Det är nu den tid på året då de vita tjärnrosorna öppnas. Dessa naturens metaforer för själens växande och renande genom livsprocessen. Med sin dolda simfot i skogstjärnens bottenlösa mörker, med sin knopp ihärdigt strävande mot ytan och ljuset där ovan, renad genom vatten och nu blomstring i oskuldsfullaste vitt på spegelytan med himlen öppen ovanför och avgrundens ängel där under. Allt detta en spegling av det som är. Varje afton sluter sig rosorna för skydd undan mörkrets krafter. Varje morgon, så snart solens första strålar når knopparna, öppnar de sig på nytt för ännu en dag. År efter år och tid efter tid. Nu i denna tid, i en dimmornas morgon, jag besökte dem och såg dem vakna. Ännu är det tidigt, de sköra rosorna är fortfarande slutna runt sitt skira pleroma. Solens livgivande strålar når dem ännu ej. Älvorna dansar tyst över tjärn och genom skog. Men fåglarna sjunger glatt, älvornas sång. Men, där ute på öppna vattnet, lommen ser solen! Den stämmer upp sitt ensliga storskogsläte, det ekar mot berget intill och färdas genom skog till den som kan höra och tyda. Så, något händer! En trollsländas vingar rasslar, skräddarna springer över vattnet... Solen stiger äntligen upp över berget, dess första strålar träffar vattenrosorna. Trollsländevingar rasslar, knoppar öppnas. Ren och skär magi, ja, det är denna förtrollning. Solens strålar skingrar dimmor och mörkrets krafter, livet andas på nytt. Under näckrosbladen smackar fiskläppar ljudligt i ytan den första frukosten, luftakrobatik och en ny dag tar fart. Likt vattennymfer öppnar sig nu rosorna i solens strålar. Natten är över och dagen är ännu en gång deras. Ja, det är denna tid vi har nu. Här mellan ljus och mörker.
Naturens inneboende själ, symboliserad genom sagogestalter. En av gårdagens bilder, uttryckt på detta sätt: Enligt folktron sägs en onaturligt växt ring uppstå där älvorna dansar, en ring i gräset, en ring av svampar eller en ring på andra sätt - en älvring. Här är denna fångad och gestaltad i konstnären Bror Eric-stil. Modeller: Sejdun, älvor Pernilla Wrang
De vita näckrosorna är nu åter igen här, Sveriges största blomma med doft av mild och friskt ljuvlig vattenväxt. De simmar med sin dolda simfot i tjärnens bottenlöst mörkaste mörker, i vilket avgrundens ängel vaktar, strävande mot det rena och ljusa himmelsljuset där högt i höjden ovan, det allt igenom ljusaste vita pleromat. Deras vetenskapliga namn är Nymphaea alba, alltså den vita nymfen. Nymfer ledsagar gudar och gudinnor. Detta medan de i sitt väsen är monstra och den vita näckrosen uppstod enligt den grekiska mytologin när en nymf dog av svartsjuka. Själv tror jag den vita näckrosen är något mycket vackrare än så. Jag tror nämligen att nymfen fortfarande är levande, om än i skymundan av all världens brus. Men hon finns där, hon längtar, men hon lever ändå ett bra liv. Hon vill säga oss något, detta i djupet av vår kultur, i vår mytologi och vår föreställningsvärld. Hon vill säga oss att världen ändå är vacker, att vi inte behöver peka ut människor att hata och avsky. Ty det är detta som dessa väsen som tar manifest genom illgärningsmän vill, det är detta som föder dem, misstro och hat i människors inre. Vi har bara att acceptera varandra, alla vi som är här. Sluta frossa i mord på TV och i deckare som värsta psykopaterna. Vi får finna oss i att vårt inre är vårt yttre och det ligger en djup sanning i detta. Folk förfasar sig över nakenhet, sex och lust. Sådant censureras skoningslöst på sociala medier och i offentligheten. Samtidigt frossas i mord, våld och elände varje kväll på TV och i böcker. Inget av detta censureras. Världen är upp och ner och i brand. Hos enskilda, som hos de sociala mediernas censorer. Det brinner verkligen av en slags kulturellt fördold okärlek i huvudet på folk. Enligt mig vill den vita rosen försynt visa på något annat. Nymfen, det vackraste som finns, samtidigt skir och bräcklig. Det är hon som varje år säger detta genom sitt föredöme: sträva ur mörkret mot ljuset i ovan, låt livet bli en reningsprocess, som genom vatten, mot ditt eget fullkomnande som oskuldsfull vit ros. Där på spegelytan, mitt emellan ljusaste himmel och mörkaste djup. Där, där världarna möts och du är. Modell: Sejdun
