Det är så vackert, vansinnigt storslaget och med en höjd och ett djup som bara ett universum kan ha. Detta kosmos, cirkelmakarens värld.
1 Comment
Vi skall nu fortsätta denna vår färd i betraktandet av naturen som ett återvändande till det andliga jaget. Före pausen nämnde jag cirklar, dessa helhetens magiska symboler. För att nämna två cirklar kan omtalas matematikens enhetscirkel och musikens kvintcirkel. I dessa finns fullheten inlagd och uttryckt, de är en tankekonstruktionernas fullkomliga pleroman. Men nu till något annat. Man behöver varken vara musiker eller matematiker för att se och uppleva denna fullhet. Det räcker med att besöka en skogstjärn, denna själens, eller fullhetens symbol. Skogstjärnen, ofta rund till sin form, eller snarare rundaktig. Precis som du och jag, rundaktiga i vår manifestation av kropp och själ. Dessa separeras ofta av ett dualistiskt synsätt, men är i sin kärna ett och samma med allt, de är allt. Allt det du erfar med dig i centrum av detta medvetande, ja, du är centrum i denna cirkel. Helt stilla och tyst, två ugglor flyger nära i mörkret och vars ensliga läten ekar mjukt över vattenspegeln mot berget. Norrskenet skiner skogens skuggor och vad som kan vara ett kreatur utstöter då och då läten som först får nackhåren att resa sig, men som sedan förtätnar nattens nokturn. Då och då skvätter en fisk i vattnet och månskäran går sinnligt upp bakom träden i ryggens fond.
Ja, allt detta är natten. På treslaget rullar en avlägsen kyrkklockas fylliga klanger genom de viskande dimmorna och magin är fullbordad. Ja så står jag där och upplever denna fullkomlighetens intelligibila och inför mina ögon hypostaserande paradox av kategorier. Visst är det vackert? Obegripligt vackert, men i sitt upphovs kärna så fullkomligt och enkelt. Nu då jag här på dessa sidor utforskat min kulturs rötter, inser jag att det är jag som är dessa rötter. Jag som kulturkristen är så att säga kristendomen. I botten hittar jag mig som jag var som litet barn, innan världen ännu fått grepp om mitt oförstörda sinne. När jag så går tillbaks i tiden och ser mitt oförstörda jag, och hur lögnen gradvis växer och får fäste i min själ, inser jag att min strävan är att återupprätta detta ofördärvade, det som var och är menat. Att upphäva denna synd (i Bibelns hebreiska grundtext betyder det ord som används för synd "att missa målet"). Men förmodligen var synden av nödvändighet, bågskytten kan ju inte träffa målet innan han lärt sig skjuta. Men nu när jag skjuter tämligen bra, ser jag att mina pilar träffar där de skall och med min lögn går det som för konungen av Tyros i Hesekiel 28:11-19. Jodå, dessa pilar, som rör sig genom tid och rör sig genom rum, tog där de skulle och fällde sin man. Men här har jag nu rullat undan stenen över min andliga grav, den grav till vilken mina pilar sände mig. Stenen var tung och lät sig knappt rubbas, men nu är det gjort och jag fick god hjälp. För att göra en biblisk liknelse har jag nu också ur graven träffat Maria från Magdala (mer om det i ett kommande blogginlägg). Nu när jag här så att säga vandrar ut ur och bort från graven, har jag väl egentligen inget annat för mig än att bege mig till Galileen*. Kanske kommer någon att se mig där, jag som är. Vad jag skall göra i Galileen? Ta ett bad i Tiberias sjö förstås :-) I dag skall jag bära min ring, dagen till ära. *) Galileen ligger i det heliga landet och var det landskap i vilket Jesus huvudsakligen verkade.
Det att vara, en närvaro bredvid. Förstår ni hur jag menar? Kroppen är ens sätt att vara till, men det finns en annan närvaro, den bredvid kroppen, som ändå är kroppen och finns subtilt i denna och i denna suveräna subtilitet är denna. Lyssna och se så ser du! Den här närvaron går under mångahanda namn, finns i alla världsreligioner. Ja, den finns i allt, då det som är, är dess sätt att vara till.
