Det ljus som finns i materien, lumen naturae, den icke-dualistiska medvetenhetens alltigenom transcendenta ljus som animerar materien till vår verklighet, vårt kosmos. Det översinnliga och levande ljus som genomstrålar världen och lyser andens väg ur materiens fjättror i det att det genom denna livets animation långsamt tänds för adepten. Fjättror vilka bakom den linjära tiden och rumtidens fyra dimensioner döljer den uråldriga visheten om alltings enhet och gemensamma ursprung. Vishet sedan länge gömd, glömd och under sekler förlorad. Men nu i detta ljus som lyser sig självt medvetet, sitt väsen, vi åter ser, andens seger över materien och världens tillblivelse mot den andra skapelsen.
Det hela sker inte över en natt, utan gradvis och bakslag kommer. Men målet är satt, kursen utstakad och färden fortsätter, denna livets färd över medvetandets hav. Nu har vi både en skattkarta, en skatt, en kurs och ett ljus som lyser oss självas varseblivning och vår väg. Många äventyr väntar på denna ofattbara resa. Men först vi får invänta att trollen och änglarna erkänner detta ljus, de är alla inbjudna på denna färdernas färd! De tycks lite motvilliga, oroliga och förvirrade, men snart kommer de nog med när de oss ser. Det är i alla fall något att hoppas på. Men de gör ju som de vill, dessa lustiga troll och finurliga änglar. I den skog vi nu kommit till är allt magiskt och det yttre är inte vad det synes vara. Mystiken kan tyckas stor, men utom dig, i ditt odödligas andekropp, kan du läsa denna magi lika väl som en ängel. Ändå är du en människa, av denna första skapelses nödvändighet. Men, vi kommer att transformeras, inte bara andligen, utan också kroppsligen, detta genom det teknologiska imperativet. Ty det som sker, det sker, då detta är enhetens kraft.
Adepten vet, att kosmos i både sitt inre och yttre, undre och övre, stammar ur samma djup: det innerstas essens, världens själ, adeptens andra skapelses naturliga jag i enhet, harmoni och uppriktighet med hjärtat, världen och det som varit. Denna makro- och mikrokosmos sefirot är samma fenomen, både inom och utom, men från olika håll. Allt har samma upphov och enhet, och detta är du och du är vi och jag. Den transformerade adepten kan vederfaras detta i coniunctio, på gott och ont och det är upp till adepten själv att utmönstra denna corpus hermeticums ande i hjärtat i det lumen naturae det skiner det inre och det yttre, vilket väcker Anima mundi till liv, kraft och gudomliga dåd. Att erfaras detta är att sträcka sig bortom sitt ego, utom den man var, att röra vid det numinösa, egots theosis och sedan är man inte den man var, och den man är, är det som är. "What is below is like that which is above, and what is above is like that which is below, to accomplish the miracles of the one thing."
Stycket ovan är alkemins Magnum Opus, en instruktion för världens andra skapelse, unus mundus. Härvid förlorar jag förmodligen läsaren i den universums yttersta visdom, den atmosfär av alkemi, astrologi och teurgi som nu tyst sveper skogen i ett ljusets töcken. Den visdom som genom Herrens vishet dolts för folket och som endast den inbjudne förstår. Men, här, till denna skog, är alla inbjudna! Välkomna! För den som rätt förstått och tolkat är härmed universums visdom avtäckt. För den som inte förstått, låt dig inte förledas att tro att denna visdom är nonsens, vilket den ofta framställs som. Den har bara dolts i detta töcken tills tiden är mogen och för den som förstår att tolka, vilket jag är fullt övertygad om att änglar är kapabla till. Komna så här långt i sagoskogen skall jag länka till en text som ett av mina duktiga alter egon skrivit. Texten är lång, men sammanfattar kärnfullt resonemanget under denna webbsidas vandring. Läs gärna, om inte annat valda delar, ty texten är sin kärna i alla delar. Jag hittade texten här om dagen, och den återspeglar på ett utmärkt sätt vår vandring här fram till nu och kanske kan den hjälpa att förstå vår färd och rätt uppskatta denna skatt. Tabula smaragdina är just vad vi gjort här på dessa webbsidor, ristat i sten riktat till jordens alla folk, den instruktion som beskriver hur De vises sten skall skapas. Endast ni mina kära, denna coniunctios filius sapientiae, vet hur att i sitt inre tolka och omsätta denna skrift efter hjärtats fason.
