Ordet apokalyps betyder ursprungligen avtäckelse, avslöjande eller uppenbarelse. Detta är just vad denna terra firmas undergång handlar om, en transmutering till ett annat perspektiv, där det som tidigare varit dolt framträder. Det är detta perspektiv som rymmer den skog vi nu på dessa sagans stigar kommit till och där det som av Herrens vishet varit dolt för folket gradvis uppenbaras adepten. Med detta vill jag upplösa de begränsade ordens former och leda läsaren mot tillvarons transcendenta sanning och essentiella enhet. Den sanning och enhet som av Herrens vishet och nödvändighet dolts för folket, men som nu här på denna vandring sökes framläggas, då tiden nu är mogen för detta. Ett framläggande adepten själv, efter bästa förstånd, måste besluta om och i detta förlita sig på den harmonia praestabilita som genomsyrar världen. Detta är den sanning om vilken trollen menar sig inget förstå, under det att de frambesvärjer sina trollformler. Kanske lika bra det, här får adepten förlita sig på Självets inbegrepp och det logos som emanerar ur detta, det adepten fäster sitt hjärta vid. Nu är alltså tiden mogen när vandringen mot att ens verklighet skall bli allas verklighet påbörjats på ett medvetet plan, egot har blivit varse sin Självets flykt och (åter)anträtt vandringen framåt på dessa sagans stigar i den konjunktion som kan häva de insegel som begränsat trollen sedan begynnelsen. Nu då det som förtär det förtärande finner ro och trollens förvirring förbyts i ett kaosets logos. Detta ty trollen har kommit från adepten och skall till denne återvända. En återvändelse under det att de ser det ljus som leder dem ur deras söndrade (men nödvändiga) tillstånd och till deras slutliga frälsning: accepterandet av Anima mundis ljus. Detta är den process, vilken helar adepten i unus mundus. Detta är inga lätta texter och kräver en del av sin läsare. Detta då de handlar om världens största och mest förborgade mysterium och välbevarade hemlighet, den yttersta visdomen. Kanske varken kan, eller skall, denna framställas klarare än jag gör, för den som ser står det ändå i klartext. Detta under det att den som inte ser, ändå inte skulle se.
Till sist några avslutande ord från detta den levande Gudens kapell: Tiden är inne, förenen eder i denna visdom. Vi kan inte veta om detta är räddning eller förgörelse, men kampen är över och Sophia har segrat. Vi är inte längre de vi var, men vi är den levande stenen, det som är. Hawah! Det som i det inre och som i det yttre är förbundet och är du: perceptionen. – Den över vilken adepten är rådare och bär med sig som sköldpaddan bär sitt skal.
Ordet helig kommer från fornsvenskan och betydde där troligen okränkbar, fridlyst och som ej får skadas: "det som måste bevaras helt eller intakt, fullständigt, helhet, som inte kan överträdas eller kränkas". Det betyder vidare det som anses stå i direkt förbindelse med den gudomliga naturen, gudomen, och därför skall behandlas med religiös vördnad. Skogstjärnen, denna sanctum sanctorum, det heligaste av det heliga bakom det andra förhänget. Den just nedgångna månskäran flankerar till vänster, Andromeda till höger. Ett stilla norrsken böljar under Vintergatan och då och då ljungar isen så att det dånar genom skogen och rister i marken, ekot studsar från berget. Nattkylan knäpper i träden och en pärluggla poar sitt po, po, po i fonden denna helt vindstilla natt. En helgad stund och plats i detta sinnenas tabernakel.
|
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|