Evighetens själ hon bär, sveper den i ljus och bär den kär, denna konung som vi när men ändå svär:
2 Comments
Så har de då kommit, de första blå vårögonen :-) Solen strålade från klarblå himmel i dag och det kändes som att det är i dag de kommer, blåsipporna. Vid ett förtrollat berg kommer de tidigt här i timråtrakten. Jag skulle faktiskt gissa att det är här de första vilda blåsipporna först dyker upp om våren i hela regionen. Ja, våren har ju faktiskt inte kommit än här uppe, den meteorologiska. Detta årliga mirakel utspelar sig under en jättegran i sluttningen av ett sydväxtberg. Just under denna gran växer sipporna extra ymnigt och frodigt. Detta kanske för att granens grenverk gör att marken under på denna plätt tidigt blir snöfri om vårvintern. Men framför allt tror jag att det hela beror på att platsen är förtrollad. Att den så är kan var och en som eventuellt hittar hit och kan läsa tecknen själv se. Ser ni där under granen, blåsippsbladen på marken? Ser ni? Den blå färgen, den gudomliga vishetens, renhetens och sanningens färg. Där öppnar de sig åter, vishetens källklara ögon, i denna skogsbacke och just denna dag. Det är här det sker, undret.
Och Orion vandrar sakta över den gamla fiskarviken. Sjöbodarna har blivit museum men Sirius tindrar oförtrutet likt en diamant i skyn. Nya tider gör sig påminda, fjärran araber kommer nu här nära. Vart skall denna färd bära? Modell: Seidun
Solen stiger och strålar strax från en klarblå morgonhimmel. Jag vandrar hemåt i de värmande strålarna. En vindstilla och tyst vårvintermorgon. Småfåglarna, som varit tysta hela vintern, kvittrar åter i träden längs mitt spår genom snön. Vilken underbar natt och morgon!
När jag vandrar där stannar jag då och då och lyssnar till årets första orrspel som bubblar genom skogen, det är den 11/3 2016 och det glittrar i snön. Jag har återvänt till detta motiv några år i rad nu. Då och då har jag stött på vad jag inte kan tolka som annat än vargspår, speciellt den kamp mellan en älgko med kalv och en varg som slutade med kalvens förlust. Spåren talade sitt tydliga språk. Det är allt lite spännande att röra sig ensam genom denna dalgång i nattens mörker, med snöskor på blir man långsam och klumpig i den ofta djupa och lösa snön. Det är förstås psykologiskt, men man skulle vara ett lätt byte. Men det är en vacker plats, ett av mina favoritmotiv: ån som skurit ut en djup och brant ravin i sin meandrande ytterkurva. Denna gång gick jag ut i natten för att åter möta gryningen. Ett avtagande norrsken ackompanjerade min väg: Jag hade sådan tur att skogsbilvägen var plogad hela vägen, endast de sista 200 meterna fick jag använda snöskorna. Väl framme var det ingen tid att fila på utan direkt upp med kameran på stativet för att försöka fånga det motiv jag föreställt mig. Det är alltid spännande att se hur den färdiga bilden sedan blir, om den motsvarar den idé om bild man haft. Men som tur är har jag hjälp på min färd av ett oändligt väsen och ofta överträffar resultatet förväntningarna. Så även denna gång då den magiska räven åter varit i farten och dragit sitt spår genom motivet samtidigt som den med sin svans piskat upp norrskenet på himlen: Men så kom gryningen, plötsligt och jag hann knappt med i svängarna, men jag fick ändå min bild, den visualiserade: Där, just i brytningen mellan natt och allra tidigaste gryning: det magiska ljuset!
Jag gick ut en natt och inväntade gryningen: Det var en mycket vacker och stilla natt. Det enda som hördes var långsamma havsdyningar som i mörkret mjukt rullade in mot den klippiga stranden nedanför. Som viskningar rörde de om i tallriksisen närmast land. Som ett stilla samtal om man kunde förstå. Den svaga rödaktigheten i Vintergatans nebulosor var de enda färgerna. Men så, plötsligt, gryningen! Den just så svartvita natten förvandlas genom ett trollslag till ett hopp om en gyllene tid – en ny dag i blått och guld!
|
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|