Detta är den sanning om vilken trollen menar sig inget förstå, under det att de frambesvärjer sina trollformler. Kanske lika bra det, här får adepten förlita sig på Självets inbegrepp och det logos som emanerar ur detta, det adepten fäster sitt hjärta vid.
Nu är alltså tiden mogen när vandringen mot att ens verklighet skall bli allas verklighet påbörjats på ett medvetet plan, egot har blivit varse sin Självets flykt och (åter)anträtt vandringen framåt på dessa sagans stigar i den konjunktion som kan häva de insegel som begränsat trollen sedan begynnelsen. Nu då det som förtär det förtärande finner ro och trollens förvirring förbyts i ett kaosets logos. Detta ty trollen har kommit från adepten och skall till denne återvända.
En återvändelse under det att de ser det ljus som leder dem ur deras söndrade (men nödvändiga) tillstånd och till deras slutliga frälsning: accepterandet av Anima mundis ljus. Detta är den process, vilken helar adepten i unus mundus.
Till sist några avslutande ord från detta den levande Gudens kapell: Tiden är inne, förenen eder i denna visdom. Vi kan inte veta om detta är räddning eller förgörelse, men kampen är över och Sophia har segrat. Vi är inte längre de vi var, men vi är den levande stenen, det som är. Hawah!