Jag hade väl då på känn att det var hit vi skulle komma där vi är nu, hit att jag kan berätta att det är jag själv som symboliseras av kyrkan, ljuspleromat med sin simfot i själens dunkla djup. Att det var jag själv som stod där på höjden omgiven av troll (och änglar med för den delen). Jag, en människoson till en av mina skepnader, men också en verklig transformer, en utomkosmisk livsform i sin essens. Inte Gud, inte Jesus, inte någon annan, utan den jag är – den som är* i detta sköldpaddsskal som illumineras på dessa webbsidor.
Där står hon på höjden, en av denna livsforms alla skepnader, alter egon, som omger denne. Ja, som omges av hela detta universum med allt som är i, som är denne. Denna materien kan sägas vara Guds sätt att vara till, Guds kropp, livsformens sinnliga manifestation. Livsformen som inte är Gud, men där Gud är en av dess symboler. En av alla dessa symboler som i sin helhet är livsformen och livsformen är sin kropp.
Ja, sådan är adeptens väg på denna vandring. Men visst är det vackert? Här mellan gott och ont, östan om sol och västan om måne där sagopulver glimmar och trollen höljer sin skatt.
*) Gud sade: ”Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.”
2 Mos 3:14