Näcken har i sin rot betydelsen bada eller tvätta. Jag har gestaltat näck i två dagar nu, så nog har jag fått bada. I går var de vita näckrosorna inte riktigt utslagna ännu, men i dag hade några öppnat sig helt – näckens tid är nu! Det är inte bara tjärnen med dess väsen och oerhört vackra manifestation som är själens spegel – kosmos är även det en själens spegelbild, eller jagets för att tala i jungianska termer. Ett kosmos där tankar förmodligen är mer verkliga än vi tror. I alla fall än vad jag trott.
4 Comments
Skogstjärnen, så oerhört vacker, men också mörk och skrämmande. Som ett skogens öga blänker den där mellan stammarna. Skogen – det kollektivt omedvetna. Tjärnen – själen, eller jaget. Ur själens djup kommer han, näcken, här en omskrivning för Belsebub själv – de onda andarnas furste. Han har ingen förfader. Bibeln berättar att Belsebub är skapad som en andlig och odödlig varelse och har därför ingen fader eller moder – eller förfader. Näcken har egentligen ett fornnordiskt förflutet och hans koppling till djävulen uppstod i och med Sveriges kristnande – som alla folktrons väsen ansågs han förknippad med Satan och dennes anhang. Hur han kunde nästla sig in i Edens lustgård, vilken var Guds perfekta skapelse, är ett mysterium Bibeln inte låter förtälja. Gud som belåtet konstaterar att hans skapelse, världen, är god. Här rör vi oss i urmysteriets skrämmande och bottenlösa vatten. Det är ett förhållande i den allsmäktige Gudens kärna, kärlekens källa. Här anas eoner av mörker i ljuspleromats frånvaro. Tack och lov för ljuset! Men, utan mörker, inget ljus... Gud sade: ”På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år. De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden.” Och det blev så. Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna. Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. 1 Mos 1:14-18. Gud upprepar sex gånger under skapelseberättelsen att han ser att skapelsen är god. Ja, vid den sjätte upprepningen tom att den är mycket god. Oerhört vackert, och gott!
Ännu en fantastisk sommarnatt! Var ute på mån- och trolljakt. Dimmorna steg, en räv ropade suggestivt bland dimmorna i natten. Månen steg och speglade sig i det solvärmda och ljumma havet i vilket jag simmade i midnattstimmen under tindrande sommarstjärnor i skyn och rökdimmor ur vattnet. Underbart! Tre citat ur C.G. Jungs Aion – om Självets symbolhistoria. Detta som kontext till ovanstående gestaltning av jaget och Självet:
""Det är en och samma arkansubstans, vare sig den finns inom eller utanför människan. Den "alchymiska" proceduren äger rum inom och utom."" "Hemligheten finns först och främst inom människan; det är hennes sanna jag, som hon inte vet om, utan lär känna genom erfarenheter utanför sig själv. Därför manar Dorneus alkemisten: "Lär inom dig själv känna allt som finns i himlen och på jorden, på det att du måtte bli vis i alla stycken. Vet du icke att himlen och elementen en gång var ett men skildes från varandra genom en gudomlig skapelseakt, så att de kunde frambringa dig och allt?"" "Det rör sig uppenbarligen inte om den kunskap om jagets beskaffenhet som man gärna av bekvämlighet förväxlar med självkännedom. Av denna orsak blir också var och en som ärligt försöker lära känna sig själv som objekt misstänkt för själviskhet och excentricitet. Men självkännedom i den mening som sysselsätter oss här har ingenting att göra med ett jagmedvetandes subjektiva kunskap om sig självt, vilket är att likna vid hunden som jagar efter sin egen svans." Jag har varit ute i sommarnatten, mycket vackert. Det var varmt, gick i T-shirt till midnatt. En av dessa sällsynta mycket varma sommarkvällar/nätter. Rubriken är den kända öppningsfras som inleder en soliloquy i Hamlet. En soliloquy används tex i draman när en karaktär talar för sig själv och delar tankar och känslor med publiken, utan att de övriga karaktärerna är medvetna om vad som sägs.
