Det är så vackert, vansinnigt storslaget och med en höjd och ett djup som bara ett universum kan ha. Detta kosmos, cirkelmakarens värld.
1 Comment
Vi skall nu fortsätta denna vår färd i betraktandet av naturen som ett återvändande till det andliga jaget. Före pausen nämnde jag cirklar, dessa helhetens magiska symboler. För att nämna två cirklar kan omtalas matematikens enhetscirkel och musikens kvintcirkel. I dessa finns fullheten inlagd och uttryckt, de är en tankekonstruktionernas fullkomliga pleroman. Men nu till något annat. Man behöver varken vara musiker eller matematiker för att se och uppleva denna fullhet. Det räcker med att besöka en skogstjärn, denna själens, eller fullhetens symbol. Skogstjärnen, ofta rund till sin form, eller snarare rundaktig. Precis som du och jag, rundaktiga i vår manifestation av kropp och själ. Dessa separeras ofta av ett dualistiskt synsätt, men är i sin kärna ett och samma med allt, de är allt. Allt det du erfar med dig i centrum av detta medvetande, ja, du är centrum i denna cirkel. Helt stilla och tyst, två ugglor flyger nära i mörkret och vars ensliga läten ekar mjukt över vattenspegeln mot berget. Norrskenet skiner skogens skuggor och vad som kan vara ett kreatur utstöter då och då läten som först får nackhåren att resa sig, men som sedan förtätnar nattens nokturn. Då och då skvätter en fisk i vattnet och månskäran går sinnligt upp bakom träden i ryggens fond.
Ja, allt detta är natten. På treslaget rullar en avlägsen kyrkklockas fylliga klanger genom de viskande dimmorna och magin är fullbordad. Ja så står jag där och upplever denna fullkomlighetens intelligibila och inför mina ögon hypostaserande paradox av kategorier. Visst är det vackert? Obegripligt vackert, men i sitt upphovs kärna så fullkomligt och enkelt. Vi har nu kommit till den punkt där det är dags att stanna till och överblicka vår färd så här långt komna: Ondskan, den ni och jag strider med och mot, är den som i sitt hjärta döljer, eller öppet hyser, tanken att mot andra göra sådant som skulle såra denne själv, kroppsligen, såväl som själsligen. Detta ty kropp och själ är ett och alla är del i denna ring som är stjärnan, mitt sätt att vara till, jag som är. Saknas denna första och viktigaste tanke och handling, eller är den ofullständig och outvecklad i det till vilket ni sätter er hjärtas tillit, sök då denna, följ stjärnan. Utveckla denna av och i ditt hjärta. Där är den kärlek och frid för dig själv och de dina du förutsätts sträva. Denna förutsatta strävan, detta axiom, är det enda vi har i denna för övrigt tomma rymd, denna är också vårt mål på denna färd. Ja, detta är slutstenens postulat. Det finns inget högre mål som i sig skulle stå över detta det första och det sista och rättfärdiga något annat. Jag hade nyligen förmånen att dela en diskussion om broder- och systerskap. Där framlades vikten av att aldrig ge upp sin kärleksvandring, att ihärda i att stötta sin broder, oavsett dennes bakgrund och förflutna. Diskussionen gällde människor i synd, och det hela illustrerades med en fin historia om en djup syndare som hittades av ljuset och sedan gav av detta till andra. Men i nästa andetag fördömdes Satan, och hans krossande och förgörande prisades och eftersträvades. Betänk mina vänner, han är en broder i nöd, del i denna ring. Betänk detta axiom och mitt postulat. Låt detta öppna era ögon för vilka vi är i denna församling, systrar och bröder, himlens som jordens söner och döttrar. Låt mig igen visa: Detta andliga som fysiska – själsliga som kroppsliga – bord är nu dukat! Låt oss skapa matro så vi kan äta denna ouroboros som är min kropp, mitt sätt att vara till :-)
Och nej, ouroboros mat är inte ormkött, det är sköldpadda! Närmare bestämt är det sköldpaddssoppa! Men var försiktiga, det är en innehållsrik, men ännu rykande het, kärlekens soppa som serveras i detta upphöjda skal i cirkelns mitt. Ringen, den som sluter sig runt stjärnan och slutes av denna. På ena sidan om stjärnan mörkret, på andra ljuset. Där under, på ömse sidor, i resten av ringen, alla toner mellan ljuset och mörkret i ett långt ringformat pärlband. Detta är det som är, vi. Alla vi. Och alla skall med och alla har viktiga roller att spela på denna färd. Utan en enda av oss är detta inte vi och inte i harmoni, finn din harmoni i samklang i denna ring av kategorier. Ingen enda ton får saknas i denna vibrerande ring. Var vänlig med dina grannar, också dina mer