Skogstjärnen, så oerhört vacker, men också mörk och skrämmande. Som ett skogens öga blänker den där mellan stammarna. Skogen – det kollektivt omedvetna. Tjärnen – själen, eller jaget. Ur själens djup kommer han, näcken, här en omskrivning för Belsebub själv – de onda andarnas furste. Han har ingen förfader. Bibeln berättar att Belsebub är skapad som en andlig och odödlig varelse och har därför ingen fader eller moder – eller förfader. Näcken har egentligen ett fornnordiskt förflutet och hans koppling till djävulen uppstod i och med Sveriges kristnande – som alla folktrons väsen ansågs han förknippad med Satan och dennes anhang. Hur han kunde nästla sig in i Edens lustgård, vilken var Guds perfekta skapelse, är ett mysterium Bibeln inte låter förtälja. Gud som belåtet konstaterar att hans skapelse, världen, är god. Här rör vi oss i urmysteriets skrämmande och bottenlösa vatten. Det är ett förhållande i den allsmäktige Gudens kärna, kärlekens källa. Här anas eoner av mörker i ljuspleromats frånvaro. Tack och lov för ljuset! Men, utan mörker, inget ljus... Gud sade: ”På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år. De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden.” Och det blev så. Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna. Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. 1 Mos 1:14-18. Gud upprepar sex gånger under skapelseberättelsen att han ser att skapelsen är god. Ja, vid den sjätte upprepningen tom att den är mycket god. Oerhört vackert, och gott!
0 Comments
Leave a Reply. |
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|