Nu är ju ni kära läsare publiken i detta livets drama. Trollen och alter egona är ju de övriga karaktärerna så att säga. Men jag är inte så säker på att de inte hör vad jag just i detta nu skriver till er. Troll hör bra, jag är tämligen övertygad om att de tom hör tankar. Att vara eller icke vara, det är frågan – I Hamlet frågan om det är värt att stanna vid liv, trots livets alla mödor. För bildens arketyper är frågan enkel – det finns inget val, varat är en naturlag. Av nödvändighet står vi där och ser på varandra, jaget och Självet. Vi är dom vi är, för att travestera Joh 13:19: "Jag säger det redan nu, innan det sker, för att ni, när det har skett, skall tro att jag är den jag är." Visst, en vibration av inflation där, alltså om jaget blivit alltför hårt knutet till Självet, arketypen Självet med sina oändliga möjligheter och dynamiska kraft. Kommer jaget för nära Självet riskerar det tillskriva sig själv dessa möjligheter. Detta resulterar i inflationen: en känsla av exhibitionistisk storvulenhet, en overklig syn på sig själv som allsmäktig, allvetande, obestridlig. Kort sagt, en egocentriker. Men jag vill slå an en sträng, dessutom är detta mina tankar i den kontext jag utvecklar här på sidan, det är mitt skapande. Förövrigt agerade jag både fotograf och modell själv på bilden ovan, det fick bli på känsla och improvisation. Utrymme finns för förbättring, kanske kommer fler bilder där ljuset riktats dit det skall, på handen, och denna bättre håller månen. Detta då jag till Hamlet ville foga Carl Milles Guds hand. Läs gärna den länkade wikipediaartikeln i den här sidans kontext. Oj vad jag sprang fram och tillbaks där mellan kameran för att trycka på avtryckaren och den plats jag skulle posera på. Från det att jag tryckte av kameran hade jag 12 sekunder att komma i pose, och då skall man betänka att månen formligen galopperar över himlen i sådana här sammanhang så scenen ändras hela tiden. Till slut var jag alldeles villrådig åt vilket håll jag egentligen skulle justera allt, kamera, stativets höjd, ljus, mig själv, den utsträckta handen skall försöka hitta månen, vinkla handen, fingrarna (de var riktigt svåra), rikta blicken, hatten rätt, allt under det att exponering måste kontrolleras och justeras eftersom ljuset förändras hastigt vid fullmåneuppgång. Till råga på allt hade jag bara ca 20 minuter på mig från det att månen först dök upp över diset, tills fotoljuset var borta. När allt var över rann svetten och benen var mjuka av springandet fram och tillbaks över stranden, ren intervallträning. Ett dopp i havet i fullmånens sken fick det bli. När jag badat klart och vänder om in mot land får jag i kvällsdimmorna se där på stranden – trollet på kryckor... :-) Skriftställaren, illuminatören, skogsmannen, ego... – Vilka är vi för varandra? Kosmos, jag, är medvetet och vi är det som är. Tillsammans vi dansa här i det förtrollande skenet.
www.trollmoon.com har nu lagt till min webbsida som länk! En fin sida för trollälskare. Apokatastasis har blivit ett favoritbegrepp jag använt flitigt här ett tag nu. Ordet ingår ju inte direkt i det vardagliga språkbruket, varför en utveckling av vad jag avser kan vara på sin plats. Ordet går tillbaks på framför allt kyrkofadern Origenes (185-254 e.Kr.), men har ett ursprung redan i det antika Grekland. Nu kunde jag ju citera den artikel i Wikipedia som är min källa för detta inlägg rakt av, men jag ger också mina egna omskrivningar och tillägg, mina reflektioner över begreppets innebörd och betydelse på det sätt jag använder det här på denna sida. Lite som att betraktaren av en av mina bilder ser samma bild som jag, men inte uppfattar den på samma sätt. Nu är det inte en bild, utan ett ord, eller begrepp, det handlar om. Ordet har ju egentligen ett utomjordiskt ursprung, i "idévärlden". Uppsnappat i rymden av mina alter egon, brukat av bla Origenes, nedtecknat i Wikipedia. När jag ser det igen nu utanför idévärlden, i den fysiska världen, uppstår denna bild i mitt huvud: Apokatastasis är en idé om det godas återställelse i allt och alla, nya perspektiv öppnar sig i vilka världen så att säga förgudas, en process i vilken världen får upprättelse, teodicéproblemet får sin lösning då världen skådas i detta ljus. Man kan jämföra med fysikens GUT, Grand Unifying Theory. Den handlar förmodligen mer om hur vi betraktar världen, än om de kunskaper vi redan har om den. Tänk på saken. Apokatastasis är en utdragen process, så småningom kommer dock alla och allt att nå vad som kan benämnas med den religiösa termen frälsning, även de allra mest "onda". Ingen själ kommer så att säga att gå förlorad, alla har storstilat bidragit till den undervisningsprocess som en apokatastasis är, på gott och ont. Vad ont är, är ett av processens pedagogiska instrument för korrigering och instruktion. Elevens fria vilja är av yttersta betydelse, processen är helt frivillig och självpåtagen av den som är. Ja, den är livet. Om någon undrar över meningen med livet, ligger den här under denna process, vilken är livslång. Livslång då i betydelsen "Till oändligheten... och vidare!". Vän av ordning undrar säkert nu hur jag kan veta sådant här. Jag