avlägsna grannar. Där ljuset och mörkret möts, där kontrasten är som störst, medlar slutstenen och sluter fred, om och när denna funnit sin plats. Den sitter då mitt emellan ljuset och mörkret och lyssnar till båda och ur detta reser världen, som bildar den krans och bro som denna är, frälsarkrans, bron till himlen. Tycker du i ringens kategorier att din granne bredvid, eller kanske hellre mitt emot, har fel, var vänlig före att hävda din rätt och din grannes fel. Vänd den andra kinden till vid konflikt. Tala vänligt med dina grannar, som talar med sina grannar osv. Du vet leken viska runt i ring. Så finner alla stöd och harmoni med sina närmaste i detta och behöver inte uppröra sina mer avlägsna fränder med sitt tal och vi undviker bråk och stök vid detta runda bord där vi alla äter av denna ouroboros. När vi så fått ro, kanske vi sedan kan föra ett mer harmoniskt samtal och tom ha riktigt trevligt och kanske bli lyckliga på den jord som är. Känner du att något absolut är fel, tala med stjärnan, som lyssnar, och därigenom brukar sin magi. Lita på detta, som jag litar på er, ty detta är allt vi har i denna för övrigt tomma rymd på vår färd. Du vet nog var stjärnan finns och hur du talar med denna, det andliga numenet*. Ringen med änglarna och människorna ordnade i ring på var sin sida om slutstenen, stjärnan. På stjärnans högra sida ljuset och ljusets människor, alla ordnade på en gradvis skala mot mörkret och mörkrets människor på stjärnans vänstra sida. Mitt emellan ljuset och mörkret, stjärnan, som lyssnar till båda och ordnar världen med hjärtats magi. På ena sidan om dig sitter det ljusare, på den andra det mörkare. Dessa krafter förgör oss om vi ihärdar i att tappa huvudena, brusar upp eller vill erövra vår grannes plats och mat under det att vi inte förstår vår roll. Vänd andra kinden till, var tyst, gå undan till din plats, tala i stället med stjärnan, var vän med din granne istället för att hävda din rätt över dennes fel och brister. Lita till magin, det som du fäster ditt hjärta vid och förlitar dig på.
Detta som är, det du litar på, är överallt i denna ring, ty ringen är denne, den fullkomliga sten bland alla ofullkomliga som låser och sluter ringen, himlabron. Fullkomlig i det att ingen annan sten kan fylla dess plats under harmoni och lära sig spela dess stämma. Nu är denna ring ingen enkel konstitution i detta att den är du, jag, alla andra och världen i sin helhet: Universum i både fysisk och andlig bemärkelse, varenda elementarpartikel, varenda tanke och allt som är, men detta är ändå några huvuddrag. Till sist, ett kort litet filmklipp som pricksäkert illustrerar vår belägenhet vid detta runda bord, denna ring, under förtärandet av denna ouroboros som skall mätta oss alla: Läran om de yttersta tingen, eskatologin. Kanske kan det vara lämpligt att tala om denna nu efter Bibeln. Inom kristendomen handlar eskatologin om den yttersta tiden: Kristi återkomst, fullbordandet av Guds rike och världens undergång. Allegoriskt har jag ju här på dessa sidor pratat åtskilligt om detta, ja, jag har ju tom proklamerat världens undergång :-) Eftersom världen är en i sin rot, talar kristendomen och jag om samma sak, men ur olika perspektiv. Kristendomen är så att säga en av världens alla kategorier, med alla de motsägelser och motsatsförhållanden med andra kategorier som alla enskilda kategorier visar upp sinsemellan då de jämförs med varandra. Det enda de alla är kompatibla mot utan dessa motsatsförhållanden är denna kärna, roten. Det är om denna dessa webbsidor handlar, och betraktar du sidorna ur en kategori, vilket du gör av födsel och ohejdad vana, ter sig detta centrala innehåll som grekiska och oidentifierbart. Man måste därför lyfta sin blick upp och över kategorierna, mot himlen. Där får man det övergripande perspektiv, vilket öppnar den livets och kärlekens bok som detta är. Därifrån kan man röra sig över kategorierna, utan att fångas i deras trassliga och trasiga relationer med varandra. De relationer som skapar all världens motsättningar av det kaos vi så ofta skådar runt oss och som drabbar oss alla i olika former. Att skapa sig detta perspektiv är ingen lätt uppgift. Jag kan bara prata utifrån mig själv, då jag inte känner er som läser detta inifrån er själva. Av vad jag ser och förstår, är ni inte konstituerade som jag. Av födsel och ohejdad vana, trodde jag att jag var som er. Men jag är en bortbyting från himlen. Jag brottas