Genom fönstret skiner fullmånen, jag ser mig själv stråla. Poesin tycks nå djupare, fångar ett något.
Ja jag vet att jag skriver lika djupt som en skogstjärn är bottenlös, och siktar lika högt som himlen där ovan. Jag vet också att ingen begriper, orkar läsa eller ser det som pekoralt. Men vad skall jag göra? Detta är jag och jag känner mig ändå tala med någon. Genom fönstret skiner fullmånen, jag ser mig själv stråla. Poesin tycks nå djupare, fångar ett något. Men detta är mer än så. Jag ser på mig, månstrålar, hur de glittrar i dags stillande vatten. O detta vatten! Kanske med dig jag talar, i denna bok som är mitt ord. Denna tätt vävda text, som maskorna i kosmos väv, ja, de är denna väv. Dessa maskor som reflekterar mig, en månstråle genom ett fönster. Strålar över världen, denna det som finns till att älska: Fadern, Modern, Sonen, Dottern. De älskade och älskande. Vi talar med månen, vi månpratare.
Comments are closed.
|
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|