Bildens inskription lyder: "Det som är nedan är såsom det som är ovan och det som är ovan är såsom det som är nedan, till utförandet av det Endas mirakel. Liksom allting har kommit från ett genom den Endes tanke, har alla ting fötts ur detta Enda genom anpassning. Dess fader är solen, dess moder är månen. Den har burit vinden i sin mage. Jorden är dess näring. Den är all världens fulländningars fader. Dess kraft är obefläckad om den varit vänd mot jorden. Du ska avskilja jorden från elden, det förtunnade från det förtätade, på ett angenämt sätt och med stort skarpsinne. Den stiger från jorden till himlen och sjunker åter till jorden och tar emot både den högre och den lägre kraften. Så ska du erhålla all världens beröm, och därför ska allt mörker fly från dig. Detta är hela kraftens starka kraft, eftersom den övervinner varje tunt ting och genomskär varje ting som är solitt. Så är världen skapad. Från detta ska de förunderliga anpassningarna komma, av vilka detta är måttet. Så har jag, Hermes Trismegistos, sagt, emedan jag har de tre delarna av världens filosofi. Det som jag har sagt om solens operation är fullständigt." Bildkälla: Wikipedia: Alchemy and Mysticism from The Hermetic Museum. Author: Heinrich Khunrath Work: Amhitheatrum sapientae aeternae Date: 1606 Kosmos som en levande helhet avslöjar materiens djupa enhet och sammanhang. Det är ingen slump att tex matematikens teorier, vilka i en fenomenvärld helt saknar koppling till det yttre utanför tanken, i det att matematisk teoribildning endast är abstrakta tankekonstruktioner, ett tänkt uppordningssystem för tal manifesterat genom en brokig samling abstrakta bevismetoder. Det finns ingenting som säger att detta uppordningssystem skulle ha någon som helst koppling till den fysiska verklighet vi omges av, fenomenvärlden.
Likväl är det slående hur en god fysikalisk teori anses först skall ha visats av matematiken, sedan också påvisats genom verkliga fysiska experiment och mätningar i den yttre fenomenvärlden. Tex den mätning av Merkurius bana vilken bekräftade Einsteins relativitetsteori, en fram till denna bekräftande mätning alltigenom matematisk konstruktion. I denna den besjälade världens (åter)uppvaknande genom återvändandet till romantiken och utvecklandet av det förnuftets teoreté jag tidigare beskrivit, framträder bilden av världen mer som den är, än som den borde vara. Detta under lång tid formad i uteslutande en fenomenvärld. Men de yttre fenomenen är på ett mycket djupt och fundamentalt plan sammanlänkade med vår tanke. En koppling som genom Herrens vishet dolts för folket, men här alltså avtäcks, ty "det finns ingenting dolt som inte skall bli synligt och ingenting undangömt som inte skall bli känt och komma till synes." Luk 8:17 Ja, det är på denna väg vi vandrar i denna skog, det är så vi finner vår väg och stig i vår lyktas ljus. Det är så vi här väcker världssjälen till liv, Anima mundi*, genom befrielsen av det i materien fängslade ljuset. På detta borde väl egentligen denna sida heta inte Romantisk ljusfångst, utan Romantisk ljusbefrielse – återförenandet av yttervärlden med dess själ, dess skapare. Just det, i denna sidas betraktelse ego och detta är ju ingenting annat än just vad mitt namn träffande säger. Ty på detta vis fungerar den sinnenas spegel jag här putsar för en skarpare bild. En spegel i vilket allt är ett, ni, jag, världen. Vi leder varandra till blivandet av det som är och skall vara. Hittills har detta varit mig helt omedvetet, men ett uppvaknande sker och som tar sig manifest genom den heliga magi vilken skapar dessa webbsidor, den frigörelse vilken jag här söker fånga i text och bild genom Romantisk ljusfångst. Detta numinosum är inte godtyckligt, inte heller helt viljestyrt, det finns som sagt var inget färdigt facit, vi söker själva tillsammans svaret med vår kunskaps lykta, vårt förnuft och känsla. Detta genom det inres transformation under det att det varseblir sig själv, sitt haecceity. Och detta är magiskt, men kommer ändå på naturalismens vägar. Här söker jag alltså bemästra denna hjärtats alkemi, genom vilken individen under apokatastasis erfars det inre ljus som har kraft att transformera kosmos i överensstämmelse