Jag var ute och gick i skogen. Plötsligt fick jag se henne. Hon stod bara där framför mig, vid foten av ett litet berg. Först trodde jag det var en trädstam, men sedan framträdde hon tydligt. Att hon inte var av denna världen kunde jag se av hennes horn och svans. Hon hörde skogen till, där var hon hemma. Inte bland människor och bilar. Av en annan sort. De som vördar det gröna, det levande och växande. De som ser att det inre är det yttre och att allt bärs av bäraren. Som mystiker kunde jag se och förstå detta, ty här kan jag förstå mitt eget väsen, som hornen på hennes huvud. Hon ser sig om, vänder sig lite och byter skepnad, en stam, en sten, ett rå. Spillkråkan ljuder. Med sin vishet lockar hon mig in i skogen... Och där står hon, så fin... Hon har skogen i sin famn...
Comments are closed.
|
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|