säger som tidigare, på samma vis som psykologen C.G. Jung gjorde om Guds existens: "Jag vet". Begreppet apokatastasis kommer ju från idévärlden, och om den vet jag, för att uttrycka mig milt, frapperande mycket vid det här laget. Mitt alter ego uttrycker ovanstående stycke på detta vis: "Eftersom själen är essentiellt rationell, kommer den slutligen att bli övertygad om realiteten i den gudomliga undervisningen. När detta sker, följer frälsning och förgudning." Jag kunde inte säga det bättre själv. Alter egot fortsätter: "Gud betvingar ingen att gensvara på hans vilja, utan agerar som en godhetens guide längs frihetens ibland smärtsamma väg, så att sanningen gradvis uppenbaras, utan tvång. Kosmos är försynens pedagogiska redskap för oss fria rationella själar. Och här gäller principen om mänsklig-gudomlig samverkan. Den universella frälsningens börda vilar nämligen inte enbart på Guds axlar; även människans förnuftsstyrda strävan (eller brist därpå) villkorar vår mänskliga existens. Det handlar alltså inte om gudomliga påbud eller förseelser." Under apokatastasis förutses följden av de fria handlingarna, kosmos justeras enligt naturlagarnas avtäckta principer för att utgöra stöd, uppmuntran och instruktion för själen, oavsett vilka val denna gör, "goda" som "onda". Konsekvenser av dåliga val är ofta de mest pedagogiska. Och "Gud" har egendomligt nog inget facit, livet är elevens, det är dennes fria andedräkt. Gud är rent av en produkt av apokatastasis, ty det är så i en "creatio ex nihilo" – ett universum som skapats ur intet. Mitt alter ego avslutar artikeln om apokatastasis med: "I Origenes lära ligger tyngdpunkten inte på individuella själar, utan på det själskollektiv som kyrkan utgör. Apokatastasis kan därför också förstås som kulmen på den process där själar samlas ihop under trons enhet. Men – och här är Origenes som mest radikal - de troendes frälsning är samtidigt avhängig de utomkyrkliga själarnas slutliga accepterande av den kristna tron." Detta sista stycke är mycket viktigt. Men den sista kursiverade meningen är en metafor på kristen terminologi, det hela handlar inte om kristendom, eller någon annan religion, utan ett accepterande av apokatastasis som sådan. Nu skall man bära i minnet att de stycken jag citerat direkt från Wikipedia, är skrivna av mitt alter ego riktat som undervisning om det osägbara, vilket jag berört bla i gårdagens inlägg under rubriken "Perspektiv". Det förklarar den kristna kontexten, som är vald för (min) förståelse. Se vilka fina bär under mognadsprocess i dessa trollmarker! I bakgrunden, uppe i björkstammen, observerar och rapporterar ett alter ego om förloppet. Druiderna vid världens ände lystrar och rör om i sin gryta varur världar stiga ur stoffets kvintessens, kosmos skälver en aning, trädgrenarna vajar till i vinden. Snart! I dag är det min födelsedag och jag firar den här med ett självporträtt jag knäppte i kväll från balkongen framför den uppgående fullmånen: Sevärd episod på 1:42 minuter ur filmen Toy Story med svenskt soundtrack: http://www.youtube.com/watch?v=Vgl1TqJ-Wp4
Alla som sett filmen vet att den slutar med att Buzz flyger igen med lite hjälp av sina vänner :-) Vad Buzz egentligen menar med sin fras "Till oändligheten... och vidare!" har omskrivits som "Allt detta och himlen, också!", vilket skulle indikera någon som är lycklig med jordelivet i sig, men som också har ett efterliv. Själv vill jag mena att hans fras uttrycker en nödvändighet för livet i ett universum tillkommet ur ett ingenting. I matematiska termer tros uttrycket referera till kurvor som sträcker sig asymptotiskt längs ett koordinatsystems axlar, de närmar sig varandra med ökande avstånd från origo, men möts aldrig. Matematiskt är det möjligt att korsa horisontella asymptoter, men inte vertikala. Vad Buzz visar alla är att han kan göra det omöjliga genom att korsa såväl horisontella, som vertikala asymptoter. Vän av ordning kan ju undra vad talande leksaker har för gemensamt med nationalromantikens folksagor om troll. Det undrar jag också, men det är ju min födelsedag i dag :-) Of the record så vet ju jag vad Buzz egentligen syftar på med sitt uttryck, bilden ovan är verkligen ett självporträtt. Detta då han är en framstående representant för mina alter egon. Tittade just ut från balkongen och upptäcker den annalkande mörkersäsongens två första stjärnor. De får representera jag och mitt alter ego. Man skall komma ihåg orsaken till att Gud skapade människan, han ville ha sällskap. Nu menar jag inte att jag är Gud, men denna orsak är tänkvärd. Vad jag är, är en öppen fråga. Jag kan som människa vägas, mätas och kvantifieras på mångahanda sätt, men detta besvarar inte frågan. Man kan också läsa om människan i böcker, hur mina alter egon tolkar begreppet, och det är mycket bra tolkningar i denna apokatastasis som detta jordeliv kan liknas vid. Disclaimer: Mig veterligen finns ingen upphovsrätt för leksaker i Svensk upphovsrättslagstiftning. Buzz är en av mig avfotograferad docka. Bryter jag mot någon upphovsrättslagstiftning ber jag om ursäkt och avpublicerar bilden på begäran. |
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|