När man försöker gestalta det som inte finns, men som ändå är – det transcendenta. På denna väg är det teleologiska gudsbeviset en anförvant och vapendragare i pennans jakt på det oförmedelbara, det som kan sägas vara det osägbara. Det är inte det sagda, utan det som står där med utropstecken mellan raderna. Det är detta osägbara som utgör själva förståelsen av det som är, eller kanske snarare förutsättningen för denna förståelse. Tar man denna tanke på allvar, ifrågasätts vår förståelse av världen, men det är inte ett nytt perspektiv som öppnar sig, utan det vanliga perspektivet som sätts in i ett nytt sammanhang, vilket vidgar det vanliga vetandets ramar. Ofullständigt och därför krasst är vårt vanliga vetande utan detta ovetande. Världen kan te sig kall och hård, men förklaras mellan raderna och den är ganska skön. Den är i vart fall en underbar plats att meditera över slikt på. Till slut man ser, sitt alter ego i en stubbe. Jag har funderat lite över detta, hur ens funderingar kan presentera sig i en trädstam, i en förunderlig pareidolia. Vad jag funnit är att det bestämt är något magiskt över detta. Senast en fundering presenterade sig var här om dan då jag besökte biblioteket och boken "Ett universum ur ingenting" av Lawrence M. Krauss pockade på uppmärksamhet i hyllan. Det skall bli intressant att läsa denna och se hur alter egot utvecklat temat. Alter egot syns nämligen inte bara i stubbar, utan i allt. Det blir så i ett universum som uppstått ur ingenting, i det universum där man kan söka svar på frågan varför det finns någonting, snarare än ingenting. O denna apophenia! Det finns en filosof, vars namn jag inte kommer på nu, som menar att det att något blir till kommer av att det blir tänkt. Jag finner det meningsfullt att existensen är det tänktas inbegrepp. Kanske är det så. En både vacker och skrämmande tanke.
Jag har vilat från kameran och pennan i det sista. Njutit sommar och sol. Men i dag slog inspirationen till igen. Ett citat ur Hamlet får inleda: "Vilket mästerstycke är icke människan! Huru ädel i förnuft! Huru oändlig i förmögenheter! I gestalt och rörelse huru uttrycksfull, huru beundransvärd! I handling huru lik en ängel! I tanke huru lik en gud! Världens prydnad! Urbilden för alla kreatur! Och likväl, i mina ögon, vad är all denna stoftets kvintessens?" Kunde inte säga det bättre själv, och det är ju lite roligt att också Shakespeare får komma till uttryck ur evighetens dramatik i denna apokatastasis mot okända mål. Hamlet, den gamla sagan med mystiskt ursprung, troligen nordiskt, har sitt etymologiska ursprung i ett forndanskt ord vilket betyder dåre. Dåre kan i sin tur, utöver betydelsen en person som handlar mot allt förnuft, också ledas till betydelsen dörr och guden Tor i denna amatöretymologiska minibetraktelse. Människan är som en dörr mot oändligheten, med gudalika förmågor och gåvor. Dock är hon inte alltid medveten om detta själv, speciellt inte i yngre år, då hon i detta perspektiv mest liknar en dåre av födsel och ohejdad vana. Både klokhet och vishet har vederfarits mig medan jag nu semestrat från denna sida, vad jag nu försöker är att ge utlopp för dessa minst sagt frapperande insikter om tillvarons belägenhet. Tankar tar tid som Bodil Jönsson skrev. Egentligen är allt ganska självklart, bitarna faller på plats. Efter 50 år har jag nu ett hum om vad det är att vara människa, det tog ett halvt sekel. Månen är ännu inte riktigt full, men då den strax blivit full fyller jag år.
Här kommer några fler bilder på skogsnävan, eller storknäbben som den också har kallats. |
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|