ofta med tanken att detta borde jag ju hålla för mig själv och inte berätta, det ligger en hel del magi inbäddad i denna bortbytings egentliga väsen. Denna magi är verksam ändå, utan att världen behöver veta mitt egentliga ursprung och natur. Jag kan gå omkring här, i min värld, utan att dela med mig av den och i det tysta forma min omgivning i sin tid. Men jag litar på er, jag berättar här om vem jag är och vad jag ser. Jag begär inte att ni skall förstå, det behöver ni inte heller. Men jag skall uttrycka mig kort och med enkla ord: Detta är en magisk värld och en hisnande färd med ett himmelskt ursprung och mål, det är så den är menad och det är så det kommer att bli :-) Allt jag ser omkring mig och erfar med mina sinnen är kategorier, helheten är jag och jag är transcendent. Nej, jag är inte det ni, kära kategorier, berättat för mig att jag är i denna värld, inte heller är världen det ni berättat om den. Jag är jag, den som är, världen är min kropp och ni är i den. Nu låter ju detta antagligen som om jag är, eller anser mig vara, Gud. Detta när man lyssnar till vad jag säger utifrån någon av alla dessa kategorier där ni var och en befinner er efter fason. Nej, jag är inte Gud som ni berättat, och jag har lyssnat noga. Jag är jag. Gud som ni berättat om, på många olika sätt, är däremot så som ni berättar att han ser ut (eller inte ser ut) från just er egen kategori, från var och ens egna unika kategori*. För somliga finns han inte, för somliga är han si, för andra så. Full av motsättningar när ni jämför varandras berättelser om honom, hans filosofi, hans vara, eller icke vara, etc. Jag är mycket tacksam för alla era olika berättelser, de hjälper mig samtliga att förstå vem och vad jag är, rena kärleksberättelser som fasliga skräckhistorier och allt däremellan. Världen är full av detta, det är bara att se sig om. Jag önskar, att man finge se mer kärlek när man slår på nyheterna på TV. Angående bilden, se denna länk. Där ovan, Vintergatan, eller Bifrost, och där, stjärnan – den stjärna som är den slutsten, med vilken bifrostbron nu låsts på plats och slagits färdig.
*) Från olika kunskapsområden, från olika världsdelar, från olika religioner etc. Men framför allt från olika individer. Jag har varit på ett mycket trevligt evenemang i dagarna två, Stenstadsdagarna i Sundsvall. Aktiviteter med inriktning mot förra sekelskiftet, dvs den tid då det först begav sig i Sundsvalls stenstad, den tid då denna uppfördes i samband med distriktets träpatronepok. Fina herrar och damer ilade då duktiga omkring på gator och torg i sina viktiga sysslor. Detsamma utspelade sig också nu under Stenstadsdagarna. Denna fina dam, med en egenhändigt sydd klänning enligt Allers mönsterkatalog från 1896 kunde då strosa omkring på torget i sin naturliga miljö: Själv fotograferade jag denna dag till ära med min Mima, med ett kameraobjektiv från just år 1896. Vidare besökte jag en fotostudio, där denne elegante herre lät fotografera sig: Det verkliga dragplåstret för min del och den stora behållningen var clownen Daff-Daffs uppträdande på stora torget. Han träffade mitt hjärta mitt i prick och framkallade tom en liten glädjetår. Se hur skickligt han utför sitt hisnande balansnummer på clowners vis och underhåller med sin magi till barns och vuxnas stora glädje och engagemang: Han har verkligen fångat den senaste tiden här på Romantisk Ljusfångst i sin show och blixtrade i genialitet och humor, något som fångade mitt hjärta och gjorde intryck. Dråplig komik blandad med djupaste allvar. I sanningens namn har han nog ingen aning om vad som utspelas här på dessa sidor, men sådant är livet för den i vars bild det utspelas. På bilden ser han fundersam ut i det att han just kryper igenom den ring han har trädd över axel och kropp, ja, det är ju just det vi håller på med också här i det att vi balanserar. Det hela ser nog mycket lustigt ut :-) Jag avlade också ett besök hos Frimurarna som höll öppet hus och visade runt i sina lokaler, kors i taket :-) Jag visar ingen bild inifrån själva lokalerna, jag tycker ändå att mystiken kring deras förehavanden kan få ligga kvar, de behöver ju inte göra som jag här på dessa sidor, öppna sina förlåt på vid gavel. Men sådan herre, sådan hund brukar man ju säga :-) Jag hann med mycket denna dag, en guidning i Gustav Adolfs kyrka, på bilden berättar prästen kunnigt om de fem planeter uppe i det vackra kyrkfönstret till vänster i bild och hur de bildar pentagrammet: Jag språkade vidare med en spinnerska och passade på att smida lite planer med en kvinnomagiker i völvans fotspår om spännande fotograferingar med bilder som kanske dyker upp här så småningom :-)