Den finns i det svarta och den finns i det vita och i allt där emellan. Den är en, den är två och den är många. Ofta är en av dess skepnader utvald och upphöjd till det enda, det högsta. Så fåfängt! Samtidigt är ju denna fåfänga världens alla olika kategorier, vad vore världen utan dessa kategorier? Dessa änglar och troll? Man kunde ju önska att de kunde hålla lite mer sams sins emellan och inte kämpa så förfärligt med varandra, endast bitande sig själva i den egna svans de jagar. Samtidigt, det är kanske inte så lätt att vara en ouroboros, den som utgår från sammandrabbningen av motsatser. Sådan herre, sådan hund. Nu till bilden, den får tala för sig själv, men ett litet förtydligande: Det vita framför mig i vattnet är en vit näckros som under exponeringen rört sig lite i vinden, det var inte helt vindstilla, därav dess suddighet. Men det är den vita rosen, just denna lite ovanlig då den inte slutit sig för natten utan blommar fullt utslagen i mörkret. Strax ovan mitt huvud faller en meteor. Det är inget stort ljusstreck på bilden, men i den helt kolsvarta natt detta utspelar sig sken stjärnfallet upp tjärnen som en fotoblixt på lite avstånd. Vidare har jag fått vänta ut vinden när jag skulle fotografera vattenspeglingen, därav att Vintergatan i speglingen inte är rakt under Vintergatan på himlen. Se gärna inlägget Tiden och evigheten. Jag målar här med den oändliga penseln som innesluter mig i en alldeles egen unik värld.
En bland många i detta verk. Mysteriet, fantastiskt. Vi skall vara tacksamma för det. Det är vår värld och den är jag och du. För varandra är vi mysteriet, ja, vi är varandras värld, varandras hjärtan. Vårt sätt att vara till. Den som är intresserad av symboltolkning kanske noterar att denna blogg går i rosens tecken. Jag kan påminna om försommarens äppelrosor och sommarens näckrosor.
Rosen, symbolen för Det heliga kvinnliga. Den kvinnliga gudinna som fallit i glömska, men vars spår man fortfarande kan skönja under historiens kulturlager. Den fembladiga ursprungliga rosen, pentagrammet som höljer sig i djupet av vår kultur och natur, Det heliga kvinnligas symbol: gudinnan som inte härskar över naturen, utan är naturen, inte övernaturlig, utan följer naturlagarna, avtäckta som ännu oupptäckta – och i detta övernaturlig för oss. Gudinnan manifesterar ett ursprungligt sätt att närma sig det heliga, den allomfattande gudomen som väver samman allt som existerar i kosmos, Moder jord. Monoteistisk, liksom Herren. Tillsammans androgynen, motsatsernas andliga förening i De vises sten. Detta par, tillsammans en, men i sig själva allt, så svårgripbar numinositet, men skapelsens kärna. Inom kristenheten tolkad och återgiven som treenigheten. Om nyponrosen: "Betrakta dess lilla, enkla, ljusröda blomma, och känn den utomordentligt fina, nästan svaga lukten, den ädlaste likväl som luften bär... Den bär på sig uttrycket av hela vår nordiska natur, samlat i en fantom."* Nu är ju nyponrosen en tämligen stor blomma, med en välutvecklad doft, men visst är ovan ord fina ändå? Orden återspeglar kanske rosens många skepnader i dess fantom, för denna symbol är en verklig fantom – ett naturens fantastiska väsen, en drömbild, fenomen och verkligt mirakel. Som sådant är det ändå en del av naturen, ja, det är naturen. Näckrosens vita och vildrosens röda symboliserar det manliga och det kvinnliga på ett andligt plan, dessa båda motsatser som här strävas förenas. *) Ur Svenska fattigdomens betydelse. Föreningen mellan det manliga och det kvinnliga, individuationens mål i det att det utgör motsatsernas förening inom- och bortom tid och rum, Plotinos högsta vara i dess förnimmande- och ickeförnimmande väsen. Detta numinositetens transcendenta moder- och faderskap, med dess förenade son: Adam, eller människosonen. Den son som inom den traditionella humanismen, sprungen ur renässansens humanism, utgör den gnistas ljus som bara behöver återuppväckas, latent i varje individ, för att medvetandegöra, och därigenom göra, henne till detta: En ny Adam eller Eva, människosonen/dottern. Men nu till Hieros gamos, den helgade andliga föreningen mellan det gudomligt kvinnliga och det gudomligt manliga, mellan Moder jord och Fader himmel, eller vice versa: i roten ett och samma, alltets ursprung, det vilket föder sig självt genom denna process. Ur Wikipedia: "Heliga bröllop kan vara föreningen mellan två mytiska gestalter, två gudar eller föreningen mellan en manlig gud och en jordisk kvinna, eller det omvända, med ett gudabarn som resultat. Det kan också vara två människor som i en rit representerar eller tar gestalten av gudar." Detta kan nog tyckas lite förvirrande, och det är inte utan att det