Nu när höstmörkret började komma krypande var det så dags för den första provfotograferingen ute på plats vid en stjärnspeglande tjärn. Målet var att utprova kameravridarens polinställning, dvs den lutning och inriktning vridningsaxeln skall ha för att kameran skall följa de speglande stjärnornas spegelbild i tjärnen under exponeringen. Detta behövs vid långtidsexponeringar av stjärnhimlen för att stjärnorna inte skall dras ut till streck, de vandrar ju över himlen.
Denna tid på året passade bra för detta, inte tillräckligt mörkt om nätterna ännu för att fotografera det tilltänkta huvudmotivet, så därför behöver ingen viktig och sällsynt både stjärnklar och vindstilla natt offras för denna utprovningsprocess då det inte behöver vara kolmörkt, utan räcker med att de starkare stjärnorna speglas i vattenytan.
Jag hade försökt visualisera hur inställningen skulle göras, men det var ,många parametrar att ta hänsyn till. Allt för många för att komma till ett säkert svar på hur jag borde rikta in vridaren. Men jag hade ett tänkbart läge jag ville utgå från och prova mig fram exponering för exponering tills jag funnit rätt.
Detta var gott nog i teorin, i praktiken visade det sig vara något helt annat. Hur jag justerade och vred envisades stjärnorna att bli till streck i speglingen, inte fina punkter som jag såg för mitt inre. Till slut blåste en lätt vind upp i natten och jag kunde inte längre skilja vattenkrusningarnas inverkan på stjärnspeglingarna från polinställningens eventuella effekt.
Med oförrättat ärende fick jag packa ihop mina grejor och vandra hemåt längs skogsstigen genom en mycket vacker natt ned förtätad mystik där ett annalkande åskoväder då och då sände fotoblixtar genom natten.
Vis av erfarenheten gick jag och funderade över frågan med polinställningen de närmaste dagarna. En gnagande tanke började dyka upp att detta kanske inte går att kompensera för med en enaxlig kameravridare som min, kanske behövs kompensation i två axlar?
Till slut satte jag mig i alla fall ner igen med jordgloben, en spegel som fungerade som tjärn och en lampa som stjärna och vred, funderade, vred, och funderade igen. Hm... En ny referensinställning utkristalliserade sig som jag måste prova i praktiken. På nytt väntade jag in en natt med de rätta naturförutsättningarna, och så upp till tjärnen för att prova.
Jag justerade, exponerade, funderade, justerade och exponerade. Till slut gick den sommarkorta natten till ända då stjärnorna åts upp av gryningen. Inget fungerade!
Kanske går ändå inte detta kompensera för? Nästa dag går jag noggrant igenom exponeringarna vid datorskärmen. Jag blir ändå inget klokare, men jag har hittat ett läge som tycks fungera minst dåligt och som kanske går använda.