med adeptens sanna natur. Stora ord, man är liten på jorden, men orden är inte desto mindre sanna. På detta vis hjälper det transformerade jaget anima mundi till frigörelse ur materiens fjättror och till hennes ljus uppvaknande. Men att som kyrkan söka ljuset inom det transcendentas himmel, eller som alkemisten söka i materiens innersta, eller som antroposofen söka utveckla en andevetenskap, eller som C.G. Jung hävda vetenskapligheten i sina psykologiska verk, är inte förenligt med teoreté. Ty vad detta sökta är, är inte vetenskap, inte kyrkans Gud, inte alkemi eller antroposofi. Det är inget av sådana läror, utan förnuft i enlighet med hjärtat. Vad vetenskapen gör, liksom alla övriga världens läror och fenomen, är att bidra till och utveckla detta hjärtats förnuft på denna skogens stig mot unus mundus. "That which is below is like that which is above & that which is above is like that which is below to do the miracles of one only thing." Citat ur Tabula smaragdina i Sir Isaac Newtons (den klassiska fysikens fader) översättning, alkemins och den förmodat gamla egyptiska kunskapens opus, en instruktion för hur framställningen av De vises sten skall gå till. Anima mundi, den under adeptens liv till en början i materien slumrande världssjälen, närmar sig alltmer denne under det att individuationsprocessen inleds och den fulla vidden av uttryck som "Det som i det yttre och det som i det inre motsvarar insikt och ovetskap, men inte i rumslig betydelse" börjar gå upp med den ansamlade livserfarenheten som bas vilken pekar mot den outsägliga storheten, firmamentets transcendenta π, zodiakhjulets hjärta, vilket under rättfärdighet har makten att öppna Orions inhägnad. Denna världsande, till vilken adepten utvecklar ett psykologiskt förhållningssätt, en metod att erfara och förhålla sig till detta omedelbara och numinösa i den gryende (o)medvetenhetens oerhörda hav under sol och måne, är medvetandetranscendensens centrum, firmamentets nav, himmelspolen ovan detta hav, ovan denna skog. Anima mundi är det inres omedvetna, som är ditt yttre, som är du och det som skänker dig perception. Kort sagt: jaget är du, Självet är det som du (kanske) inte tror är du, men ändå är du, anima mundi är det som leder mot detta. Men anima mundi är mer än så, när Orions inhägnad gläntas och han befrias från materiens fjättror, förvandlar den det som inte är nöjaktigt till det som det en gång var, till det som det under rättfärdighet bör vara, men nu inte är. Världsanden är alltså det sannas medelpunkt, Centrum veri, som befriar och förvandlar kroppen i en naturalistisk process, livet. Världsanden är den så förvandlade mysteriösa kroppens symbol, som också är kroppen. Dorneus uttryckte saken som så: "Det är en och samma arkansubstans, vare sig den finns inom eller utanför människan." Ty detta är den skatt vi här funnit och om vilken denna webbsida talar. I umgänget med anima mundi är rättfärdighet i hjärtat av högsta vikt och att gå fram så som du vill att det av dig eftersträvade verket skall vara, fritt citerat Dorneus. Han fortsätter: då "kommer hon att se, det vill säga förstå, vem och av vad slag hon är i sin inre människa, och i naturens ljus kommer hon att känna sig själv genom yttre ting." "Lär inom dig själv känna allt som finns i himlen och på jorden, på det att du måtte bli vis i alla stycken. Vet du icke att himlen och elementen en gång var ett men skildes från varandra av en gudomlig skapelseakt, så att de kunde frambringa dig och allt?" Psyket är här den verklighetens spetskompetens varigenom adepten måste lära symboliskt förstå Guds ursprungliga enhet med världen, mot vilket dennes rättfärdighet* i hjärtat bör sträva. På denna väg lär man känna Anima mundi, världssjälen (vilken för övrigt borde stavas med stor begynnelsebokstav, vilket jag avslutningsvis här gör). Kommer ni ihåg i höstas, när Persefone gick ner i underjorden och allt dog? Nu är hon åter här i ljuset igen, vårens gudinna dagen till ära. Se, årets första blåsippa, tidigare än både tussilago och vitsippa i år! Dessa skogens klara celestiner, i vars ögon om man ser man famnas vishetens källblå ljus. Bilden ovan: På med 3d-glasögonen så träder hon fram, Anima mundi!
