Mars månads fullmåne kallades kråkmåne av de amerikanska indianerna i de nordligare territorierna. Detta för att kråkornas kraxande då signalerar vinterns slut. Och jag tror verkligen, vintern är över! Om en månad spirar förmodligen vitsipporna!
0 Comments
Jag tror trollen varslar vår nu. Vinterns kyla kanske äntligen släppt sitt isande grepp, för isande har det ju verkligen varit i det sista. Konstigt, det har känts kallare nu, än mitt i midvinterkylan. Kanske för att våren är i annalkande och man börjat släppa sitt försvar. Jag gick igenom bilder från förra året på hårddisken och plockade upp en ny till redigering och visning. Visst är den ett löfte om att nu är våren på väg även i år? Ser ni, hur lyckliga trollen blir över att sipporna äntligen tycks på väg!
Jag har gått och grunnat lite på det jag skriver och gör här. Det är kanske inte riktigt lätt att hänga med i alla svängar, men jag tror egentligen inte att det gör något. Man får göra sig sin egen bild av det hela och vad som egentligen sägs, läsa in sin egen förståelse mellan raderna så att säga. Och så finns ju bilderna att titta på :-) Kanske kommer så småningom latenta anomalier i våra paradigm att bli tydligare och obekväma och visa mer på vad jag försöker framställa, eller rent av, ny kunskap uppstår och fyller i några av de luckor vi har. I alla fall tycker jag det fungerar så för mig, någon kunskapslucka fylls i för att man till slut bestämmer sig för att skaffa mer kunskap på området. En process startar som jag tycker kan beskrivas med detta citat, som akademiledamoten Erik Gustaf Geijer (1783-1847) formulerade som så: "Det finns inga färdiga minnen; intet vars räkning är för alltid avslutad. Varje levande släkte känner sig till sina föregångare stå i ett eget förhållande. Ju mer framtiden utvecklar sig, ju mer belyses, ja förändras till sin kraft och verkan det förflutna." När det gäller verklig kunskap och vetenskap är det ju inte så att man bara bestämmer sig för att fylla igen en kunskapslucka, kunskapen utvecklar sig ju så att säga i sin egen takt i och med att vi lär känna vår värld mer och mer. Vi får helt enkelt se tiden an och se vilka latenta anomalier som uppenbarar sig och som behöver en översyn av vår förståelse av världen och vår plats i kosmos, men jag har mina aningar. Ja, vad har jag just sagt? Begripligheten kanske inte är så stor, intelligibiliteten är svår. Men, läs mellan raderna :-) Ser ni trollet som tittar fram? Det ligger där i snön och tindrar med ögonen. Ligger i sin moders famn som sjunger en visa där intill. Trollungen har solglimt i ögat, minsann inga riktiga trollögon utan minsta gnutta sol i. Solögat heter Humpe och modern Humpa. Fritt ur "Bland tomtar och troll", i original Vilhälm Nordin. I natt var det norrsken, för första gången på länge. Vårdagjämningen infaller om två dagar, norrsken brukar av någon anledning vara vanligare och starkare vid denna tid. Enligt en teori beroende på att jordens heliografiska latitud är som störst vid vår- och höstdagjämning, båda brukar vara norrskenstoppar.
Skenet började redan under dagen, och så snart mörkret sänkte sig blev det synligt. Jag åkte ut till "trollmärket" i avsikt att gestalta trollens dans under himlaskenet. Det var ett mycket vackert skådespel, uppvisande inslag av vad som sägs vara det ovanliga blå norrskenet. Jag har inte sett detta förut, så det kanske stämmer att det inte är så vanligt. Månen var också med, en stor månskära i sällskap med planeten Jupiter som en klart lysande stjärna strax ovanför månen. En mycket vacker konjunktion och natten var sällsam. Den antike filosofen och naturvetaren Platon menade att det finns ett bakomliggande någonting till den verklighet vi ser och förnimmer, idévärlden. Det är denna som ger upphov till den fysiska världen, kosmos. Han är mycket känd för sin grottliknelse, som handlar om just detta, hur allt vi kan förnimma endast är ett återsken av det egentliga ursprunget och upphovet till det vi erfar.
