Egentligen behöver man inte teoretisera, det är bara mycket vackert.
Med detta i minnet gick jag ut till min skogstjärn. Detta arketypiska motiv med flickan i centrum. Kullan på dalmål, där Zorn verkade, eller stinta eller jänta i andra dialektala former. Jag föredrar kullan, lite ljudhärmande, onomatepoetiskt för de som läst latin på den tid det begav sig med det.
Kullan, där vid tjärnen, metaforen för människosjälen.