Två visningar på gång. Först bildvisning med Naturskyddsföreningen på café InBetween i Timrå den 8/2 och sedan vernissage med bild och dikt på min utställning "Saga, dikt och verklighet" på Timrå Bibliotek den 13/2. Doris Danielsson läser upp egna dikter i urval till bilder jag visar och berättar.
0 Comments
Objekt på natthimlen är ju som bekant ytterst ljussvaga. Förutom månen, några av de närmsta planeterna och förstås alla stjärnorna så är bara några få av de allra ljusstarkaste övriga objekten nätt och jämt synliga för blotta ögat på en mörk plats borta från gatlyktor och andra ljus. De ljusstarkaste av dessa är de 110 objekt som listas i Messiers katalog, döpt efter dess skapare på 1700-talet. Ja, men åter till sak. För att fånga dessa objekt på bild behöver man förutom ett teleskop också använda en speciell fotografisk teknik som går ut på att samla in så mycket ljus som bara är möjligt från himmelsobjektet med till buds stående medel. Detta innebär i praktiken att ta mängder med kortare exponeringar, subbar, som sedan i datorn läggs ihop till en bild som motsvarar en enda jättelång exponering. Detta kallas att man "stackar" bilderna, man lägger ihop dem på varandra i en hög och slår ihop dem till en. Men denna sammanslagna bild behöver i sin tur redigeras för att det himmelsobjekt man fotograferat skall komma till sin fulla rätt. Man gör stackningen för att bilden sedan vid denna redigering skall tåla att man lyfter fram ytterst ljussvaga signaler från motivet ur rymdens mörka bakgrund, man gör en operation som kallas att man stretchar bilden. Efter stretchningen behöver man som regel också justera vinjettering, färger, kontrast, brusreducera vissa partier av bilden, eventuellt lägga på skärpa och det finns många fler operationer som kan vara nödvändiga som jag inte går in på här. För allt detta finns speciellt utvecklade astroprogramvaror som skall vara "extra" bra på dessa uppgifter och som har en mängd specialfunktioner som en astrofotograf kan behöva. MEN, efter att under flera år försökt få ordning på redigeringen med hjälp av olika sådana program har jag kommit till insikten att det allra bästa för mig är att använda mina helt vanliga fotoredigeringsprogram. Slutresultatet blir överlägset det jag får med astroprogram, vilket också tycks bekräftas av att andra astrofotografer tycker bilderna är snyggt redigerade och undrar vilka program jag använt för att uppnå resultatet. Ja, en insikt jag nu vill dela med eventuellt astrofotointresserade läsare av detta. De astroprogram jag främst brottats med är DSS och Fitswork, och mina vanliga fotoprogram är Adobe Lightroom och det fria programmet Gimp. Lightroom använder jag då dels för rawframkallningen, och dels för slutredigeringen av den stackade bilden. Gimp använder jag för själva stackningen och annat som inte Lightroom klarar av. Men slutredigeringen gör jag alltså i LR, detta pga att LR får ett bra "grepp" om informationen i bilden och man kan styra den snyggt så som man vill ha den. Ytterligare har jag rationaliserat bort sådana astrotypiska moment som användandet av olika kalibreringsbilder som tex darks, flats, bias och allt vad det finns att tillgå för det optimala slutresultatet. Processen fram till färdig bild blir så oerhört mycket enklare och snabbare. Bara en sådan sak som att man slipper att kontinuerligt jobba med att skapa och utöka sitt darksbibliotek för varje temperatur man kan tänkas fotografera i (jag går inte in på teknikaliteterna i detta, men detta är mycket tids- och energikrävande). När man fotograferar med en någorlunda modern "vanlig" kamera blir bilderna helt enkelt bra nog utan kalibreringsbilder, ja för att inte säga rent perfekta. Detta förutsatt att man klarar av lite "vanlig"* handpåläggning på bilderna i ett "vanligt" redigeringsprogram och allt där blir då så mycket enklare och bättre än att försöka sig på att uppnå samma slutresultat i speciella astroprogram (ja, om det nu ens är möjligt i dem). För att summera:
Ja, ytterligare lite mer oortodoxi till redan annat oortodoxt på temat astro på denna sida :-) Men ändå, till sist: Är man amatörastronom/astrofotograf är man som regel mycket intresserad av astrotekniken och då är de speciella astroprogramen ett fullständigt eldorado, en orgie i astroteknik på alla nivåer. ----------------------------------------------------------------------------- *) Jag kan inte påstå att det är direkt lätt att redigera astrobilder, så lite "vanlig" handpåläggning torde innebära att man har mångårig och flitig övning av mer avancerade operationer i de vanliga redigeringsprogram som man nu föredrar för att få till sina astrobilder bra. Men ändå, min erfarenhet säger att det är enklare i vanliga program än i astroprogram och slutresultatet blir dessutom bättre.