höljs i en aura av mystik. Låt mig illuminera :-) Mitt stjärnteckens planet är månen. Det har just passerat tre supermånar på rad, varav den mellersta var den närmaste passagen. Denna gudomliga mångudinna infann sig strax före min födelsedag och ramade in denna med en supermåne vardera strax före och strax efter, eller med andra ord, en supermåne i vardera juli, augusti och september. En inte helt vanlig himlahändelse. Kommer ni ihåg den vitruvianske mannen? Leonardo da Vincis framställning av människokroppens proportioner som alltings harmoni och mått, det verk på vilket han skrev hermetiska* budskap med spegelvänd text. Leonardos verk kopplas ytligt till arkitektoniska proportioner, men bär förstås på en djupare harmoni. Här illuminerat med sommarens största supermåne, minutiöst fångad över människosonens kropp. Mångudinnan höljande sig bakom en molnslöja, men ger sig ändå till känna en helt kort glimt på rätt ställe i rätt ögonblick (bildens övre vänstra hörn): Efter en stund kommer hon fram från bakom slöjan, nedstiger i tjärnens spegling och dansar där på ytan i helig förening: Andäktigt går hon fram där i själen, guldigt ljus i tunna slöjor som skrider över ytan: Det hela manifesteras av en ring runt fullmånen och dess spegling, förenande himmel och jord. Sommarens första änglar (stjärnor) kikar också fram ur skyn: *) Min tolkning av konstverket.
Jag har ju ägnat mig åt lite kreativ tystnad här, men nu börjar orden komma åter. Det hela är lite trevande, det jag vill berätta om ligger liksom bortom orden, i själva upplevelsen av livet som både fysisk och kosmiskt andlig manifestation. Dessa är i själva verket ett och finns i din tanke, i ordet för att använda en biblisk metafor om skapelsen. Ja, eller. Jag kan ju inte veta hur det är för dig i din tanke, om du är samma slags väsen som jag. För mig är det i alla fall så här. Eftersom ingen annan uttrycker saken på det vis jag gör, utgår jag från att jag är ensam i mitt slag i min värld. Dessutom, det finns bara jag här i centrum av min värld, någon annan har jag inte stött på :-) Men nu åter till min värld :-) Jag har ju varken haft ord, eller möjlighet att här nedpränta den senaste tidens upplevelser. De går liksom utanpå allt tidigare och skulle kräva ett helt livsverk i stil med C.G Jungs i 20 band samlade verk för att i alla fall till konturerna skissa det hela. Å andra sidan är det kanske just det som den här bloggen håller på att utvecklas till, med länkhänvisningar, sökbar text genom google och allt (googla på romantisk ljusfångst och det sökord du eventuellt är intresserad av så kommer träffarna prydligt ordnade :-)). Jag tänkte nu bryta tystnaden med en bild: Bilden är en symbol för den gångna sommaren. Jag kan rekommendera Dan Browns bok Da Vinci koden för den som vill söka följa bildens symbolik och denna webbsidas kärna i det som varit och i det kommande. Då kanske inte främst bokens gastkramande handling, utan den symbolvärld Brown lyfter fram och belyser. Men handlingen är också värd all uppmärksamhet i denna kontext. Ringen visar det pentagram planeten Venus beskriver i rymden runt jorden under en åttaårscykel. Det är naturligtvis ingen slump att pentagrammet speglas i tjärnens vattenyta, så som i himlen så och på jorden (också här). Venus är kärlekens gudinna, symbolen för Det heliga kvinnliga. Ofta allegoriserat i form av en ros. Pentagrammet är just en allegori för den ursprungliga fembladiga vildrosen med underbar doft. En spets i stjärnan för vardera jord, eld, luft och vatten. Och så en för anden, det heliga, pneuman. Pentagrammet utgör på ringen iris och pupill i det öga detta är inskrivet i, ögat omges i sin tur av en krona i form av en lövkrans. Det allseende ögat är en ofta använd symbol inom allt från kyrkokonst till dollarsedlar. Bilden ovan är alltså en förtätad symbol för den allegori vår vandring i denna webbsidas skog utgör. Ja, den allegori som kan uttryckas som Gud, vilken också är en metafor för vad denna webbsida handlar om: det väsen som är jag. Naturligtvis finns det både änglar och demoner i den värld som är min, det är bara att se sig om i skogen. Sådan är jag, ljuspleromat på skogstjärnens blanka yta. Strävandes mot rymdens ljus där ovan, vaktad av avgrundens ängel i djupets mörker. Ringen har jag inhandlat från det magiska e-bay speciellt för att manifestera den punkt vi nu kommit till på vår vandring*, mer om detta i kommande inlägg. Jag ämnar bära ringen vid speciella tillfällen. Däremellan förvarar jag den i min skattkista. På kistans lock finns, just det, en rakt från sidan, längs vattenlinjen sedd, vit näckros som flyter på vattnet och speglar sig i skogstjärnens yta...