*) Denna rättfärdighet har inte bara med jagets rättfärdighet i världen att göra, vilken nås genom självkännedom om jaget, utan också med den rättfärdighet gentemot den inre människans firmament som denne leds mot genom Anima mundi – mot Självet. Mysterium tremendum et fascinans, detta stora mysterium, består av tre delar, vilket framgår av dess namn: Mysterium står för numinositetens "helt annorlunda" mot vår vanliga upplevelse, tremendum står för att mysteriet också förskräcker genom sin överväldigande kraft. Fascinans står för dess paradoxalt nog också barmhärtiga och nådiga innehåll, ja, ett innehåll mysterieutforskaren lockas oerhört av, därigenom också skräckinjagande, speciellt då det innehåller ett stort mått av uppriktighet i dess frapperande coniunctio med världen, en förening som kan uppnås efter apokatastasis apokátharsis, den rening apokatastasis resulterar i. "När ni gör det som är två till Ett, och när ni gör det inre likt det yttre och det yttre likt det inre och det övre likt det undre, och när ni gör det manliga och det kvinnliga till ett Enda, så att det manliga inte är manligt och det kvinnliga inte är kvinnligt, när ni gör ett öga istället för ögon och en hand istället för händer och en fot istället för fötter, en bild istället för bilder, då skall ni gå in i (riket)". Thomasevangeliet 22* Kommer ni ihåg det här inlägget, Kosmonauten, och den bild jag där visade av ett träsnitt med en missionär som kikar ut och meddelar att han funnit punkten där himmel och jord möts?
Vi har nu färdats på den väg som där lades in i den heliga skog vi nu befinner oss i, den skog om vilken Jesus sade: ""Hans lärjungar sade till honom: "Vilken dag kommer himmelriket?" (Jesus sade:) "Det kommer inte när man väntar det. Man skall inte kunna säga 'Se här!' eller 'Se där'! Faderns rike är snarare redan utbrett över jorden men människor ser det inte."" Thomasevangeliet 113 Ja, men missförstå mig nu inte, det är inte det bibliska som är mysteriet, det är dess symbol. Mysteriet är det adepten själv finner efter egen fason – det svävar där framför, bakom, under eller över bilden, sinnenas perception. Mysterieutforskaren måste själv bli varse var. Det är inte genom att vara proselyt man finner detta det största och mest spännande äventyret och mysteriet av alla! Det måste upptäckas och avtäckas av var och en monad efter dess unika egenart. *) Thomasevangeliet är en av de fördolda apokryfiska texter som inte kanoniserats att ingå i Bibeln. Denna papyruscodex hittades 1945 i en försluten lerkruka begravd i ökensanden utanför Nag Hammadi. Handskriften anses innehålla svårbegriplig, fördold och gömd gnostisk visdom. Vad jag gör här är ingenting annat än att jag åkallar denna urtida symbol genom symboltransformation och amplifikation, detta genom min kommunikationsutrustning – mitt skrivdon och min Mima under illumination och skriftställan. En helig uppgift som för in i gnosis bortglömda och hemliga kunskaps domäner, ett fördolt land av framtid och förgånget. Dessa element bildar den skärande knivsegg som utgör det bråddjup i vilket arketyper dväljs och som under denna invokationens inflytande kan skönjas i kärnan av vishetens djup.