Oroliga änglar och kärlek. Jag sökte i heliga skrifter på sökordet kärlek. Internet är fantastisk, på några minuter söker man på detta vis igenom den digraste heliga skrift, ens om de är skrivna på helt främmande språk. I Bibelns Nya Testamente hittade jag det jag ville säga: Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek. Lev i kärlek. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. Gör allting i kärlek. Just nu känns det som om mina ord tog slut i och med detta av kärlek till oss som är här. Kanske kommer jag en dag att prata öppet med änglar, men inte nu. Jag vill med detta åter aktualisera ett inlägg jag skrev här för knappa två år sedan: Ringen. Foto: Sejdun
Jag var ute i skogen en afton för inte så länge sedan. Där jag mötte ett väsen och jag fick fånga henne just som solen gick ned. Allt det trolska, just då var hon där. Det var ett ögonblick, bråkdelar av en sekund. I denna stojiga värld med oroliga änglar, hon var ändå där. En glimt. En liten oansenlig myr, tuvullen blommar. Världen står i brand och världsledarna löper amok under oroliga änglars inflytande. Jag har dem i huvudet varenda en, änglarna. Jag har ro, men jag är inte det de vill, är ett troll. Jag är den jag är och de vill inte finna sig i det, sliter och drar, vill skapa oro. Änglarna. Orons tid. Kanske finner de sig, kanske inte. Men detta är min tid och så ser den ut. Kanske slipas jag, kanske lugnar de sig. Kanske vi mötas. Men detta just nu är ett slöseri med skönhet och världens resurser. De svarta änglarna dansar och sjunger av tokfnatt, de vita skymtar bara förskrämt till korta ögonblick. Så vacker hon är, denna värld. Så missbrukad i änglars oro. Tar det aldrig slut? Modell: Emma Ruthberg
Jaha, dags att krypa till korset och skriva mer pragmatiskt. En svår balansgång. Det är inte er kära läsare, jag talar med, utan med änglar. Av dessa finns både vita och svarta sorter och de befinner sig också i oro med varandra. De har inte hittat sina platser. Detta efter människans hela historia. Men, de tål inte att man adresserar dem direkt, då brinner det fullständigt för dem. Inte heller förstår de om man är för vag. Låter man dem å andra sidan bara vara ifred löper de amok av sin egen ofullkomlighet. Människor å andra sidan, begriper absolut inget av allt detta. De är så att säga fångar i ett spel de inte ens märker. Det finns en värld över dem de är helt beroende av, men paradoxalt nog inget förnimmer av. Ofta undrar jag vad jag egentligen gör här, men jag gissar att jag inte har något annat för mig. Jag ser allt detta, ja, jag är allt detta. Det är jag, mitt väsen. Nu pratar jag genast obegripligt och opragmatiskt igen, min förbannelse när jag vill uttrycka något. Världen är inte stor nog, mogen nog eller förståndig nog. Vilket som, eller något annat. Nej, jag kan inte med ett tydligare språk gå in och peka på saker och ting, då brinner det för änglarna. Det brinner för änglar om jag talar så människor förstår. Talar jag så människor förstår blir de idioter som ändå varken ser eller förstår, detta då de är i änglarnas grepp. Jag får finna mig i att vara solitär, men med en önskan att få tala fritt och i det bli förstådd utan änglar som oprovocerat slår tillbaks på de mest utstuderade sätt av all sin kraft. Detta är ju förstås inte bra, men symptom av ett kosmos i obalans med sig självt. Bara att slå på TV:n och se. Nu har jag här pratat en lång stund med änglar. Till människor vill jag bara säga ett ord: Kärlek. Jag vill samtidigt säga vad kärlek inte är: Det är inte att spränga sig själv och andra i bitar av kärlek till sin gud. Det är inte att blåögt öppna sitt hjärta för okontrollerad invandring som PK-eliten trycker på landet. Det är inte att anklaga sin medmänniska för rasism. Nej, detta är inte kärlek. Detta är sådant svarta och vita änglar håller på med i sin oro. Kärlek är kärlek, och denna är unik i varje enskild situation. Den finns inte i någon helig skrift, den finns inte i något politiskt manifest och den finns inte i någon världslig agenda. Den står över allt detta. Kärleken är fri och den är bara att acceptera. Vita och svarta änglar kan tyvärr inte detta och de håller människorna i sitt grepp. Nu talade jag till er människor, men detta var ju tyvärr lönlöst. Vad illustrerar jag då detta med? Vi sträcker fram våra händer, men vi blir bara förfärade och rädda för vad vi ser och känner. Men det är vi, jag. Och detta är världen, den värld som är i brand. Oerhört vacker, ohyggligt hemsk. Samtidigt kunde den vara helt underbar utan all denna oro. Modell: Emma Ruthberg
|
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|