En tanke fick fäste i mig, ett litet sommaräventyr: En undervattensexpedition! Den kom till mig i går kväll och liksom låg där och skvalpade i medvetandet under natten. På morgonen hade den tagit form: Jag skall göra en undervattensexpedition ut i det okända!
Det hela skall tillgå som så att jag går den fina skogsstigen ut till "min" alldeles egna strand, min hägnad. Där skall jag vada ut de knappa 200 metrarna i det lårdjupa vattnet från stranden till djupkanten, den punkt där bottnen störtar tvärt ner i djupet och försvinner under ens fötter i det att vattnet byter färg från ljust sandfärgat till mörkblått och dess temperatur sjunker med ett språng. Väl där vid kanten samlar jag mig en stund, dyker så ner i djupet nedför bottnens fall och simmar längs bottnen ut i det okända, längre och längre från startpunkten. Ända tills luften tar slut och återfärden mot ytan får anträdas. Kanske hittar jag något spännande där nere, vem vet? Fantasin har jobbat i drömmen under natten känner jag. I morse vaknade jag och visste genast vad jag skulle göra. Väderrapporten lovar regn och åska för dagen, men vädret är strålande soligt och varmt. Jag vandrar stigen ut till stranden, inte en kotte förutom mig själv i farten. Framme på stranden är jag ensam med naturen. Jag tar av mig, vadar ut till det djupa och så står jag där: samlande mig framför djupets mörka och svala famn. Det blåser en frisk vind, vågorna skummar runt mig. Ser några stora vågor komma, ett djupt andetag och så dyker jag ner i en av vågorna. Jag sträcker upp fötterna och låter benens tyngd pressa mig ner under vattnet. Jag slappnar av, glider ner längs djupbranten med några lugna simtag och känner djupets svalka. Just här längs branten växer det i ett bälte en liten skog av slingrande sjögräs ända upp till ytan. Jag glider in mellan de i små rosetter glest bladbeströdda sjögrässtjälkarna, de stryker mjukt mot min kropp och en och annan stängel trasslar in sig runt armar och ben. Jag simmar lugnt vidare, de intrasslade stråna går lätt av med ett litet knäppande ljud som fortplantas genom vattnet. Med ett och annat sjögrässtrå i slingor efter mig glider jag som näcken vidare i djupet under det att jag utför Valsalvas manöver för att tryckutjämna öronen. Så, jag är nere där bottnen planar ut! Framför mig ligger en öken av vad som tycks mig vara någon slags ljus lera. Här och var sticker ett sjögrässtrå upp mot ytan. Jag följer bottnen utåt, sicksackar lite mellan stråna. Plötsligt får jag syn på något mörkt som ligger där framför mig på bottnen! Jag ser inte riktigt för jag har inga simglasögon i min nakenhet inför detta, så jag sträcker ut handen för att känna: en sten. Den är stor som tre knytnävar, med skrovliga brottytor och vassa kanter. Den ligger helt på ytan av bottnen. Jag undrar i mitt stilla sinne vad som fört den dit, kanske vinterns is som burit den med sig och släppt den här. Handen glider över den skrovliga och lite slemmiga ytan och så simmar jag vidare, den får ligga kvar där den ligger. Snart tar luften slut och jag anträder färden upp mot ytan. Även om bottnen hela tiden sluttar aningen lätt neråt, tror jag egentligen inte att jag dykt så djupt, men jag vill ha lite marginal ifall att, så jag glider uppåt genom vattnet innan jag pressar mina gränser, upp mot ytans ljus och under det att jag känner kroppens stigande koldioxidhalt bryter jag så ytan mot himlen ovanför. Några vita måsfåglar flyger där i skyn och jag simmar sakta genom