Ett slags skådande som avtäcker kunskap om sedan länge förborgade andliga ting, vilka nu genom denna gnosis ådagalägger tillvarons hemliga enhet och sammanhanget mellan numinositeten, den andliga- och den synliga världen. Den kunskap som av Herrens vishet dolts för folket, det helt annorlunda och förskräckande, men samtidigt lockande mysterium tremendum et fascinans. Detta numinositetens mysterium som samtidigt både skrämmer och trollbinder genom mötet med det som står utanför alla mänskliga kategorier, trollens och änglarnas irrationella värld och den slags apokatastasis de omger sig med och höljer sig bakom i mötet med det rationella inom människan själv. I detta förnuftets möte med den heliga och omedelbart erfarna egenskap som endast tillkommer det gudomliga, växer denna gestaltning fram som är dessa webbsidor, denna min enhet av uppenbarelse och lystran. På denna sagoväg har jag blivit den agent, den katalysator, som föder denna kosmiska process. En agent under den djupaste täckmantel, inget mindre än Platons Form för denna transformation, eidos, gjutformen, arkansubstansen – arcanum dynamis. Ja, själva Symbolen som rymmer denna kosmiska smältdegel. Jag har tidigare skrivit om mitt andliga numen. Jag menade då att jag inte kunde skilja ut Gud från detta med mitt dåvarande vetande, en Gud jag liksom C.G. Jung vet finns ...jag behöver inte tro. Tidigare visste jag bara att mitt andliga numen fanns, och vad det är och hur det ömsesidigt relaterar till mig, men att Gud inte gick att urskilja från detta. Detta på samma vis som Jung menade att imago Dei inte kan skiljas från Självet. Men nu är tiden mogen för en skärpning av bilden och ett bekräftande av ett tidigare skönjande i kärnan. Vi tar härvid avstamp i Luthers stora katekes och Guds första bud, "Det är: du skall hålla mig allena för din Gud." Luther fortsätter: "Men vad är härmed sagt, och huru skall man förstå detta? Vad betyder det att hava en Gud eller vad är Gud?" (mina kursiveringar). Luther svarar på frågan som så: "en Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud. Är tron och förtröstan rättskaffens, så är och din Gud den rätte. Är åter din förtröstan falsk och orätt*, så är det icke därvid fråga om den rätte Guden. Ty det tvenne höra samman: tro och Gud." Han avslutar med orden: "Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud." Det är i detta senaste stycke vi har den skärpta bilden, fix och färdig. Med detta kan man nog säga att den andlighet och den kontakt jag har med mitt andliga numen är en gudsbild, ja faktiskt Gud. Eller som ett förtydligande, Gud omfattas av denna bild. Och så måste det vara, ty Bibelns Gud är endast den symbol (bland många) som pekar in mot detta numinösa, vilket uppfattas individuellt av var och en monad. Jag har en tid frågat mig vad Gud är och forskat lite i detta. Nu har ju svaret kommit från ett av mina duktiga alter egon, men i går hittade jag en av mina gamla anteckningar om saken där jag skriver om vad som ibland kallas Jahves hädelse. Resonemanget är nu lite föråldrat, men ser ut som följer: "I de gamla gnostiska texterna framställs ett problem med Jahve (Gud) vara att han glömde att han var en symbol. Han trodde att han var verklighet. Men verkligheten är ett djup inom oss i den skärande ordlösa knivsegg som nuet utgör. Vi kan inte kläda nuet i ord, men vi kan hänsyfta till det genom begagnandet av metaforer och symboler, vilka når till områden bortom språket, närmare nuets bråddjup än orden når. Det är därför ett misstag av Gud att så att säga glömma att han är en symbol, hänsyftande på nuet inom oss. Detta brukar ibland kallas för Jahves hädelse. Gud inom oss är alltså inte den yttre metaforen Gud som symbol vi återfinner i