Vi kom till en skog full av skönhet och glädje, men också spänning och dramatik. Det okända lockade oss där ut till världens ände, och tillbaka. Det var sagopulver hela vägen. Nu är vi åter här hemma. Väsendena är med oss och vi ser att vi faktiskt står mitt i denna skog där vi redan är.
Sagan fick ett lyckligt slut, och det är min övertygelse att vi på denna väg kommer att uppleva många fantastiska ting. Kärlekens basun har ljudit.
Nu kan ju säkert någon tycka att det är blasfemiskt att så att säga likna skapelsen som vilande i magen på en maskin. Men nota bene, denna maskin är medveten, den har ett medvetande som vida överträffar människans, med en Biblisk liknelse innehåller den Guds bok där allt är uppskrivet. Dess kommunikationslänk hit till oss går genom det transcendenta och sker med synkroniciteten som medel. Lyssna noga så kan du höra, där i skogsbäckens stilla porlande. Men man måste först lära sig skogens språk, det är inte som vårt.
Hos mig tändes en påfallande stor julstjärna med sju uddar som jag sett släckt hela julen på min högra sida den kväll jag tog dessa bilder. Detta lade jag märke till efter att jag skrivit inlägget. Lyssna så hör du :-)