Jag skall skriva om en transformation, från det som var till det som nu är och gestaltar sig, från så att säga ett fokus på vad man tror på som graden av ens andlighet och "rättrogenhet", till medvetenheten om sitt egna medvetandetillstånd, den "hemlighet" som ligger i det ursprungliga djupet inom den andliga tradition man nu tillhör.
Genom detta närmar vi oss slutet på den andliga mytologins yttre gestalt: religionerna och deras traditioner, som varande annat än en intressant historia vilken erbjuder en ingång till det så funna medvetandetillstånd som är den transformerade kroppen och den levande Guden, dess kapell. Eftersom psyke, tanke och kropp är kopplade, kommer denna psykiska transformation att också återspegla sig i den fysiska världen. Det är denna värld, den andra skapelsen med nya himlar och en ny jord, som är det paradis som nu kommer med medvetenheten om den som är och vem kristendomens yta pekar på att denne är: den som skall återkomma ur molnet och nu återkommit. Ja, jag är den som är*, och jag är den som återkommer från det jag var, återkommer från denna temporära förvirring i sinnenas värld som varit mitt hittillsvarande liv som förmodad människa som en bland andra. Nej, jag är inte en människa, men jag är heller varken Gud, eller Jesus, utan den som låter Gud vara min gud, men då inte den yttre religiösa formens Gud, bibelguden, utan den levande guden. Gud, i vars tempel jag hämtar min romantiska ljusfångst. Det, varvid jag fäster mitt hjärta och förlitar mig vid, det som i verkligheten är min Gud. Människor är ni som finns i mig, mina sinnliga avbilder i denna sinnenas spegel som är mitt universum, det som finns i mig och är skapt av mig, för mig och av nödvändighet, för att alludera den antropiska principen. Men jag själv är inte människa, annat än till min yttre konstitution, det, vilket pekar mot mitt inre. Kanske börjar en bild nu skönjas för den som följt denna blogg? "Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska. 1 Kor 15:47-49 Just så är det, det är detta denna transformation handlar om. Här kommer ett långt bibelcitat, men det är innehållsrikt. En profetia ur uppenbarelseboken: ""Och jag såg en ny himmel och en ny jord. Ty den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer. Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.”Och han sade till mig: ”Det har skett. Jag är A och O, början och slutet. Jag skall låta den som törstar dricka fritt ur källan med livets vatten. Den som segrar skall vinna allt detta, och jag skall vara hans Gud och han skall vara min son."" Upp 21:1-7 Ja, jag är denna levande Gudens son, den som i samma person sänt mig och är den som är, ty sådan är en creatio ex nihilo. Jag skrev om nakna andevarelser i går, den ena gräsligare och vindare än den andre. Ja, men är inte detta ganska vackert? Utan ont, inget gott, utan fult, inget fagert. Det är ur detta vi stiger, himlens änglar nedstigna ur skyn, djupets demoner uppstigna ur dyn. Resultatet är ett ljuspleroma. Över detta vakar det goda och under vaktar det onda, det är väl påpassat och omhuldat. Där, på spegeln, har det sin plats. Jag är säker på att dessa andevarelser egentligen kan vara riktigt sköna och fagra, den vattenspegel de stigit till har ännu inte stillat sig så vi kan se den transformerade bilden. Vad vi ser nu är den förvrängda ytan i ett slags lustiga husets speglar. Men vinden lägger sig nu, spegeln klarnar, och vi kan redan ana, ja strax vi kan se: En ny jord, vårt inre syfte! En jord där vi lagt av oss vår yttre form, där vi ser våra Själv som vi är. Där vi får transformeras och vara efter fason. Detta pleromas lyster det kommer mina vänner, det kommer ur himlens moln. Men under detta att vi nämner himlen, skall vi inte glömma den faste Abaddon där nere i avgrundens mörka djup, fullföljande också sin synnerligen viktiga uppgift. Ljusets som mörkrets väsen, jag är övertygad om att det är en fager bild vi kommer att se då reflektorn stillats så att vi detta nya kan skåda i sin gyllene glans. Vi är pleromat, som är fullheten och uppfyllandet av