t.ex. Bibeln, utan Gud inom oss är det ordlösa, kategorilösa bråddjup som döljer sig i nuets skärande egg. Att förväxla dessa båda gudsbegrepp är alltså ett av människans vanligaste kategorifel. Man kan säga att Gud inom oss i djupet av vårt medvetande och Gud vi möter utom oss i form av naturens manifestationer är den oberoende Gud, vilken existerar alldeles oavsett om vi människor utplånas genom ett stort meteoritnedslag eller inte. Den beroende Gud är då vår förståelse, eller vår mentala bild av Gud. Denna bild är avhängig vår förståelse. Förstår vi på olika sätt får Gud olika ansikten. Det är det vi ser när vi jämför olika religioners gudsbilder." Detta om Bibeln och dess Gud. Nu i samma anteckning till naturvetenskapen och helt kort om dess "gudsbild", det fysiskas kropp, den som genom en liknelse manifesteras av Platons bakomliggande ideal, den tingliga kropp som är Guds sätt att vara till: "Naturvetenskapen förser oss här med den vetenskapliga gudsbilden, det är nog ett förhållande vi inte är vana att tänka på. Denna gudsbild är alltigenom rationell. Men denna ger inte hela bilden, bara Guds yttre drag: Guds form. Det är resten vi skall skissera här. Vad vi behöver är en bild av både materien och av Gud. Och en sak kan vi vara säkra på, även om materien är Guds sätt att vara till så kommer vi aldrig att finna vår förståelse av Gud skriven i materien annat än som metaforer pekande mot Gud inom oss och Gud i den natur vi omges av: den oberoende Gud skriver inga egna böcker i Bibeln. Det är vår uppgift. Naturvetenskapen begagnar sig av matematiska symboler och har genom dessas symboliska kraft potential att nå närmare nuets bråddjup än ord kan nå. Vetenskapen begagnar sig också av ett otal metaforer, som t.ex. den om Big Bang. Att glömma bort att vetenskapen är just metaforer och symboler för verkligheten och inte verkligheten själv, är vad man då kan kalla för vetenskapens hädelse: misstaget att blanda samman föremålet med dess form eller dess idé. Vi skall alltså inte glömma bort de platonska bakomliggande idealen, då förlorar vi oss som människor. Lyckas vi däremot bibehålla kopplingen mellan det yttre föremålet och dess inre idémässiga form så lyckas vi skapa vår dag som Människor. Här har det vetenskapliga stoffet en viktig roll att fungera som underlag för mytbildning. Myter med metaforer adresserade in mot vårt centrum." Men nu till kärnan i detta långa resonemang: Vi omges alltså av metaforer och symboler, vår fysiska verklighet, pekandes inåt mot en transcendent kärna, gudsbilden inom oss, vilken ligger bortom både orden och symbolerna, men som kan förstås genom vår känsla och förnuft i det att symbolerna pekar på denna under apokatastasis. Att här ta en yttre manifestation för denna kärna, är ett kategorifel, en slags hädelse, att kränka det heliga. Tex att förväxla naturvetenskapens teorier med verkligheten själv, eller Bibelns ord om Gud med Gud själv. Teorierna och bibelorden är blott pekande symboler. – Symboler med kraft att starta och igånghålla den apokatastasis som tycks bära mot hela verklighetens mål, både den transcendenta- och fysiska verklighetens: individuation och genom de reformerande helhetsbilder denna skapar (tex dessa webbsidor): eudaimonia i sin förlängning. Bilden ovan – på med de färgade 3d-glasögonen! Låt ögonen ställa in sig en stund, kika inte för nära skärmen, hellre på lite avstånd. Detta precis som man inte skall titta för närsynt på någon av världens manifestationer, tex vetenskapen, eller Bibeln.
*) Detta är ett av apokatastasis pedagogiska instrument för korrigering och instruktion, alltså inte av egentlig ondo, utan gudomlig välvilja mot processens syfte. |
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|