Kanske inser man så småningom att det finns en struktur, en ordning i skogen: ett telos. Nästan onämnbart är att detta telos är du. Din lek som barn, när du snurrade runt där på golvet och kände hur armarna slungades ut från kroppen som av en osynlig kraft, har byggt den skog du nu omges av. Kanske funderade du över hur det egentligen kom sig att armarna under leken ville lyftas ut av sig själva från sidorna? Det var något av allt det som trollen i din omgivning tog fasta på och under ditt liv utvecklade till vad som bla blev Mach´s princip, skogens stenar, träd och alla de väsen som där bor. Ja, de vävde den väv som är sjumilaskogen.
Vad jag försöker säga är att utan du, ingen Mach´s princip, heller ingen värld. Du är så att säga Mach´s princip, ja alla principers princip. Alltings ursprung och källa. Egentligen kan jag inte säga om detta är sant för dig, men för mig är det det, i den värld jag lever i och i den är du en varseblivning, en sinneserfarenhet. Jag vet egentligen inte vad du är, för jag saknar erfarenhet från den position i tillvaron som är du. Jag kan ha mina aningar, jag kan gissa. I och med att jag fungerar som jag gör i min värld, vilken jag har erfarenhet av, kommer du att ta dig kropp eller gestalt likt andra principer: du är den värld jag skapar. På gott och ont. Men du är jag och jag är du.
Jag har gett dig namn som alter egon, troll och nu som principernas princip. Men jag är du och vi är varandra. Tillsammans är vi den skog som är vi, sjumilaskogen. Nu har vi vandrat sju mil och vi går tillsammans. Se, stammarna glesnar, ett ljus skiner in att orientera efter. Vi skall vara rädda om varandra och ta vara på vårt ljus, det som är vi.