Detta numinositetens transcendenta moder- och faderskap, med dess förenade son: Adam, eller människosonen. Den son som inom den traditionella humanismen, sprungen ur renässansens humanism, utgör den gnistas ljus som bara behöver återuppväckas, latent i varje individ, för att medvetandegöra, och därigenom göra, henne till detta: En ny Adam eller Eva, människosonen/dottern.
Men nu till Hieros gamos, den helgade andliga föreningen mellan det gudomligt kvinnliga och det gudomligt manliga, mellan Moder jord och Fader himmel, eller vice versa: i roten ett och samma, alltets ursprung, det vilket föder sig självt genom denna process.
Ur Wikipedia: "Heliga bröllop kan vara föreningen mellan två mytiska gestalter, två gudar eller föreningen mellan en manlig gud och en jordisk kvinna, eller det omvända, med ett gudabarn som resultat. Det kan också vara två människor som i en rit representerar eller tar gestalten av gudar."
Detta kan nog tyckas lite förvirrande, och det är inte utan att det höljs i en aura av mystik. Låt mig illuminera :-)
Mitt stjärnteckens planet är månen. Det har just passerat tre supermånar på rad, varav den mellersta var den närmaste passagen. Denna gudomliga mångudinna infann sig strax före min födelsedag och ramade in denna med en supermåne vardera strax före och strax efter, eller med andra ord, en supermåne i vardera juli, augusti och september. En inte helt vanlig himlahändelse.
Kommer ni ihåg den vitruvianske mannen? Leonardo da Vincis framställning av människokroppens proportioner som alltings harmoni och mått, det verk på vilket han skrev hermetiska* budskap med spegelvänd text.
Leonardos verk kopplas ytligt till arkitektoniska proportioner, men bär förstås på en djupare harmoni. Här illuminerat med sommarens största supermåne, minutiöst fångad över människosonens kropp. Mångudinnan höljande sig bakom en molnslöja, men ger sig ändå till känna en helt kort glimt på rätt ställe i rätt ögonblick (bildens övre vänstra hörn):