Tankens kraft kan komprimeras i vissa ord, ofta de "svårare", då de innehåller hela koncept i sin etymologi. Med ett enda ord uttrycker man kanske ett helt stycke vardagstext och kan på så vis föra ett meningsfullt resonemang runt kärnfrågan, som med annat ordval skulle drunkna i textmassor och både fördunklas och urvattnas till sitt budskap. På detta vis upplever i alla fall jag språket och dess möjligheter. Men det hela förutsätter ju att mottagaren är bekant med orden, eller i vart fall så intresserad av vad som egentligen sägs att denne googlar de ord som känns viktiga, i de fall de inte redan finns i ordförrådet.
Själv googlar jag ofta ord, detta av ett behov att förstå vad som sägs i ämnen och frågor jag är intresserad av. Ofta blir jag förvånad: – Aha, var det så här! Större meningar och sammanhang går upp för en, man får en större överblick över inbegreppet människa, och vad det är att vara en själv. Oj! Ett svårt ord, inbegrepp. Med detta menar jag helheten av att vara människa, det som sammanfattar mänskligheten som den tar sig uttryck genom historien på olika plan som tex historia, vetenskap, kultur, språk, religion. – Ja, inbegreppet människa. Tappade någon tråden?Inbegrepp hade räckt, utan följande förklaring i "enklare" ord. Lätt tappa tråden då ordmängden ökar.
Nu var ju detta ett ganska enkelt ord till sin innebörd, visst hade man kunnat skriva ut dess betydelse i enklare ordval i detta fall, men stoppa in tre sådana ord av mer komplex innebörd i samma mening, och jag lovar, då tappar man tråden om de skrivs ut i "enkla" ord i stället. Bättre då att ha ett tydligt textavsnitt med en kärna man kan inta i ett svep, sedan googla de ord man är osäker på, eller vill få den fullständiga innebörden repeterad för. Sedan läsa om meningen och plötsligt begripa och inse en hel massa man annars skulle missat. Detta kräver ju förstås en intresserad mottagare, eller någon som redan är bekant med det använda språket och dess etymologi. Själv roar jag mig ofta med att djupdyka i etymologin och efter förstånd noga väga ordval och citat på guldvåg innan jag använder dem. Det är med andra ord ingen slump att jag använder det jag använder.
Jag skriver mycket för min egen räkning, för min egen reflektion över världen och de intryck jag tar del av. Skrivandet är en bearbetning av mitt egna inre. Jag läser ofta om igen vad jag skrivit i efterhand, inte bara en gång, utan flera gånger. Reflekterar på nytt över saker och ting sedan jag klätt tankarna i lämpliga ord så sammanhang förtydligas och bilden klarnar.
Den kände fysikern Bodil Jönsson har skrivit en bok med titeln "Tankar tar tid". Så sant. Att skriva och sedan reflektera över det skrivna är min tid för tanken, den tar verkligen tid. Men detta förfarande påskyndar tankeprocessen avsevärt. Det är också meditativt och gör gott för själen, detta samtidigt som det känns kreativt och ger utlopp för mitt behov att uttrycka vad jag har på hjärtat. Jag ser det hela som en konst. Detta för att nästan med symbolens kraft söka nå längre än orden, då det jag vill uttrycka ligger bortom dessa, ja, även bortom det vår kultur kanske tillåter oss att uttrycka.
Jag är verkligen glad att jag upptäckt detta med orden, och känner att jag har dem som vänner.
Men visst, jag skriver också för andra, för den som vill lyssna. Jag märker allt mer att jag hittat ett uttryck, ett uttryck jag vill dela med mig av, och som jag tror och hoppas gör gott. Ja, jag är faktiskt övertygad om det. Men det är en balans att vara det jag är: skriftställare och illuminatör, men också så mycket mer. Med denna något kryptiska avslutning lämnar jag över till läsaren och hoppas jag inte förlorar balansen.