Den finns i det svarta och den finns i det vita och i allt där emellan. Den är en, den är två och den är många. Ofta är en av dess skepnader utvald och upphöjd till det enda, det högsta. Så fåfängt!
Samtidigt är ju denna fåfänga världens alla olika kategorier, vad vore världen utan dessa kategorier? Dessa änglar och troll? Man kunde ju önska att de kunde hålla lite mer sams sins emellan och inte kämpa så förfärligt med varandra, endast bitande sig själva i den egna svans de jagar. Samtidigt, det är kanske inte så lätt att vara en ouroboros, den som utgår från sammandrabbningen av motsatser. Sådan herre, sådan hund.
Nu till bilden, den får tala för sig själv, men ett litet förtydligande: Det vita framför mig i vattnet är en vit näckros som under exponeringen rört sig lite i vinden, det var inte helt vindstilla, därav dess suddighet. Men det är den vita rosen, just denna lite ovanlig då den inte slutit sig för natten utan blommar fullt utslagen i mörkret.
Strax ovan mitt huvud faller en meteor. Det är inget stort ljusstreck på bilden, men i den helt kolsvarta natt detta utspelar sig sken stjärnfallet upp tjärnen som en fotoblixt på lite avstånd. Vidare har jag fått vänta ut vinden när jag skulle fotografera vattenspeglingen, därav att Vintergatan i speglingen inte är rakt under Vintergatan på himlen.
Se gärna inlägget Tiden och evigheten.