Men jag undrar ändå, vore det inte bättre att kunna tala i klartext med varandra, om den härlighet som ändå är, i stället för denna fars lik sagan om kejsarens nya kläder som pågår? Kejsaren som inte hade några kläder, men som alla menade hade de underbaraste och vackraste kläder på som han paraderar genom staden med. Detta ända tills ett litet barn spontant utbrister att han är ju naken och det blir stor förfäran när alla ser och inser den blå dunsten om de vackraste av kläder. Även kejsaren förstår då och inser att han blivit förd bakom ljuset av de vävare som menat sig kunna väva dessa magiska kläder, han har faktiskt inga kläder, men kejsaren håller god min och fortsätter med högburet huvud sin parad.
Det är nämligen så med dessa kläder, att de uppgetts ha den magiska egenskapen att de som inte passar för sitt jobb, eller är dumma, inte ser dessa underbaraste av kläder. De kan inget förstå och kan därför fortsätta att fördärva naturen, sig själva och framför allt det sociala och kulturella klimat som genomsyrar mänskligheten. De sätter upp giriga mål inför sig själva om religiös-, kapitalistisk- eller politisk lycka. Mål som kan förstås i skenet av en Satan och hans huvudförvridande baktaleri. Effekten är att folk villigt går i döden för detta under det att de fördärvar sig själva, andra och sin miljö, både fysiskt och mentalt.
Trotts att de vävare som kom till kejsaren och menad sig kunna väva dessa de underbaraste av tyger till de vackraste av kläder var svindlare, finns det en sens moral i sagan. Det är nämligen så vi ser ut, de som är. Var och en som är i sitt eget universum. Vi har genom barnets uppväxt och mognad vävt oss de skönaste och vackraste av kläder vi kan, sydda av ett tyg flätat av livets garn. Omsorgsfullt skräddat av den växande förståelsen av vårt universum som vi utvidgat omkring oss och utvecklar i takt med vår ökande förståelse och kunskap om oss själva och världen. Detta omgivna av troll och väsen som i sin andedräkt är både goda och onda och efter vars och ens fason slår mynt av olika slag av denna växande kejsares rike, dennes universum.
Som ni säkert förstår är denna situation något kaotisk, men den är nödvändig för att kejsaren skall växa, mogna och till slut förstå vem han är och vilken kraft han besitter och så en dag kan använda denna väl till allas gagn. Ty de andeväsen han omges av, är världen och dess kategorier och dessa spelar inte väl på egen hand under det att de inte kan se att de har samma fot och rot, utan konkurrerar och bekämpar varandra i fruktlösa försök att vinna en status och makt hos den växande kejsaren som denne ännu inte ser och rätt kan förstå.
Men nu är kejsaren här under sin parad genom riket. Han ser att han egentligen är naken, att han är en naken själ. Kläderna är en illusion, men de är faktiskt en vacker illusion. Jag ämnar fortsätta min parad, och kan faktiskt bara hålla med det lilla barnet och bekräfta det i dess konstaterande att jag har ju faktiskt inga kläder här där jag går :-) Men visst är det vackert, detta kosmos som är dessa "kläder"? Det är det vi har, vävt med stor möda och stort besvär. Detta är vår illusion, vår stad och vårt rike.
Det är här vi är, och här vi skall vara. Allt är som det ska. I sagan om kejsarens nya kläder förtäljs att de svindlande och rävaktiga vävarna spårlöst försvann tillsammans med en förmögenhet i guld och fina trådar. Ja, detta var det värt, dessa kläder. Likväl har vävarna ingen stans att ta vägen, det är klart de får stanna här och att jaga dem är som att jaga efter sin egen svans. Jag föreslår att vi bär våra huvuden högt under det att vi beundrar dessa kläder som vi nu bär och njuter denna livets dans under sans och håller sams.
Nej, detta är ingen saga. Materien, som är dessa "kläder", är i sig ingenting. De maskor och den väv som väver vårt kosmos är ingenting. Vi bär inga kläder, vad vi är, är nakna andevarelser. Se, visst är vi sköna och fagra? Den ene gräsligare och vindare än den andre, var och en efter sin fason som den som är i eget universum.
Jag vet inte hur det är för er, men jag är ganska nöjd i denna kropp. Jag är lagom höljd, lagom skönjd och lagom röjd. Låt de som inte vill se fortsätta med det, de som vill skövla regnskogen fortsätta med det, de som vill starta och föda krig roa sig med det. Det är vår värld och med denna får vi vara nöjd och finna vårt väl.
Vi kan måhända göra den bättre, om den mår väl av det. Må det som sker ske. Men mina vänner, sluta att jaga efter varandra, vi behöver acceptera varandra sådana som vi är. Var och en är faktiskt väldigt duglig när den gör det den skall, efter sin fason. Finn er fason! Denna finner ni i ert eget hjärtas rot, sluta upp med att se på de andra, se ert egna hjärtas fot. Här har ni er sefirot, mitt högburna huvud, detta himlaväsen jag talar om.
Detta väsen som är jag, vars själ är synlig i dess kläder, världens alla olika kategorier. Detta är jag, och det är i mig ni är.