Jag har upptäckt att jag tydligen utvecklat en ny teknik för polinställning och det känns ju kul! Polinställning gör man på astronomiska teleskop för att de skall vrida sig på så vis att de följer stjärnornas vandring över natthimlen utan att dessa driver ur bild. Observerar man visuellt, dvs med ögat, spelar egentligen inte detta så stor roll, bara att då och då justera in stjärnan i synfältet igen, fort gjort. Men astrofotograferar man orsakar avdriften orunda stjärnor, de blir utdragna till små streck på bilderna i stället för punkter. Bristfällig polinställning är därför en av de vanligaste orsakerna till mindre lyckade bilder. Den observante har kanske sett att jag monterar upp den newtonreflektor jag använder för astrofoto på ett vanligt kamerastativ (ett gammalt Manfrottostativ jag hittat på Erikshjälpen). Det är något som egentligen inte skall gå att göra när man skall astrofotografera, speciellt inte med en så pass stor stjärnkikare som min 6" newtonreflektor med 750 mm fokallängd. Dessutom använder jag ovanpå stativet en Sky-Watcher StarAdventurer kameravridare för att vrida teleskopet i takt med stjärnorna. StarAdventurern anses inte heller den ens i närheten klara uppgiften att astrofotografera med nämnda teleskopstorlek.* Vad man skall använda är i stället en speciell teleskopmontering som väger bly och kostar skjortan, men förstås därför är mycket stabil och bra. Till denna montering behöver man då en lämplig strömförsörjning i form av en blyackumulator, läs bilbatteri. Men nej o nej, detta går ju alls inte!! Jag vill stoppa det mesta i en ryggsäck och bära resten med mig i händerna i en enda vända när jag skall ut på astroäventyr i de djupa skogarna. Ett bilbatteri och en 15 kilos teleskopmontering känns då inte så värst lockande. Ja, så jag har därför utvecklat en portabel lösning som egentligen är omöjlig att använda för detta ändamål och det tycks som att jag är ensam i världen om detta. Nyckeln för att använda lösningen är då en speciell polinställningsteknik som jag nu sedan jag upptäckt att jag tycks vara ensam om att praktisera denna döpt till PIPPO, polinställning pekande på objektet. Eller på engelska PAPOO, polar alignment pointing on object. Ja, så det känns ju kul :-) Jag redogör inte för metoden här, men för den eventuellt intresserade har jag beskrivit proceduren i tre foruminlägg på Astronet.se: Metodbeskrivning Exempel Tilläggsinfo I sanningens namn skall sägas att jag ännu inte hunnit använda metoden med hjälp av mobilapp som beskrivs där på Astronet så mycket att jag vet om den funkar i alla lägen, den kan bjuda på överraskningar. Men PIPPO som sådan (men utan stöd av mobilapp) är något jag tvingats utveckla genom åren för att gå i land med att astrofota med den typ av utrustning jag använder. Mobilappen är jättebra för den eliminerar helt behovet av att annars behöva använda tidsödande driftalignment för att komma till PIPPO. Ja, men så vad är då PIPPO?? Jo, en metod att kontrollera polinställningen med teleskopet pekande på det himmelsobjekt man vill fotografera. Med så klent stativ och klen kameravridare under teleskopet som jag använder kan man inte hålla på att rikta om det efter polinställningen. All noggrannhet man just lagt ner på inställningen, försvinner i det ögonblick man riktar om det pga en massa flex åt olika håll av alla möjliga olika anledningar till följd av att teleskopuppställningen är på tok för klen att klara av detta. En "normal" polinställningsprocess, en sådan som amatörastronomer använder och som beskrivs i alla böcker, går ut på att peka om teleskopet i samband med denna. Tills nu :-D -------------------------------------------------------------------------------
*) Vid astrofoto anses en tumregel vara att teleskopmonteringen skall vara specad att klara minst dubbla den vikt som den teleskoprigg med alla tillbehör och motvikter man tänker använda väger. Jag gör tvärt om, dubblerar vikten i förhållande till specen. StarAdventurern är specad för max 5 kg, jag lastar på runt 10 kg. Stabiliteten för kamerastativet skall vi nog sedan inte ens tala om, den ligger på en helt annan del av världskartan jämfört med en teleskopmontering i den klass som traditionellt anses behövas. Jag visar bilder och berättar, Timrå Naturskyddsförening står som värd och bjuder på fika i pausen. Ackompanjerande dikter skrivna och framförda av Sejdun.