Gårdagens bild på saintpaulian tycker jag är ett bra exempel på detta, se hur en slags skuggande reliefverkan omger delar av kronbladen. Detta är inget som finns i motivet i sig, utan en effekt som uppstår genom den objektivkombination jag monterat på kameran. Naturligtvis strävar jag efter just denna effekt, då det ju är just eidos jag vill söka fånga och gestalta. Skuggningen är ju då ett återsken av eidos som glimmar fram i vissa speciella ljussituationer som är svåra att förutse och skapa. idévärlden är lika flyktig, och förnims egentligen endast just där i ljusspelet mellan ljus och dunkel, man får vrida lite på förnimmelserna fram och tillbaks, då kan den glimma fram helt hastigt. Den låter sig inte pekas direkt, utan uppstår just där då betraktaren av detta vrider sina sinnen under det att denne söker förstålse av vad detta är. Det är här Platons grottliknelse är så bra, den har vridit människors sinnen just den aning som behövs för att eidos skall glimma till. Solen har återvänt, den tittar in så härligt om morgnarna nu. Kommer på morgonvisit, lite som en saga att den återvänder varje år efter vinterns mörker.
Förevigade denna vårsol nu på morgonen, visst är det härligt? Kometer har i alla tider fascinerat och förundrat människan. Just nu är en komet aktuell på himlen, kometen Panstarrs, vilken syns rakt i väster strax efter solens nedgång. Kometer har betraktats som ett övernaturligt, eller sällsamt tecken i skyn: omen, eller järtecken inom folktron. Märkliga händelser är att vänta. En tolkning var att himmelska väsen skulle attackera jorden. Så nu vet vi det, änglar av alla kulörer är på väg :-) Tänkte först ställa in kometfotograferandet, då den ändå inte syns för blotta ögat. Men himlen var så klar och fin i går afton vid solnedgången så jag åkte ut ändå. Åkte upp till en höjd med fri utsikt mot väster och en låg horisont. Det var första gången jag åkte dit med kameran, så jag visste ju inte hur det skulle se ut väl på plats, på kartan och flygbilderna såg det i alla fall bra ut. Enda problemet såg ut att vara att hitta lämplig parkering för bilen. Hängde på mig kameraväskan, två kameror, två stativ som inför Kalla Ankas fotografiska expedition och åkte ut i lämplig tid för aftonshowen. Hittade en lite halvtaskig parkering, bilen fick därför stå med parkeringsljusen tända. Skänkte en orolig tanke att sedan stå där med tomt bilbatteri vid hemfärden. Det var en mycket vacker skymningshimmel med en smal månskära. Inte ett moln i sikte, bara några tunna molnslöjor, helt perfekt. Uj! Kommer plötsligt på att jag åkte ifrån kikaren där hemma... Hoppsan! Kometen kanske syns i kameran tänker jag. Näpp, varken i sökaren eller på displayen när jag inspekterar bilderna. Jaha. Fotograferar i alla fall månen och en lada: Där borta, vid horisonten någonstans, är kometen... Drar mig till minnes att den skall vara till höger- och under månen. Men var? Riggar i alla fall upp den andra kameran med telet. Blir så frustrerad att jag inte kommer på att starta intervallfotografering på kameran med vidvinkeln. Detta inser jag då en jättefin och stark meteor med rökspår faller ner strax ovanför månen lite till höger. Oj vilken fin bild jag missade där! Ja, ja. Inte min afton i dag. Jag gör i alla fall vad jag kan och fotograferar med jämna mellanrum av det område där jag tror kometen befinner sig med telet. Kanske träffar jag rätt på någon bild. Försöker få till fina kompositioner, på ett motiv jag inte ser (!) Detta var nytt för mig :-) Tyvärr känner jag mig lite stressad av att bilen står med lyset och drar batteri, avslutar därför egentligen fotograferingen en kvart för tidigt märker jag nu i efterhand. När jag återkommer till bilen ser jag på håll att parkeringsljusen lyser klart och starkt, hopp finns alltså att den skall starta. Och det gör den, utan minsta problem. Rullar hemåt och laddar in bilderna i datorn. Och kan man tänka sig, kometen är med! Jag tycker nog att detta järtecken är ganska vackert, det är nog bara goda himmelska väsen på väg :-)
I förrgårdagens anteckning rörde jag mig ju också på filosofins område genom den beskrivning av en medveten värld jag gjorde, eller snarare, vårt medvetande är inte skilt från världens fysiska gestaltning, utan världen är en förlängning av vårt medvetande. Man kan säga att vårt psyke och världens materia är två olika aspekter av samma sak, två sidor av samma mynt. Båda aspekterna bär en del av den andra inom sig och står i ett kontinuerligt utbyte med varandra. Inom filosofin kallas uppfattningar om världen som medveten för panpsykism. Tänkare som Spinoza och Leibniz hyste denna uppfattning, liksom även psykologen C.G. Jung.
