Som med norrskensnatten jag missade i går natt. Natten var helt fantastisk, när jag vaknade och gick ut och kollade läget där vid halv tre var stjärnhimlen mycket klar, en ovanligt klar natt (stjärnklara nätter är väldigt skiftande i klarhet om man studerar det hela närmare). Dessutom var norrskenet ovanligt kraftigt, det siktades tydligt ända nere på Gotland. Som grädde på moset var det ju först mulet, men sedan uppklarnande för att bli helt klart. Moln i lagom mängd är mycket fotogeniska i astroscapesammanhang och detta bjöd denna natt på.
Yttermera visso var det en helt vindstilla natt med fina vattenspeglar. Precis vad jag gått och längtat efter hela sommaren. Detta var en sådan natt som inte ens infaller varje år. I fjol inföll ingen sådan natt alls. Jag går fortfarande och grämer mig över denna missade episka astroscapenatt. Dunder och elände!
Men nu i morgon lovar vissa källor norrsken igen, SMHI lovar klart och vindstilla. Jag får helt enkelt hålla tummarna för att det verkligen blir en klar och vindstilla natt, helst med moln i lagom mängd och att norrskenet verkligen visar sig. Anledningen till att jag inte åkte ut i går natt trots molnen var att jag kört "varg" ett antal nätter nu de senaste gångerna jag åkt ut. Bla en tidigare natt till just denna tjärn när molnen vägrade lätta. Vis av dessa i minnet färska erfarenheter stod jag över att åka ut just denna natt. Grrr! Jag är säker på att anledningen till att molnen klarnade upp var att jag gick och lade mig och inte ställde väckaren så jag kunde följa händelseutvecklingen. Egentligen är väl det ett skäl att inte gräma sig, hade jag varit där hade stjärnhimlen varit igenmulen.
Det ligger faktiskt en hel del empiriska studier bakom detta till synes känslomässiga uttalande. Dessutom är världen mer fantastisk än vad vi tror. Inom kvantfysiken händer förunderliga ting, så länge ingen observation av sakernas tillstånd sker, händer alla möjliga händelser samtidigt på samma gång, men så snart en mätning sker, utfaller ett resultat, kvanttillståndet kollapsar i ett bestämt mätvärde, ett utfall av all den sannolikhet för tänkbara utfall som kvantfunktionen burit på, ända tills en observation gjordes.
Fysikerna Einstein och Bohr hade en ingående och seriös diskussion huruvida månen verkligen existerar om ingen tittar på den. De kunde inte avgöra frågan och så vitt jag vet är diskussionen fortfarande inte avgjord.
Vår verklighet tror jag har en mycket närmare koppling till kvanttillståndet än våra mätningar visar, de mäter ju bara det kollapsade sannolikhetsutfallet. Det finns en ocean av möjligheter utanför dessa vetenskapens mätvärden. En ocean vi ännu bara anar inom vetenskapen. En ocean där mätapparaturen/observatören själv ingår i de skeenden som verkligen faller ut, som så att säga kondenserar ur kvantmolnet som är Platons idévärld.
Jag tycker mig genom synkronistiska upplevelser ana denna ocean genom de naturskeenden jag följer med min fotografi. En anad närvaro av en fullt medveten natur, mycket medvetnare än den vi hittills beskrivit. Om denna vi beskrivit ens kan tillskrivas medvetenhet.
Genom att vi och vetenskapens apparater själva ingår i detta kosmiska förlopp, tycker jag vi har anledning att förhålla oss lite ödmjuka till de faktiska mätvärden vetenskapen producerar. Allt går inte mäta med dagens teknologi, men kanske ana. Därmed inte sagt att mätvärdena är fel, men de representerar kanske inte hela verkligheten. Vilket ju vetenskapen själv inte heller gör anspråk på. Nya teorier läggs till de gamla som utvidgas och vi får eftersom en allt mer fullständig verklighetsbeskrivning.