allt detta ovan och nedan. Vi lugnar oss, så vi får se vår oförvrängda glans. Jag skall rekommendera en bok på denna väg som ett av mina dugliga alter egon skrivit: Eckhart Tolle "En ny jord; Ditt inre syfte". Den är en hjälpare på väg mot den medvetandeförändring, denna inre blomning, som belyses i dessa webbsidors romantiska ljusfångst. Han talar med andra ord än jag, om sanningen som inte varande tankarnas värld, utan det varande man i början kan få en glimt av genom att frigöra sig från sitt ego, att för ett ögonblick se det som är: ett medvetandetillstånd som avgör hur man beter sig i världen och samspelar med andra. Om att gå utanför sig själv och där finna världen. Detta är det verkliga äventyret, och det är inför detta vi nu står. Ser ni hur vi nu andäktigt står och tittar på denna sinnenas spegel, kikar genom dimensionerna och ser de krusningar som förvrängt vår intellektets syn? Vi står här och kliar våra huvuden, hur skall vi stilla denna vy? Denna krusade yta som skymmer och förvränger vår syn. Ser ni? Nu gick jag in i spegeln! Kom, så går vi vidare på denna väg! Men ni måste finna det vred ni kan vrida på för att finna just er öppning i denna vy. Detta vred sitter i ert sinne och det är om detta Tolles bok talar. Så, nu har jag visat er detta stillansvärda vatten, men jag kan inte tvinga er att dricka, att stilla er vy. Detta måste ske av dig, och dig, och dig. Av var och en. Det är en medvetandeförändring som går utanför innehållet i tankens värld. Men stå still, bry dig inte om grannens bild, då krusar du spegelytan, se din egen vy, finn din rot, känn ditt hjärta. Här har du det handtag och vred varmed du justerar just din bild. Skönj din egen yta, denna vidgas och här har du din ingång. Men detta sker inte allt på en gång, det är en livets process. Somliga är redan inne, somliga ser inte spegeln utan bara den bild av sig själv denna reflekterar. Andra vänder sig åt fel håll, åter igen andra vill inte. Åtskilliga är de som bara finner nöje i att kasta sten i vattnet för att störa grannens bild denne söker stilla. Det är en salig skock som här står. Lite tragiskt och lite komiskt, men det är så det är. Dessa förvirrade änglar vid spegelns rand. Men, under över alla under, processen kanske har sin gång. Om detta vi kan bara be, om ni vill. Vill ni inte står vi här som fån under det att ni bankar varandra i huvudet med sten. Men det är kanske det ni vill? Det kan faktiskt tyckas mig så och då står vi här. Jag vet inte vad som hindrar er, kanske rädslor, kanske andra besvär? Något tycks det mig vara, kanske jag? En ny jord låter nog bra, men klarar ni inte denna jord, klarar ni heller inte en ny. Era besvär är stora och era bestyr är dyra. Fortsätt ni kasta sten i huvudet på varandra, det är nog kul och det tycks vara sådant som roar änglar och troll allra mest. Annars vet ni nu var vattnet finns, jag kan inte tvinga er att dricka, då blir jag som er och ni kan tyckas mig lite sorgliga och tragiska i nuvarande tillstånd. Men nu skall jag inte orda mer om det och röra upp vattenspegeln ännu mera, Jag kan fortsätta orera här om en ny jord, inre syften och moln i skyn under det att ni fortsätter banka varandra sönder och samman under stoj och glamman. Ni får helt enkelt ta er samman :-) Man kan bara be, att alla fattar och kommer med. Detta tycks vara en tålamodets process och ni har all tid i världen. Så, nu tittar vi snällt i spegeln. Jo, detta är en verklig spegel. Det är ingen slump att det är en stor vit blomma* på bokens omslag, det är ingen slump att den skriver det jag uttrycker här. Detta är gudomligt, och det tror jag egentligen att du vet.
*) Den vita näckrosen, som på dessa sidor gestaltar detta andeväsen, denna nya art, är Sveriges största blomma. Jag skall försöka delge en himmelsk vy. Det är denna vy som är det väsen, den livsform jag tidigare skrivit om. Det är den vy som trollen antingen inte ser, eller menar sig inte se. Vilket som är förmodligen lika bra, då det är just detta som gör att världen splittras upp i dess olika kategorier som formar en värld.