Ur det mänskliga medvetandets synvinkel är världens medvetande annorlunda till sitt uttryck, men medvetandet finns där. I alla fall är det min uppfattning, men jag kan ju inte vara säker. Det är som med trollen :-) Det kan tex ta sig uttryck som synkronicitet, till synes slumpartade händelser, men som för den enskilde individen bär en betydelsefull mening och sammanhang. Båg säger nog en del nu. Fundera på saken säger jag. I universums begynnelsetillstånd var embryot för Big Bang ytterst välordnat, dess entropi, grad av oordning, var ofattbart låg. Synnerligen välordnat alltså. Det tycks mig som att vi i dagens expanderande universum, där entropin hela tiden ökar, oordningen alltså, lever i en tillvaro som formas av organiserande "lågentropiska kluster" på olika nivåer, vilka möjliggör individernas existens och liv. Men det jag nu just sade är ju bara ett sätt att uttrycka mina tankar. Sådana lågentropiska kluster som skulle forma tillvaron känner vi inte till från våra empiriska studier vad jag vet. De gamla egyptierna hade i sin kosmogoni ett viktigt koncept de kallade ma'at, den ordning som genomströmmar världen i takt med att den blir till. Man skall också betänka att i Big Bangs ursprungstillstånd, låg inbäddat den enteleki som bla lett fram till våra medvetanden. Jag skulle vilja säga att dagens materia bär ett slags eko av detta, vilket vi kan uppfatta om vi är lyhörda för vår miljö och vårt inre. Detta eko kan sägas vara det kollektivt omedvetna, världssjälen, för att tala i jungianska begrepp. Jag tror att vetenskapens reduktionistiska metoder kommer att bli allt mer holistiska i takt med ökande kunskapsmassa. Det tycks mig som om medvetande är en holistisk process och jag tror vi kommer att göra intressanta upptäckter på medvetandets område. Våra tankar kanske inte ens är privata, vi kanske delar dem med varandra i viss utsträckning som ett splittrat uttryck på olika nivåer genom detta eko. Inte bara människor emellan, utan även djur, och, ja, materia. För att inte glömma växterna, vilka kanske inte är så vegeterande som vi hittills trott :-) Om man talar signalteori, kan man ur ett till synes kaosartat mönster, så småningom hitta den signal som ligger dold i bruset om man studerar brusets uppträdande och gör lämpliga analyser av detta. Om det nu finns en signal där vill säga. Jag skulle vilja säga att livserfarenheten är det som i den medvetna naturens fall kan analysera fram den signal som ligger där i det till synes oordnade och kaosartade tillstånd som är våra liv. Signalen skulle då vara ett materiens eko av våra medvetanden, det som kan kallas det kollektivt omedvetna. Om sedan signalen är en fysisk realitet, eller bara en psykisk struktur som kan uppstå i vår perception, låter jag vara osagt i skrivande stund. Men det händer som sagt var intressanta saker på området i den vetenskapliga världen. |
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|