Ja, men till sak: Gårdagkvällen överaskade med ett tillfälle att göra en första provkörning av mitt "hemliga" och möjligen världsunika astroprojekt. Detta då molnhimlen öppnade en timmes lucka för höstens första stjärnor framglimmande ur skymningen :-)
I astrosammanhang, höstens första ringrostiga idrifttagande av utrustningen, och dessutom delvis med helt ny och oprövad sådan, är en timmes körning en mycket kort tid att få ordning på allt. Men, efter en timme drog molnen ihop igen och det vara ändå lämpligen dags att packa mig hem och krypa till kojs.
Ja, men vad är då allt detta om??
Jo:
Japp :-)
Det hela är egentligen något helt fantastiskt när/om jag väl får ordning på alstret. Märkvärdigheten ligger i träplankan med klockan som teleskopet sitter monterat ovanpå. En så low-tech-bio friendly teleskopmontering som bara är möjligt. Helt klassiskt analog, inte en dator i sikte. Hemsnickrad ur en ekplanka i mitt lägenhetskök med såg, hyvel, synvinkel och allt.
Det högteknologiska ligger förstås i att den är ultra low-tech, och ändå verkar ha kapacitet i klass med högpresterande fabrikstillverkad modern amatörastronomisk utrustning.
Det hela är egentligen något helt omöjligt, ett i sammanhanget helt löjligt stort teleskop monterat på en montering som med säkerhet anses klara i bästa fall ett kort teleobjektiv upp till möjligen 100 mm brännvidd.
Ja, men jag har här smällt på en hyfsad newtonreflektor med 750 mm brännvidd, och räknar med att få perfekta astrofoton av klotrunda stjärnor utan minsta tendens till stjärnspår vid exponeringstider runt 2 minuter. Heeelt omöjligt förstås :-)
I alla fall var det detta jag testade möjligheten för i går kväll :-)
Detta med hjälp av en eget påkommen modifiering av mekaniken i den typ av barn door-kameravridare teleskopet sitter monterat ovanpå - träplankan. Den intresserade kan googla barn door tracker.
Hm, hur gick det då?
- Sisådär, men positivt:
Och så... Japp! Där satt den :-)
Den avslutande bilden är toppenbra, klart godkänd, och jag vet nu vad som behöver justeras inför nästa försökstillfälle.
Bilderna ovan är inzoomade, så den motsvarande brännvidden ligger runt 3500 mm ekvivalent brännvidd så som de visas här.
Detta tekniska med brännvidder betyder alltså att resultatet av kvällens test är helt i klass med tip-topp modern högpresterande amatörutrustning med fabrikstillverkade 25-kilosmonteringar drivna av bilbatterier och med datorstyrda motorer för stjärnföljningen via speciella guideteleskop/guidekameror monterade utanpå huvudteleskopen.
Allt detta nu åstadkommet med en hemsnickrad träplanka, utan guidning, utan guideteleskop, utan guidekamera, utan dator, utan blyackumulator.
I stället en helt vanlig och pytteliten elmotor med växel - knappt 2 x 5 cm i storlek för en hundralapp, fyra AA-batterier och ett fickur med sekundvisare. Och helt utan guidning!
Detta att det är oguidat är enormt positivt, det förenklar handhavandet betydligt: ingen dator, inga speciella datorprogram, inget datorinterface, ingen guidekamera, och inget av detta som behöver synkas eller kan krångla för att komma igång att fotografera.
Plättlätt handhavande alltså :-) Detta plättlätta kräver dock en enorm precision.
Ja, inte bara enorm, den går knappt att föreställa sig, helt löjlig:
Avikelsen i följningsnoggrannhet/teleskopets vridning mot stjärnans rörelse över himlen får inte överstiga +/- 2 cm i dess pekningsnogrannhet på 1500 meters avstånd, alltså teleskopet får inte komma att peka mer fel än +/- 2 cm på SCA Östrands fabrik på bilden nedan. Alltså inte +/- två cm på plastlinjalen i bild, utan +/- 2 cm på fabriksväggen, 1500 meter bort...
Och detta alltså då extraherat ur en träplanka med helt mekanisk teknik av enklaste snitt!
Jag tror jag är på väg att lyckas.
Ha, ha!
Men, det finns ett men: ovan exponeringar är bara på 30 sekunder. För att veta om allt verkligen kommer att fungera för att uppnå två minuters exponeringstid (vilket är en praktisk tid för den typ av bilder jag vill nå), behöver jag exponera en minut. Klarar vridaren en minut, klarar den två, eller i teorin betydligt längre än så.
En exponeringstid på en minut är alltså elddopet. Tyvärr satte molnen käppar i hjulet just som jag fått ordning på allt och var redo för den exponeringen. Ovan exponeringar är egentligen bara kontrollbilder under injusteringen av utrustningen mot längre tider. 5 minuter till med klar himmel och saken skulle kanske varit avgjord!
Ja, men ändå en trevlig kväll med lyckat resultat :-)
Nu har jag ju ännu inte avslöjat hemligheten bakom det hela. Egentligen är det kanske ett lämpligt ämne för typ ett gymnasiearbete för en intresserad ungdom.
Dock lämnar jag tills vidare saken här, projektet får ligga till sig över vintern och jag reser ner till sydligare trakter. Kanske återupptar det igen nästa höst, eller nästa :-)
Vore ju ändå roligt att få vara först att presentera hur det hela går till, om det verkligen visar sig fungera fullt ut till lyckade astrofotografier av djuprymdsobjekt, typ den av orionnebulosan som fick pryda Telescopiums omslag jag bloggade om i förrgår.