Jag var ju ute på trollspaning tidigare i veckan. Hur gick det då, blev det något troll? Först såg jag inget alls, men sedan tyckte jag att jag såg några trollika stenar som låg där på marken. Jag gick lite längre in i skogen, och nu började figurer och ansikten visa sig i mossbelupna stenar, rötter och rotvältor. Här kan nog finnas något! Och, rätt som det var kikar något fram bakom en sten... Det hela går hastigt, men jag hinner ändå få en bild. Jag fortsätter sakta och uppmärksamt att gå genom skogen, och se, där kommer något fram, en skepnad kikar nyfiket fram... Det är ett mycket naturmedvetet troll som kikat fram, tar hand om skogens växter och djur och skyddar så gott det går mot människans otyg... Trollet sitter där i sin skog och njuter friheten och friden... Men håller samtidigt ett vakande öga... Trollet säger: "Det här är vår skog, vårt gemensamma arv. Tag väl hand om den och gör inte papper av allt, papper som kanske mest går till onödiga (?) reklamutskick. Utskick som det teknologiska imperativet drivit fram alldeles på egen hand. Det gäller att vara med, att se sig för vad den andra handen egentligen gör så att vi kan vara medskapare med det teknologiska imperativets egna samhälleliga skaparkraft och dirigerande förmåga. Att inte bara vara passiva resenärer på en resa mot obestämt mål, kanske med utarmning av skogen och naturresurser som definitiv slutstation. En värld utan både troll och människor." – Vet ni människor överhuvud taget vad det teknologiska imperativet är, hur det manifesterar sig? Ni tycks helt ovetande om er belägenhet i tillvaron, förvirrade dundrar ni runt i era avverkningsmaskiner och matar fabrikerna med skövlad skog... Här behövs ett stortroll, jag hörde att det är på väg tillbaks till människornas bygder nu...
0 Comments
Leave a Reply. |
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|