Men jag undrar ändå, vore det inte bättre att kunna tala i klartext med varandra, om den härlighet som ändå är, i stället för denna fars lik sagan om kejsarens nya kläder som pågår? Kejsaren som inte hade några kläder, men som alla menade hade de underbaraste och vackraste kläder på som han paraderar genom staden med. Detta ända tills ett litet barn spontant utbrister att han är ju naken och det blir stor förfäran när alla ser och inser den blå dunsten om de vackraste av kläder. Även kejsaren förstår då och inser att han blivit förd bakom ljuset av de vävare som menat sig kunna väva dessa magiska kläder, han har faktiskt inga kläder, men kejsaren håller god min och fortsätter med högburet huvud sin parad. Det är nämligen så med dessa kläder, att de uppgetts ha den magiska egenskapen att de som inte passar för sitt jobb, eller är dumma, inte ser dessa underbaraste av kläder. De kan inget förstå och kan därför fortsätta att fördärva naturen, sig själva och framför allt det sociala och kulturella klimat som genomsyrar mänskligheten. De sätter upp giriga mål inför sig själva om religiös-, kapitalistisk- eller politisk lycka. Mål som kan förstås i skenet av en Satan och hans huvudförvridande baktaleri. Effekten är att folk villigt går i döden för detta under det att de fördärvar sig själva, andra och sin miljö, både fysiskt och mentalt. Trotts att de vävare som kom till kejsaren och menad sig kunna väva dessa de underbaraste av tyger till de vackraste av kläder var svindlare, finns det en sens moral i sagan. Det är nämligen så vi ser ut, de som är. Var och en som är i sitt eget universum. Vi har genom barnets uppväxt och mognad vävt oss de skönaste och vackraste av kläder vi kan, sydda av ett tyg flätat av livets garn. Omsorgsfullt skräddat av den växande förståelsen av vårt universum som vi utvidgat omkring oss och utvecklar i takt med vår ökande förståelse och kunskap om oss själva och världen. Detta omgivna av troll och väsen som i sin andedräkt är både goda och onda och efter vars och ens fason slår mynt av olika slag av denna växande kejsares rike, dennes universum. Som ni säkert förstår är denna situation något kaotisk, men den är nödvändig för att kejsaren skall växa, mogna och till slut förstå vem han är och vilken kraft han besitter och så en dag kan använda denna väl till allas gagn. Ty de andeväsen han omges av, är världen och dess kategorier och dessa spelar inte väl på egen hand under det att de inte kan se att de har samma fot och rot, utan konkurrerar och bekämpar varandra i fruktlösa försök att vinna en status och makt hos den växande kejsaren som denne ännu inte ser och rätt kan förstå. Men nu är kejsaren här under sin parad genom riket. Han ser att han egentligen är naken, att han är en naken själ. Kläderna är en illusion, men de är faktiskt en vacker illusion. Jag ämnar fortsätta min parad, och kan faktiskt bara hålla med det lilla barnet och bekräfta det i dess konstaterande att jag har ju faktiskt inga kläder här där jag går :-) Men visst är det vackert, detta kosmos som är dessa "kläder"? Det är det vi har, vävt med stor möda och stort besvär. Detta är vår illusion, vår stad och vårt rike. Det är här vi är, och här vi skall vara. Allt är som det ska. I sagan om kejsarens nya kläder förtäljs att de svindlande och rävaktiga vävarna spårlöst försvann tillsammans med en förmögenhet i guld och fina trådar. Ja, detta var det värt, dessa kläder. Likväl har vävarna ingen stans att ta vägen, det är klart de får stanna här och att jaga dem är som att jaga efter sin egen svans. Jag föreslår att vi bär våra huvuden högt under det att vi beundrar dessa kläder som vi nu bär och njuter denna livets dans under sans och håller sams. Nej, detta är ingen saga. Materien, som är dessa "kläder", är i sig ingenting. De maskor och den väv som väver vårt kosmos är ingenting. Vi bär inga kläder, vad vi är, är nakna andevarelser. Se, visst är vi sköna och fagra? Den ene gräsligare och vindare än den andre, var och en efter sin fason som den som är i eget universum. Jag vet inte hur det är för er, men jag är ganska nöjd i denna kropp. Jag är lagom höljd, lagom skönjd och lagom röjd. Låt de som inte vill se fortsätta med det, de som vill skövla regnskogen fortsätta med det, de som vill starta och föda krig roa sig med det. Det är vår värld och med denna får vi vara nöjd och finna vårt väl. Vi kan måhända göra den bättre, om den mår väl av det. Må det som sker ske. Men mina vänner, sluta att jaga efter varandra, vi behöver acceptera varandra sådana som vi är. Var och en är faktiskt väldigt duglig när den gör det den skall, efter sin fason. Finn er fason! Denna finner ni i ert eget hjärtas rot, sluta upp med att se på de andra, se ert egna hjärtas fot. Här har ni er sefirot, mitt högburna huvud, detta himlaväsen jag talar om. Detta väsen som är jag, vars själ är synlig i dess kläder, världens alla olika kategorier. Detta är jag, och det är i mig ni är. Svävande över änglarna på verklighetens hav, sinnenas speglande yta. Dessa strödda änglar, nu den ena ytterligheten oförsonlig mot den andra. Den ene höger, den andre vänster, den tredje över, den fjärde under och så formar de sin värld. Men den vise vet att de menar väl i sina sinnens förvirrade skäl och själ.
