Lite kortfattat är tekniken redan känd sedan länge, det handlar om modellering av den optiska signalen. Första gången jag blev bekant med detta förfarande var i tonåren för nu ganska länge sedan. Jag kommer ihåg hur glad jag blev när jag konstaterade att tekniken jag läst om också fungerade i praktiken. Jag hade nämligen sett i en fototidning, den tidens internet, om hur oskärpecirklar av ljuspunkter i bakgrundens oskärpa påverkas av bländaröppningens utseende.
Med detta kan man leka och experimentera, göra en egen bländare av ett papper, i vilket man klipper upp små bländaröppningar av olika form och storlek: hjärtan, kors, trianglar eller något annat. Bara fantasin sätter gränserna. Hålls då denna öppning upp framför objektivet, avbildas oskärpecirklarnas ljuspunkter med den urklippta formen. Men det är inte bara ljuspunkterna som modelleras, utan över huvud taget den allmänna karaktären på oskärpan, på bokehn.
Främst har jag kommit att använda denna teknik vid makrofoto, men den fungerar förstås i alla sammanhang där man har en bakgrund ur fokus som man vill ge karaktär. En rund bländaröppning är a och o för en snygg bakgrundsoskärpa, såvida man inte gillar sex-, ått- eller någon annan månghörnings kantighet på sina oskärpecirklar bildade av punktformiga högdagrar i bakgrunden.
Det är nämligen så att med en sexkantig bländaröppning, fås sexkantiga oskärpecirklar. Kantigheten kommer sig då av antalet bländarlameller och bländaröppningens utseende till följd av dessa, vilket varierar med graden av nedbländning. Titta in i några olika objektiv under det att bländaren varieras så syns vad jag menar.
Som tur är så är allt mycket enklare i praktiken, i alla fall i teorin... Som vanligt är det inte alls lätt att få till en bra bild, inte ens med en apodisator.
Min tolkning av tekniken och som presenteras här går ut på att ge bildbetraktaren en suggestiv upplevelse av det mirakel och den förborgade hemlighet som ligger dold i tillvarons enhet. Att hos bildbetraktaren, ur medvetandets gömslen och vrår, locka fram den känsla denna enhet kan framkalla, att på så vis avtäcka djupt liggande och kanske glömda förnimmelser av någonting större än sig själv: sitt kosmiska sammanhang. Detta i en allt mer fragmentiserad värld.
Nu, innan detta blir allt för fragmenterat, till sak: Öppningar som klipps ur en bit svart och tunn papp i en storlek som lite drygt täcker frontlinsen fungerar enligt mitt förmenande bäst. Svart för att inte en ljus yta vänd in mot kameran skall försämra bildens kontrast. Papp för att det är enkelt att klippa, eller ännu hellre att med en skalpell med snedställd spets skära ut den öppning man vill ha i sin apodisator/bländarskiva/bokehskiva. Kärt barn har många namn.
Tunn svart plast är hållbart och bra, men jobbigare att skära till snyggt och kanske inte så lätt att hitta. Ett tips är plasten ur ett svart DVD-skivefodral, dock jobbig att skära. Man kanske vill experimentera fram ett mönster man trivs med i något mer lättskuret material innan man ger sig på ett sådant. Tips mottages på var man hittar tunn, lättskuren svart plast :-)
Bokehskivan kan apteras på många olika sätt, något att tänka på är att det enkla är det geniala och att helt sonika med handen hålla upp skivan omedelbart dikt an mot fronten på objektivet har jag funnit förträffligt. På detta vis har man full frihet att modellera bokehn efter behag och för just de ljusförutsättningar som råder i det aktuella motivet.
Mer sofistikerade metoder är att montera skivan någonstans inne i objektivets strålgång. Om man är nörd helst i omedelbar anslutning till dess iris (bländaren). Men då går man miste om justerbarheten.
Men vad är då mitt bidrag till detta? Jo, tillämpningen för makrofoto där en suggestiv bokeh eftersträvas, en berättande bild som kommunicerar med betraktarens undermedvetna på mer eller mindre medvetna plan.
Alla motiv är som sagt individuella, men deras förutsättningar ökar med ljuspunkter i en för övrigt mörkare bakgrund, tex enskilda solbelysta ljusa grenar, björkstammar i sol, solstrimmor över marken och på trädstammar, luckor mot den ljusa himlen mellan trädstammar och bladverk där ljus silar ner etc. Fascinerande att se är hur snabbt och ofta ett motiv genom naturens ljusskiftningar på detta vis kan skifta karaktär medan man ligger där med kameran.
Angående öppningens/öppningarnas utseende kan man experimentera, bara fantasin och det man eftersträvar sätter gränserna. Själv föredrar jag multipla S-kurveliknande öppningar utskurna intill varandra över skivan, se bild 4. På detta vis kan man få en suggestivt modellerad bokeh, men ändå med ett naturligt intryck. Man får i så fall experimentera med öppningarnas antal, längd, bredd och kurvighet.
Den så här uppnådda bokehn kan för övrigt också framkallas helt naturligt genom att fotografera genom strån, stickor och gräs som ligger omedelbart framför frontlinsen. Detta är bara ett sätt att konceptualisera det hela på en mer teknisk basis, vilket ökar reproducerbarheten. Därmed inte sagt att man lyckas på en gång, med alla motiv och i alla ljus. Det är övning och träning som föder framgång, även på detta område. Till slut lär man sig se och läsa motiven, man avtäcker så att säga deras hemligheter i sin kunskaps ljus, för att uttrycka mig i mer metafysiska termer. Kanske kan man sedan också kommunicera något med betraktaren av bilderna.
Ja, om detta ville jag alltså dela med mig. Jag tycker det varit kul att fått vara tämligen ensam om denna metod några år nu, alltså då denna tillämpning för makrofotografi i det koncept jag här sökt antyda. Jag har dock under denna tid delat med mig till några vänner om detta, vilket varit utvecklande för metoden. Tekniken i sig är ju som sagt känd sedan länge och sysslar man med mer suggestivt makrofoto upptäcker man förr eller senare detta med stickor och strån framför frontlinsen, vilket är något jag här tagit fasta på och omsatt till detta.
Det är en rolig teknik att upptäcka och utveckla, förhoppningsvis ger den också någon fler än mig förhöjd fotoglädje. Själv har jag mycket glädje härav och ibland kallar jag skivan för narrator, engelskans ord för berättare. Det är hela historier som på detta vis avtäcks där i bakgrunden, i det annars fördolda.
Nu i skrivande stund är det blåsippstider, vars gnosis** berättar om dolda ting som stiger ur marken. Då kommer bokehskivan fram :-)
Nedan följer några bilder från gårdagens tur till blåsippsbacken, med respektive utan skiva. En liknande skiva som ovan, skuren ur ett DVD-fodral, har använts till samtliga bilder. Likaså är det samma sippor från i princip samma position på alla bilder. Skillnaden är ljusets naturliga skiftningar under en halvtimmesperiod och bokehskivans vridning och radiella förskjutning i förhållande till den optiska axeln.
55 mm brännvidd, f/1,2-2,8 på en APS-C kamera. Objektivet har 55 mm filtergänga, frontlinsens diameter är 47 mm och skivans storlek och mönster framkommer av linjalen i bild 4.
**) Blåsippans vetenskapliga namn Hepatica nobilis, med den äldre latinska formen för nobilis, gnobilis med språkroten -gno, därav gnosis: insikt, kunskap om förborgade andliga ting, vilka ådagalägger sammanhanget mellan den synliga och den andliga världen.