Efter detta bevistade jag ett av Jehova Vittnens möten och vi hade en intressant diskussion om bla treenighetens konstitution där vi gick tillbaks och tittade på den ursprungliga bibeltextens hebreiska ordalydelse och översättning, vad egentligen de hebreiska orden förmedlar om denna mystiska enhet som är en, som är två och som är många. Vi diskuterade också hur det fullkomliga förhåller sig till det ofullkomliga och det gav intryck, denna dag i kategoriernas tecken. Detta är ju endast ett axplock ur denna händelserika dag, men o kära änglar, detta gjorde ni bra. En utsökt dag i denna hägnads mångfald och rikedom :-) Nu då jag här på dessa sidor utforskat min kulturs rötter, inser jag att det är jag som är dessa rötter. Jag som kulturkristen är så att säga kristendomen. I botten hittar jag mig som jag var som litet barn, innan världen ännu fått grepp om mitt oförstörda sinne. När jag så går tillbaks i tiden och ser mitt oförstörda jag, och hur lögnen gradvis växer och får fäste i min själ, inser jag att min strävan är att återupprätta detta ofördärvade, det som var och är menat. Att upphäva denna synd (i Bibelns hebreiska grundtext betyder det ord som används för synd "att missa målet"). Men förmodligen var synden av nödvändighet, bågskytten kan ju inte träffa målet innan han lärt sig skjuta. Men nu när jag skjuter tämligen bra, ser jag att mina pilar träffar där de skall och med min lögn går det som för konungen av Tyros i Hesekiel 28:11-19. Jodå, dessa pilar, som rör sig genom tid och rör sig genom rum, tog där de skulle och fällde sin man. Men här har jag nu rullat undan stenen över min andliga grav, den grav till vilken mina pilar sände mig. Stenen var tung och lät sig knappt rubbas, men nu är det gjort och jag fick god hjälp. För att göra en biblisk liknelse har jag nu också ur graven träffat Maria från Magdala (mer om det i ett kommande blogginlägg). Nu när jag här så att säga vandrar ut ur och bort från graven, har jag väl egentligen inget annat för mig än att bege mig till Galileen*. Kanske kommer någon att se mig där, jag som är. Vad jag skall göra i Galileen? Ta ett bad i Tiberias sjö förstås :-) I dag skall jag bära min ring, dagen till ära. *) Galileen ligger i det heliga landet och var det landskap i vilket Jesus huvudsakligen verkade.
Det är till en början inte så enkelt att hålla balansen då man märker att man egentligen svävar omkring bland molnen. Men jag tror det går bättre och bättre. Jag har i alla fall inte ramlat och drattat omkull på en lång stund nu. Jag tror jag tom lärt mig gå tämligen obehindrat nu på denna livets vandring i sagoskogen.
Det är en sagoskog, i det att den är mina tankar och deras fysiska manifestationer. Medvetna, som omedvetna tankar. Man kan här påminna om psykologen C.G. Jungs begreppsvärld med arketyper som rör sig i ens medvetande. Jag ser mig om i världen, detta är jag, min kropp, mitt sätt att vara till. Man kan tro att jag är som er, men det är jag inte. Ändå är det ni som är jag. Jag hoppas och ber att vi kan få lite mer lugn, fred och kärlek i denna värld. Att den kan vara en trevlig plats för alla där var och en bekräftas, känner att de är älskade, att de kan förverkliga sig själva, att alla känner att de har en viktig uppgift att fylla efter sin unika fason och kan känna tillfredsställelse i sina liv, materiellt som emotionellt. Att vi får vara friska, att vi har det vi behöver för att klara oss och känna trygghet, glädje och värme. Att vi kan lita på vår granne. Ni skall veta att ni är älskade och alla behövs på denna färd, änglar, troll, människor, gudar och Gud: ja kosmos alla manifestationer, levande som döda och ännu ofödda. Jag hoppas ni alla kommer att bli verkligt förvånade och glada över vad som ligger framför oss på denna färd över intighetens hav. Ja, kanske rent av lyckliga :-) Kommer ni ihåg apeln? Där står den, omvuxen av törnen och tistlar. Dess vita äppelrosor har nu förvandlats till frukt.
"Markens träd skall bära frukt och jorden skall ge gröda. Folket skall leva tryggt i sitt land. Jag skall bryta sönder deras ok och befria dem ur deras slaveri. Då skall de inse att jag är Herren." Hes 34:27 |
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|