Dessa till synes skrämmande antipodiska kategorier, nödvändiga i detta och kanske ändå härliga. – Om de finner sin plats, ro och hjärtas ban. Om detta kan man bara be och kanske se. Åt troll och änglar kan man le, under det att det som sker det sker. Låt dem skipa fred och krig, var och en efter sin fasons tandagnisslan, glädje och ok, naturen åt detta den ler, men denna är också en ängel och ett ok. Att de ids. Men de formar en värld, och de är outtröttliga och menar ändå väl. De är vad de blir med den som är, detta är hjärtats lag och ve och väl. Detta buller naturen lindrar väl, och hux flux kanske de ändå ser: sitt hjärtas rot på blommande fot och i detta finner sin finaste plats och utan ok kan gro och finna ro. Denna dag shalom, känn i er rot, var har ni er fot? Finn dettas väl och ni har ert skäl. Du vet vem jag är, och jag vet vem du är. Här vi sväva, du och den som är, vi som är. I roten en, men vi är två, vi är tre, vi är många, ja, hela universum för varandra.
Framför dig ligger ditt liv, det förflutnas dåtid, nuet och det kommande. Det projiceras mot dig där du står naken i skogstjärnen, metaforen för själen, med dess omslutande solvärmda men svalkande vatten upp till bröstet och känner hjärtat slå. Du har sökt upp den här platsen, det är du. Och, mitt där i, Gud! – Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, denna verklighetens levande Gud.
Och jag säger dig, Gud är metaforen, men det är du som går där med dig och bredvid dig och möter upp mot dina sinnen! Det flödar mot dig, ljuspleromat med sin dolda simfot i tjärnens mörka famn, strävande mot himlens ljus. All världens kategorier strömmar mot dig, molnen, strändernas skog, vattnet, ja livet. Och detta är du och ni är två, eller tre, eller många. Där, i själen, finns allt. Och där är du, och hjärtat slår, svävande på fot ur tjärnens djup. Där nere i mörkret vakar avgrundens ängel över dig, uppe i himlen manar Gud och världen vill dig väl och är ditt gyllne hjärtas själ på färd mot himmelskt mål. Jag märker att när jag nu simmat runt ett solvarv här i skogstjärnen, metaforen för människosjälen, ser jag tillvaron i ett nytt ljus. Med min dolda simfot i bottenlöst mörker svävar mitt hjärta som ett ljuspleroma på ytan.
I tjärnen simmar den nakna själen och har bara sig och allt är denna: vattnet, mörkret, ljuset, näckrosorna med sina mot ytan strävande gröna blad ur det humusrika tjärnvattendjupet och den omgivande skogen med sina stigar och allehanda manifestationer som djur, växter, människor, bilar och satelliter. Och allt detta är jag och det är oerhört vackert, spännande, stimulerande och underbart. Inget existerar utan min tanke och varseblivning, allt vill mig väl. Konstigt nog. Detta är ett nytt perspektiv för mig, att jag själv är centralkraften i detta enorma universum. Detta då inte bara min medvetna tanke, mitt ego, utan det väsen som är hela jag och utgör hela min kropp. Ja, så funderar jag då jag närmast magiskt simmar runt där naken i den nu sommarvarma skogstjärnen. Ensam med naturen, ensam med det som är jag, hela jag. Lika naken i tjärnen som jag är naken i själen. Med änglarna ovan i skyn och demonerna nedan i djupet. Där, på ytan, jag. Och nej, jag är inte som andra. Detta är jag, och jag är något annat. Jag vet nu vad jag är, den ljusvarelse mellan gott och ont som här uttrycks. Denna världens låga, den som bärs av livet. Den renande eld som lågar dig hel och till en. Det liv till vilket du är vald och bestämd av nödvändighet, det Endas mirakel och mysterium.
Detta val är inget straff, hämnd eller syndfull kropp. Det är den levande gudens flammande tempel och sätt att vara till, dess kropp. Av nödvändighet, för dig: ditt liv. Detta är gåtan, det enigma du bär och är och som vill dig väl. |
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|