Det är helt enkelt logos som möjliggör för myran att hitta den mat och de förnödenheter den behöver till stacken, eller för vargen att tillräckligt ofta hitta ett byte för att inte svälta ihjäl. Visst, vargar svälter ihjäl, arter dör ut. Men på det hela taget. I ditt kosmos är du inte död, du hittar mat, husrum, jobb, vänner och kanske kärlek. Allt du behöver. Det är logos. Med logos skapar du ditt liv, logos är du. Se ut i rymden, det är dig själv du ser. Stjärnhimlen är en manifestation av ditt eget medvetande, jätten Orion som jagar med pil och båge där uppe i skyn är du. En manifestation av din tanke. Händelsehorisonten långt, långt där borta, är gränsen för ditt medvetande. Längre än så kan inte vetenskapen komma att se, där slutar ditt medvetande. Så stort är kosmos, och allt detta behövs för att ge dig det du behöver. I ditt kosmos. Och ditt kosmos är en apokatastasis.
Du är ganska ensam i ditt kosmos, och jag i mitt. Betraktat på detta vis är livet en solipsism, och det är det ju. Det är bara du som är medveten inifrån dig själv i din värld, och det är allt du kan ha kunskap om. Men kanske erfar du att omvärlden är en manifestation av dig själv? Även om du råkar ut för mycket elände så vill den dig väl. Den gör vad den kan, och det är många som samsas här. Glöm inte att du är ensam i ditt kosmos, och ditt kosmos är inte mitt. Vi kan förmodligen inte ens kommunicera med varandra, inifrån varandras kosmos. Men jag ser att du finns, och på denna apokatastasis kanske vi möts någon gång, på resan genom oändligheten utan början och utan slut. Resan i vårt manifesterade medvetande, i kosmos. Monader som vi kan liknas vid, ombord här på rymdeposets Aniara.