Jag sam ut med kameran i det sommarvarma vattnet för att försöka fånga vad jag såg. Inte så lätt, men just här, med vattnet upp till axlarna, kunde jag stilla vattenspegeln genom att balansera med fötterna stående, på vem vet hur gamla träd och grenar, liggande på tjärnens i övrigt obestämbara bottens djup.
Detta då vinden just vände från en övertygande nordväst, till dagens svaga solgångsbris från havets sydost. Ett ögonblick av stiltje, en ros som öppnar sig mot ljuset och himlens lätta sommarmoln. Balanserande på uråldriga rötter i årens vatten och med en önskan om glädje och frid.
Ja, det är skogstjärnen, anno 2018 den femte juli, som var en torsdag. De vita rosorna hade äntligen slagit ut i blom, himlen bar vackra moln, vattnet var varmt och klockan tre kom stunden jag väntat på hela försommaren. Jag såg den komma, gick därför upp till tjärnen för att möta ögonblicket då vinden vände och med en stunds stilla spegel vid ett lämpligt klockslag där allt samverkade till min årets bild från näckrostjärnen.