vågorna åter mot grundare vatten. Jag frigör mig från sjögrässlingorna som följt mig, men strax trasslar jag in mig i nya då jag på nytt simmar genom sjögräsbältet på väg mot fast mark under fötterna. Så ser jag hur vattnet skiftar färg och ljusnar, här stiger bottnen upp ur djupet och jag kan strax sätta ner fötterna på den mjuka sköna sanden. Jag står där en stund och tittar på fåglarna, himlen och vattnet. Vågorna får mig att vaja fram och tillbaks där jag står i magdjupt vatten. Ja, så var det! Mitt lilla undervattensäventyr, den lilla expeditionen ner- och ut i det okändas värld. Inte mer än 4-5 meter djupt, men ändå ett litet sommaräventyr! Kanske var stenen av alnöit, en stensort som fått sitt namn av Alnön, där denna stensort först påträffades. Alnön, den näraliggande ö i denna fjärd i vilken en vulkan en gång i fjärran tid kastade ur sig denna bergart. Ja, som ni vet är det ju en sten vi söker på denna vandring, under detta äventyr :-) På hemväg slår det mig att jag köpte ju några DVD-filmer på rea sist jag handlade, visst var väl en av dem "Det stora blå"? Nu här hemma i skrivande stund visar sig en av filmerna vara just denna spännande och dramatiska fridykarklassiker. I kväll skall jag naturligtvis se denna på min nya jättestora platt-TV med hemmabioljudanläggning! Ah! Detta stora blå som är livet! Jag skrev ju om att Gud ständigt uppenbarar sig framför en i form av människorna runt en. Det är ju inte så att dessa gudsmanifestationer enskilt är medvetna om sin gudsstatus, utan det är en insikt hos betraktaren av denna gudom att inse att hela bilden sammantagen är Gud. Inte då bara alla enskilda människor i ens liv, utan också djuren, växterna och marken man går på, ja, hela ens liv, alla ens sinnesförnimmelser över tid. Detta är Gud. När man ser denna bild, lär man sig med tiden ett språk, en kommunikation, inte av denna världen, men av gudomligt slag. Denna Gud kommunicerar direkt med dig. Ibland kan man läsa om människor som tex upplever en skriven text i ett sammanhang och en sinnesstämning som gör att denne upplever att skriften talar liksom i eldskrift till en. Ja, sådana upplevelser är ett första steg på vägen mot att lära sig förstå och göra sig förstådd på detta gudarnas språk. Med tiden kanske adepten upptäcker att gudarna har både humor, sting och en häpnadsväckande insikt i adepten själv och dennes tanke- och själsliv. Jag skriver gudarna, till en början tycks det röra sig om en mångfald manifestationer, det gör det också, men alla är innerst en. Detta trots den stora meningsskiljaktightet som finns emellan dem, ja rent av krig och kamp. När man ser detta har man stiftat bekantskap med den av alkemin omtalade hermafroditen, din andligen manifesterade Gud i enhet. Detta till en början förfärande gudarnas krig är för din skull och faktiskt det som utgör förutsättningen för- och själva grunden i ditt liv. Här har adepten en viktig uppgift, att finna sig själv i enhet: De vises sten. I din värld, i den värld där du är, finns det bara en adept, och det är du. I denna värld har du en himmelsk uppgift att fylla och den handlar om fred och kärlek. Facetus: adept, smart, humoristisk, vitsig.
Adept: Well skilled, completely versed; thoroughly proficient. One fully skilled or well versed in anything; a proficient; as, adepts in philosophy. Versed: knowledgeable, fine, expert, experienced. Ja, allt detta är adjektiv om dig i din värld! |
SkriftställareArkiv
February 2022
Kategorier
All
|