Nu är tid för Orion. Den enorma jätten och jägaren som med sin hund jagar fram över himlen. Bekvämt i söder kan de nu beskådas och vilken syn! Stjärnbilden Orion med allt spännande, och hunden Sirius som med sitt enda öga blinkar i diamantklaraste röda, gröna och blå nyanser. Jag packade mig en lämplig dag ut med mitt spegelteleskop för att avbilda himlaskådespelet. Jag blev dock fördröjd av en underbar solnedgång jag stannat för att fotograferade i en liten havsvik där dagens sista strålar nätt och jämt fick snön att droppa från stenar och träd. Men halv fem var jag i alla fall igång med att montera upp och justera astrogrejorna, en grannlaga process som utan vidare tar ett par timmar för mig innan allt sitter och teleskopet är redo för fotografering. En liten checklista:
Ja, men nu är äntligen det hela igång! Kamerorna klickar på och teleskopet guidas mot stjärnornas gång. Hög tid att försöka pusta ut med kvällsfika på en pall under tindrande stjärnor. Ovanstående lista är ingen exakt kronologi, men nu har jag i alla fall skrivit mig en checklista till nästa gång och kanske kan den hjälpa mig att få mer rutin på hela processen. Det brukar alltid inträffa någon oväntad svårighet att lösa, men den här kvällen gick allt enligt planen. En stunds huvudbry hade jag över ett par kontakter som oavsiktligt dragits isär och hur de skulle kopplas ihop igen, men det var egentligen allt. Ja, ungefär så här ser uppställningen ut när det mesta är monterat: Det hela utvecklas allt eftersom jag kommer på nya och bättre lösningar, vanligen sedan jag varit ute och fotograferat med grejorna. Även denna gång upptäckte jag en grej som behövde filas på, i bokstavlig bemärkelse. Ja, men hur gick det med Orion då? Ja, just ja, det var ju honom jag skulle fotografera :-) Kanske ger jag mig på motivet igen vid samma tid nästa vinter, lite mer exponeringstid skulle vara roligt. Jag hann inte få ihop mer än drygt trettio minuter innan det var dags att packa ihop och åka hem för denna gång. Roligt var att fast det tog mig tre timmar att montera upp och justera in allt, så löpte allt på. Dessutom höll mina nya skor mig varm, torr och skön om fötterna hela eftermiddan o kvällen i ca 6-8 grader minus. Bara en sådan sak! Man står/sitter helt still i timtal då man astrofotar på detta vis så kylan har en förmåga att bita sig igenom det mesta redan från måttliga minusgrader.
Jag hade back-up-kängor med mig i storlek 47 med trippla ullsulor, elsulor och ett antal yllesockar som brukar trotsa den värsta januarikylan ner till i alla fall -20 vid stillastående. Men de behövdes inte. Två par yllesockar i de nya skorna och saken var biff. Helt otroligt, ja, rent makalöst. Till saken kan sägas att Sony NEX-kamerornas NP-FW50-batterier lägger av där någonstans vid 8-10 minus. Till huvudkameran har jag därför ordnat extern strömförsörjning. Videfieldkameran får klicka och gå efter förmåga. Jag har också gjort viktiga rön och insikter när det gäller hur jag egentligen skall hantera bilderna från kamerorna fram till en presentabel bild. Visserligen ganska oortodoxt, men det spar tid och resultatet blir alltid bra. De två bilderna från videfieldkameran här är inte behandlade på detta vis, men de skulle vinna betydligt på det. Nu gör jag inte om behandlingen för dem denna gång. Detta då jag i alla fall för tillfället fått en ordentlig astrofotobildredigeringsdatorprogramsdos som gör mig rätt mätt på detta för tillfället. Men kanske kommer nya färska bilder från start nästa vinter processade enligt mina nya rön. Närbilden på orionnebulosan är i alla fall behandlad på detta nya vis och jämförelsevis mot vad mer ortodoxa metoder resulterade i tycker jag den är toppen. I bilderna här är det ca 30 stackade subbar om 60 sekunder vardera. Totalt per bild alltså ca 30 minuter signal som sammanställts. Vill man fördjupa sig i astrofotografering handlar det mer om signalbehandling på högskolenivå, än kamerans klassiska M-läge, bländare, ISO och exponeringstid som upptar den vanlige amatörfotografen. Ja, nu har jag suttit här vid datorn med en dunderförkylning och återupplevt orionäventyret som jag var ute på för fyra dagar sedan. Egentligen har jag en fotoutställning, en vernissage och en bildvisning att förbereda, men detta var vad jag orkade i dag. Hoppas febern lagt sig till i morgon så jag äntligen på allvar kan ta i tu med de bitarna. Nu har jag fått tillfälle att premiärkika stjärnkikaren. I går kväll hamnade fullmånen i okularet, och sedan i morse planeterna Jupiter och Mars som just nu passerar nära varandra på himlavalvet. Tyckte allt såg toppen ut och jag känner mig mycket nöjd med tomtens paket. Kikaren är en fröjd att kika med :-)
Jag fick också tillfälle att använda den accessoar i form av en passande observationspäls i fårskinn jag införskaffat för ändamålet. Naturligtvis även den en kvalitetsgrej, svensktillverkat hantverk där den tillhörande klädgalgen bara den är mer påkostad än min gamla vinterjacka. |
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|